Trots

Hej!
Er lille 2 1/2 åring verkar vara en framåt liten kille. Han fixar napp och blöjfrihet och ska bli storbror och han tar också itu med sina föräldrar och trotsar dem för att utvecklas till en självständig liten kille.
Men ibland kan det bli så att allt händer på en gång. Och det kan man som 2 1/2 åring  varken styra över eller klara av. Jag tror säkert att ni hanterat honom rätt och satt gränser, haft regler etc . 
Men kanske har hela familjen hamnat i duktighetsfällan med lite för stora krav. Ni som föräldrar vill ha en duktig storebror till er nya baby och han vill leva upp till detta. Men det han egentligen uttrycker när han trotsar, bits och rivs är att han vill vara liten, bli omhändertagen, tanka kraft och energi för att gå vidare.
Min gissning är att ni när han får sina utbrott hanterar honom som en större pojke än han just då är. DVS ni pratar med honom om regler och vad man får och inte får och som han ju är väl medveten om. Men just när han får sina utbrott är det förmodligen uttryck för en regression, dvs en önskan att vara så liten att man inte får några krav på sig alls.
Det bästa sättet i de lägena brukar vara att ta honom i famn, prata lugnande med honom och hålla kvar honom tills han blir lugn och slappnar av. I början kan det handla om ganska många gånger på en dag, men så småningom kommer han att känna det som ett stöd, att bli omhändertagen när han behöver det, för att sedan gå vidare med sin utveckling.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark 

Ja vi har tänkt lite i dom här banorna nu, har har även varit väldigt orolig på nätterna och varit väldigt mammig inte ens pappa har kunnat trösta honom. För några dagar sen så flyttade vi in hans säng i vårt sovrum och nu sover han hela nätterna och är en mycket gladare kille på dagarna och i och med att han fått sova i vårat rum så är han mer medgörlig på dagarna, han lyssnar på vad vi säger, slåss nästan ingenting längre. Kan det ha att göra med att han behöver extra närhet nu? När vet man att man kan flytta tillbaka honom? Tänk om han inte vill sova mer i sitt rum nu?

Jag har även funderat på ifall det är så att hans rum är för stort och att det gör att han blir otrygg? Vi pratade om att göra ett gemensamt sovrum i ett mindre rum vi har och ett gemensamt lekrum i hans stora rum han har nu? Är det dumt? Bebisen har ju inte kommit än och i början kommer den ju sova inne hos oss.

När jag ändå skriver till dig kan jag passa på att ta upp en fråga vi haft problem med sen vi bytte säng, hur ska vi få honom att somna själv?
I början tog det flera timmar innan han somnade på kvällen och under en lång period innan vi slutade med napp så tog det max 10min, nu kan det ta en timme igen.
Vi har försökt att göra som vanligt, läsa saga, puss & kram och godnatt sen gå ut och varje gång han kommit upp har vi gått tillbaka med honom sagt att vi är utanför och att vi ses imorgon men när det gått en vecka och 4-5 timmar varje kväll så ger vi upp. Han blir så uppstissad till slut så han inte kan somna för det och varje gång vi försökt att han ska somna själv har det slutat med att vi setat där i alla fall efter ett antal timmar.
Men nu när bebis kommer så kan det bli problem, min man jobbar 2 skift och varannan vecka är jag ensam med barnen, då kommer jag inte kunna sitta inne hos honom i flera timmar. 
Hur ska vi göra?! 

Hej!
Som ni har märkt så går utvecklingen i steg. Plötsligt händer något , en ny färdighet hos barnet, och plötsligt är det något annat som går bakåt. Barnet som somnade själv gör det inte längre.
Barnets egen utveckling är en stark drivkraft i detta mönster som man som förälder allt eftersom lär sig läsa av, följa och stödja. Det gäller alltså att tillägna sig en hög grad av lyhördhet. Detta innebär inte att man alltid ska följa barnets vilja , för då blir det kaos. Men man ska försöka agera utifrån barnets behov och anpassa dem till den verklighet man lever i.
När man är ensam med två barn kan man inte sitta timmavis hos det större barnet och kanske förbise det mindre barnets behov utan man måste göra en realistisk bedömning av vad som är rimligt.
Sådana här saker är svåra att träna fram i förväg i en situation när inte minst barnet vet att båda föräldrarna är i rummet bredvid.
Gräset växer inte fortare för att man drar i det. DVS agera utifrån den tid och vilja ni har nu så kommer er son att tillägna sig goda sovvanor. Det är inte rummets storlek eller andra yttre företeelser som styr sömnvanorna, det är hur ni förhåller er till barnet och vilken trygghet ni lägger i det uppträdandet.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark