Samarbetsproblem som leder till förlorad vårdnad?

Som du själv skrev innan så är nog den bästa vägen för dig och sonen att gå till TR för att få ett fastslaget umgängesschema och boende. Då behöver du inte bytt dagar fram och tillbaka sen om du inte själv tycker det passar.
Med en dom så vet du som sagt när du har sonen och kan planera ut efter det.

Jag har snarare varit i TS sits än i hennes ex's även om ingen situation är den andra lik.

Semesterveckor.. inte ha lust att bestämma nått.. ja det vet jag allt om att leva med. Så jag har gjort min grej och planerat hela sommarlov utan exet som inte ville.. om exet inte ville så tar jag allt ansvar för barnet. Det är exets förluts - och självklart barnets. Vad är det att bråka om. Då exet kom veckan innan och sa vad hon ville så visst, vad bra att hon tog sig tid för sitt barn. Det unnar jag dem.

Mitt pepp till TS var att inte bråka (om vårdnad) utan att se vad hon kunde göra för att förändra sitt eget förhållningsätt och åp det sättet förändra situationen. Just ett bråk om vårdnat lär inte släcka nån eld utan snarare lägga mer ved på brasan. Ge istället 'sitt bästa' till barnet. Är det inte ett bra pepp ?

Man kan även vända sig till familjerätten, om båda är villiga att gå dit, och få hjälp att skriva ett juridiskt bindande avtal om umgänge. Men, är barnet äldre så är det svårt att få igenom ett avtal som barnet inte själv vill ha.

Det är inte osunt att pojken tar ställning, tvärt om. Men det är riktigt sorgligt att barnet har det så.

Det som är det är, och att leva i förnekelse gynnar inte pojken.

Även min dotter tog ställning mot sin mamma. Det var ett sundhetstecken.

Famrätten här skriver inget bindande avtal, utan man måste gå till tingsrätten. De har ingen rätt att skriva nåt som är juridiskt bindande heller, men man kan där skriva ett avtal som bägge är nöjda med....

Men men kan få hjälpa av famrätten att få till ett avtal som bägge är nöjda med, om ni bägge vill gå dit. Och vill man ha det fastställt så kan man gå till tingsrätten för att bara få en dom i själva avtalet.

Ungefär hur gammal är sonen och varför är han inblandad i er konflikt?

Jag ger alltid mitt bästa till sonen när han är här och jag har försökt "skydda" pappan i det längsta men nu går det inte längre. Diskussionen har eskalerat eftersom det är han själv som tar upp det och behöver stöd och stöttning i hur han har det i sin relation till sin pappa. En relation som på oroväckande många sätt påminner om hur jag hade det, kontrollerad och isolerad, innan jag tog mig loss. Det ÄR inte lätt det här. Tro mig. När vi pratar funderar jag ständigt på om jag borde osv men jag känner att jag kan inte hålla på och säga att "pappa är bra, det finns en anledning till att han...." när ingen av oss tycker det längre.

Ang. samarbetssamtal så kommer han gärna dit. Utåt sett ser han till att vara den perfekte. Även under samtalet kan man luras att tro att han verkligen samarbetar, men det gör han inte. Han är mästerlig på att manipulera. Efter samtalet har han hotat, skällt ut och bara vägrat. Det är jag som inte vill gå på samarbetssamtal av nämnda anledning. Handläggarna är duktiga men mesiga.

Tack! För det känns faktiskt sundare nu att stötta honom i det han känner. Han har fått nog och jag tänker att det kan bli himla knepigt om jag fortsätter att säga att pappa är bra när han klart redovisar att han verkligen inte tycker det. Nej, man kan inte leva på lögner så. Jag tycker också det är ett sundhetstecken och är stolt och glad över att han pratar med mig, även om jag känner att mina möjligheter att göra något är starkt begränsade. Sonen är 10 år.

det enda du vinner med ensam vårdnad är att du ensam kan bestämma skola, pass och vart barnet ska vara folkbokfört om  du flyttar.

Du får dessutom ett mycket större ansvar att infomrera den andra föräldern om  allt eftersom  denna inte får efterfråga journalen, delta i utvecklignssamtal etc.

och jo jag har själv  ex och varit i rätten ett flertal gånger ang vårdnaden och det är alltjämt gememsam vårdnad. och vv boende.

Då den vetorätt du vinner är som sagt folkbokföring,  skolval och passfrågan.

vad  gäller sommarumgänge kan ni bråka om i all oändlighet ända tills ni får avtal  på detta.
ta då fasta veckor för att ni inte ska tjafsa om det.

Man vill helst inte ge emsan vårdnad om ett barn, däremot ligger det under förslag att en vårdndsahavre ensam kan bestämma äver  vissa enskillda saker men får ett stort ansvar om informationen.
http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/85819

allt för  att gemesam vårdnad ska bestå.

har du inte mer grunder så kan det vara så att rätten beslutar om gemesan vårdnad men umgänge efter barets vilja om barnet är så stort att det får säga nåt om det och man förutsätter att ett barn inte med vilja väljer bort en föärlder utan anser det ka vara påtryckningar från den andra.

fördu kan inte neka att ditt barn bir påverkat av dig och din inställning till barnets andra förälder och barnet är lojalt och vill därför göra dig nöjd och vill inte åka dit längre...    

bara så du vet, jag säger inte emot dig för att  vara elak, utan detta är den bistra sanningen.

lägg ner tankarna på tvist och koncentrera dig på lösningar där samarbetet kan förbättrras tex hur kan du ändr adig för att få det attt funka bättre?

för den enda du kan ändra är dig själv och gör du det kanske det hjälper lite i  alla fall.             
  
