längtan

Jag är i samma sits! Är 19 år nu, fyller 20 i mars och har haft en otrolig barnlängtan sedan flera år tillbaka! Är sambo och vi bor i hus, ett stabilt förhållande. Min sambo jobbar heltid och tjänar bra, jag pluggar min andra termin av sju nu. Älskar att titta på barnkläder och barnvagnar. Läste barn-och fritidsprogrammet på gymnasiet och nu förskollärare på högskola , behöver jag säga att jag älskar barn? :) Jag och sambon har börjat prata om barn och att jag längtar, han är lite tillbakadragen när det gäller barnpratet men har mognat mer och mer och sagt att nästa vår kan han tänka sig att bli pappa! Då är jag 21 och han 25, är det ungt? Det jag oroar mig mest för är väl ekonomin, jag gick direkt från gymnasiet till högskolan= låg fp... Men jag längtar så det gör ont efter en liten skrutt växande i min mage! Hoppas bara att sambon är med på det hela vägen!

Evig Kärlek:
Grattis till att ni ska börja försöka! :D

Pengarna känner jag ska inte vara något problem för oss, sambon får ut mellan 19000-21000 efter skatt varje månad och jag får studielån, 8500 plus att jag har en budget sparad sedan jag var liten som jag tänkt använda till att köpa bebistillbehör med. Vi borde klara oss med dessa pengarna :) Resor och sådant är vi inget behov utav, vi har bestämt att vi ska ta en weekend till prag i vår innan vi skaffar barn och när barnet blir äldre kan man resa utomlands.

Igår var vi även och bytte bil till en kombi så vi har alla förutsättningar enligt mig iaf ;) hehe

Det är många i min omgivning som är gravida och precis fått barn nu och man blir ju så bebiskär då! Vi har ett bar nära vänner som ska få i april och jag längar nog lika mycket som dem efter den lill* :)
Jag skulle vilja börja försöka nu men vi försöker vara lite smarta och försöker planera in så att barnet kommer i maj-juli nästa år då jag gått klart den terminen så man slipper hoppa av mitt i en termin.

Tycker det är så skönt att läsa om andra i samma sits och att de faktiskt klarar sig! Även fast ni är unga så verkar ni mogna för en liten! :D

Evig Kärlek: Jag vill också helst skaffa minst 2 barn, kanske 3 och sambon är väl med på det verkar det som, men verkar som han börjar vela mer och mer nu :( När jag försöker ta upp frågan skojar han bort det eller byter samtalsämne direkt :( Usch, det gör så ont i mig när han gör så....jag tänker på hur kul det hade varit med ett barn nästa år varje dag, jag tittar på kläder och barnvagnar och bara drömmer mig bort och sambon ignorera mina frågor...

Vi bor i en liten håla (by) i ett litet hus, så det känns som vi har förutsättningarna för ett litet barn, visst vi får åka en bit för att handla och liknande men det har inte varit något problem. Vi båda känner att vi inte vill bosätta oss i en lägenhet mitt inne i stan för att få närmare till allt, vi bor hellre kvar i ett hus med egen tomt och lugn och ro.

Nä man vet ju aldrig när barnet har tänkt komma eller när man lyckas bli gravid men om jag hinner avsluta min termin i maj så vore det skönt, sen kan det dröja några månader efter det men jag vill börja försöka så att det blir tidigast i maj/juni :) Eller egentligen hade jag velat baka bebis nu :)

Igår sa jag till min sambo att mina p-piller tar slut i juni och efter det tänker jag inte stoppa i mig fler hormoner när det är motsatsen jag vill, om han inte känner sig redo än så tycker jag att det är hans ansvar att använda skydd efter det...då blev han nästan sur på mig :S Men han tar bara förgivet att jag äter mina p-piller som jag ska...

