Jag kan ju berätta att jag känner till fler fall där kvinnor haft olika varianter på två livmödrar, med gemensam tapp eller en till varje livmoder. Flera går full tid och vet inte ens om sin livmoderspecialitet förrän de föder med KS och det upptäcks. Barnen vänder sig oftast inte pga att det blir för trångt. Men jag har också haft kontakt med några tjejer här på FL med samma typ av livmoder som fått fullgångna barn och fött normalt! 
Så det är ganska olika, beroende på hur stora livmödrar man har och andra omständigheter. Att jag själv fick extremprematurt beror antagligen på att jag gjort en konisering av livmodertappen p g a cellförändringar, 8 år innan graviditeten. För läkarna hävdade på UL samma dag som snittet att han ff hade gott om plats i själva livmodern men att livmodertappen inte höll måttet, då hade jag varit öppen länge. Men de hade förvarnat om att jag nog skulle komma att få för tidigt, dock gissade de på ca v 33-35.
I mitt fall komplicerades saken av att jag blev gravid med tvillingar, enäggs antagligen, i samma livmoder. Och blev tvungen att göra en fosterreduktion i v 14. Det värsta jag varit med om i hela mitt liv och som jag väl aldrig kommer över men tvingats lära mig att leva med. Att jag sedan fick min son i v 27, hur hemskt det än var, var väl också en lättnad i bemärkelsen att det var ett kvitto på att det inte skulle ha gått med tvillingar i samma livmoder i mitt fall...
Att bli gravid med tvillingar, en i vardera livmoder, då man dessutom har två livmodertappar torde bara vara en fördel jmf med normalt. Då riskerar fostren inte att trassla in sig i varandra...
I mitt fall dock bedömdes tvillingar i min ena livmoderhåla omöjligt att klara, de jämförde med fyrlingar för en förstföderska med normal livmoder, och jag blev avrådd av två gynekologiska professorer och två gynläkare. Därför gjorde vi som vi gjorde. Det var inte lätt och jag har nog inte bearbetat händelsen färdigt ännu, 4 år efteråt. Men jag är oerhört tacksam för att vi har ett levande barn, vår prins och älskling i världen.
Att jag sedan fick min son i v 27, hur hemskt det än var, var väl också en lättnad i bemärkelsen att det var ett kvitto på att det inte skulle ha gått med tvillingar i samma livmoder i mitt fall...