           

  

          

 

det är väldigt osunt att ett barn på 10 år  tar ställning.

det kan komma att ifrågasätta dig starkt om detta i rätten och du kan framstå som att du är svår att samarbeta med.   

Vad menar du med att han har tagit ställning? Vad är det som gör att sonen inte anser att pappa är bra? Har du kontaktat kuratoor/skolpsykolog för att de ska kunna hjälpa pojken prata om sin situation? Pratar du med pappan om sonens känslor och problem och försöker lösa det med honom?

Dina möjligheter är begränsade och blir det en tvist riskerar du att se ut som den som orsakat alla problem.

Jag tror ni missförstår mig. När jag lyssnar och stöttar har jag slutat att säga att han har "fel", eftersom jag inte tycker det känns vettigt längre. Istället lyssnar jag, bekräftar och visar förståelse. För mig är detta skillnaden. Jag har länge försvarat pappan och försökt få honom att förstå hur pappan tänker men känner nu att läget skiftat i takt med att sonen mognat. Sonen behöver någon att pysa hos och jag vill vara den personen. Min övertygelse är att det är min uppgift som förälder. Vi har pratat om att man kan prata på andra ställen men han vill inte det.

Tack för alla kloka tankar ni delat med mig. Jag har fått mig några riktiga tankeställare och ska absolut fundera vidare på det här med vårdnaden..... den vill man kanske trots allt inte ha ensam. Boendet däremot går inte att stoppa, där måste jag tvista för läget är ohållbart som det är.

Ska du ta bort allt umgänge mellan far och son och är det verkligen det bästa för barnet långsiktigt?

Men snälla  ts,

du blandar in barnet i konflikten mellan er.
Du ska inte prata med sånt här med barnet.

om barnet har funderingar så lyssna men säg inget och om du säger något så ska det vara neutralt.

VARFÖR sitter barnet och pratar om hur pappan fungerar med DIG???

det låter ju helt sjukt att barnet ens har sådanna funderingar och varifrån kommer de???

Du kan ju inte påstå att barnet inte är påverkat av dig.
     
        

Nej, som jag skrivit tidigare så kommer jag alltid att uppmuntra så mycket umgänge som möjligt mellan son och far.Det verkar inte som du läst hela tråden.... Det är en mycket speciell pappa han har. Sen är det inte heller så att jag pratar skit om pappan, oh nej!!!!! Jag gör aldrig det. Har aldrig tagit upp saker själv eller saker som skett i det förflutna. Jag är inte ute efter att smutskasta honom.
Anledningen till att han pratar med mig är, som jag också skrivit tidigare, att han har förtroende för mig. Om jag slutar lyssna finns risken att han går någon annanstans med detta... och hur blir det egentligen i samhället med alla barn som inte har en enda förälder som lyssnar?
Alla barn är påverkade av sina föräldrar och ska så vara. Hur skulle det annars se ut? Tro mig, jag vet var gränsen går för påverkan och PAS och dit går jag inte. Det är inte min natur.

Innan du går vidare är det bra om du har en plan för hur umgänget ska se ut om du får igenom din vilja. Vad har du tänkt dig? Bor ni nära varandra? Har pappan ny familj? Funkar det att de träffas vardagar eller har pappan besvärliga arbetstider?

Vad är det för risk med att han pratar med andra? Du verkar motsätta dig det varför är det så??

Klokt! Men man måste också vara öppen för och ha tilltro till att saker och ting blir som de ska. Jag menar, jag har ju inte tillgång till alla fakta som kommer att presenteras, eftersom vårt samarbete är så uselt, så då får man också ta det lite lugnt, släppa kontrollen och ha tilltro till att allt ordnar sig till det bästa.... för barnet alltså.

Jag ser gärna att han pratar med andra, men vill inte att han känner att han måste för att hans mamma inte kan. All öppenhet är av godo, anser jag, men pappan är mycket för att lägga munkavle. Tror det är därför han inte vill prata med någon annan än mig. Bilden utåt av den här pappan är alltså snudd på helt perfekt och just därför är det extra svårt tror jag, för honom att prata med ex sin klassföreståndare. Han har ju testat lite men blivit ifrågasatt på ett sätt som fått honom att tystna. Inte lätt det här.

Skriv en lista på vad som inte fungerar med samarbetet. Prioritera sen de sakerna från 1-5 eller vad det nu blir. Jobba sen på att lösa det viktigaste först.

Det låter som ett barn som har behov av att få prata med en psykolog. Ta kontakt med skolhälsovården och beskriv barnets problem så har de möjlighet att hjkälpa honom. Barn ska inte vara så otrygga och kan de bara prata med en förälder och ingen annan kan de få stora problem.

Jag kan skriva listor åt alla håll det spelar ingen roll... det går inte att samarbeta med karln för han har bestämt sig för att sätta sig på tvären så ofta och mycket han kan. Det ÄR så.

Har pratat med både BUP och skolhälsovården och beskrivit problemet. Eftersom han är ovillig till att prata är det svårt att hjälpa. BUP tycker även att han reagerar sunt i sin jobbiga situation.