Spännande att leta bostadsrätt :) lycka till i letandet! :) Jag får nog sätta mig med min sambo och prata om det här... Eller kanske lägga det på is ett tag, har läst om andra som skrämt bort sina partners genom att de tjatat om barn, det vill jag inte heller! Vi pratade om det i november men fick väl inget definitivt svar av honom då, sen tog jag inte upp det förrän i slutet av januari igen, tänkte att han kanske hunnit fundera lite men han var och är lika velig :s ibland säger han att han vill men till våren nästa år och det vill jag också men ibland så verkar han vilja vänta. Han vill nog helst vänta tills jag gått klart min utbildning och det förstår jag också men samtidigt vill jag ha bebis nu! Har läst att många föredrar barn under utbildningen för det blir kortare dagar på förskolan och man kan reglera sina tider mer själv. Känns skönt att det finns någon som förstår mig och som man kan prata med här!

Jag ska ta upp det med honom när tillfället tillåter, vill inte låta tjatig heller men han vet vad jag önskar mig när jag fyller 20 i mars :) Han fyller 24 några dagar innan mig så vi är ju inte så gamla men jag har alltid drömt om att bli mamma ung, så vid 21 hade det varit toppen :) Jag är i skolan 2 dagar i veckan och det är ganska slappt för övrigt så barnet hade inte behövt vara på dagis så mycket i veckorna= mer tid med mamman! :) Om du/ni vill ha så många barn så kanske det krävs lite mer planerig men vad mysigt med så många! :) Hur gamla var ni? :)

Okej :)

Usch vad synd! Jag förstår din känsla... Så tråkigt när man väl är inställd på något. Hoppas det löser sig ändå, även om ni börjar försöka nu så kanske det inte tar sig på första försöket och sedan tar det ju 9 månader innan den är här, ni kanske hinner hitta en bostadsrätt under tiden? Lycka till i vilket fall!

Jag håller tummarna att ni får en bostad inom kort! :) Nä man kan ju tyvärr inte skaffa barn utan killens okej, även om jag ibland hade önskat det (a) Jag tror längtar blir värre när man vet att det kan dröja innan man får börja baka bebis, det är så mycket man vill göra som har med bebis att göra och när man vet att det kan dröja längtar man bara mer. Men det borde väl vara ett tecken på att man är säker på att man vill ha barn, längtan försvinner inte för att det kan dröja utan blir bara starkare! Lycka till med buden! :)

Synd det med bostaden men vad kul att ni kunde komma överrens ändå!

Blir så avundsjuk på att ni ska börja försöka! :D Hoppas det tar sig och jag håller tummarna!

Jag har pratat med min sambo om det med att skaffa barn och han vill vänta lite till sa han :( men han vet inte hur kort eller länge...Men igår brast det för mig. Det är så många som jag känner som ska få barn och det enda jag ser när jag loggar in på facebook är gravidmagar och det har varit så jobbigt för mig att alla andra skaffar barn och jag bara få längta. Igår när jag hade gått och lagt mig brast det och jag grät tills sambon vaknade av mina snyftningar (vilket inte var meningen) Jag sa att jag tycker det är skitjobbigt när så många runtomkring ska få barn och jag längatr så...han sa att han skulle snacka med storken ;) hehe men det är ju inte det jag vill...vill ju inte att han ska ge sig in i någon som han vill vänta med bara för att jag blev ledsen...
Men hoppas verkligen att han förstår vilken längtan jag har och det kanske skyndar på förloppet lite i alla fall. Han sa att han inte var helt omöjlig nu men det känns som om jag tvingade fram det bara för att jag bröt ihop...
Han vet i alla fall vad jag önskar mig när jag fyller om om 1½ vecka ;) hehe

Så kul för er! Ser fram emot att kunna följa er mot ett plus! :D Jag vill inte börja försöka förrän i juni tidigast men hoppas att han kommer med goda nyheter när jag fyller :) men är tveksam om han hinner ändra sig tills dess :( men jag ska inte tvinga fram ett beslut i alla fall utan det får komma när han är redo!