Ja kommer ALDRIG få bli mormor..............

Klart det inte är! Man kan inte jämföra sorg. Det är jättesynd om de som inte kan få egna barn med det betyder inte att det inte är jobbigt att aldrig få barnbarn. Om man har längtat efter det är det ju en sorg, man måste få känna de känslor man har utan att bli anklagad för att vara egoistisk. Fattar inte hur människor som du tänker.

Min mamma kommer aldrig att få bli mormor heller (jag som enda dotter har valt att sterilisera mig) - hon och pappa får hoppas på min bror angående barnbarn. Men jag förstår din känsla ts, jag vet att mina föräldrar känner detsamma som du. Jag har varit gravid en gång (slutade med missfall) och dom var bra mycket gladare och mer förväntad dilla än vad jag var. Men vi barn måste ändå få leva våra egna liv. Även fast jag vet att mina föräldrar inget hellre önskar än barnbarn så är dom vettiga nog att inte säga något om mitt val, dom håller tyst istället. Och dina döttrar kan väl båda ångra sig ännu, både om adoption (den äldre) och om egna barn (den yngre).

Tråkigt för dig, men här handlar det inte om vem det är mest synd om. Här handlar det om Ts sorg och hennes känslor. Jag tycker det är ganska naturligt att ha en längtan efter barnbarn.

du får väll Vara glad att du är mamma i stället=)

Jag har flera vänner med föräldrar i din sits
En kompis till mig är idag 50, har inga egna barn, hennes bror och hans fru kan itne få barn
Mitt ex har inga barn, han var det enda barnet.
Sedan har jag en kompis, de är tre systrar, en har barn (i sig två stycken)
En annan vän, där är de två systrar, en har ett barn.
Så bland mina vänner är det ett flertal som aktivt valt att inte skaffa barn, eller inte kunnat pga medicinska orsaker (inte heller varit intresserade av att adoptera).

Du får försöka arbeta med sorgen att dina förväntningar inte blir uppfyllda och glöm inte stanna upp och se vad du har. Jag tror att många, som blir ledsna när förväntningarna inte uppfylls glömmer av att se vad de har. Så glöm inte det. Stanna upp och se vad du har

Jag är mormor själv och har alltså den största respekt för dina känslor. Mina barnbarn börjar bli stora och jag skulle nu kunna tänka mig att bli extramormor till någon familj som behöver det. Det behöver inte vara "blodsband". Man kan fästa sig oerhört även vid andras barn också. Det handlar om att ge av sig själv och få tillbaka. Läs här på Familjeliv hur många ensamma mammor (eller pappor) som finns och som säkert skulle bli överlyckliga av en stunds avlastning och stöd. Ha öppet sinne och våga! Våra vuxna barn gör sina egna val.

Jag har fyra fantastiska flickor och min mamma har sammanlagt nio barnbarn och hon bryr sig inte om dem alls. Det finns inget intresse alls från hennes sida. Det är en stor sorg för mig, att mina barn inte har någon intresserad mormor, som jag själv däremot hade. Tänk så olika det kan vara!

Ni som skriver att det är egoistiskt, det är det verkligen inte! Man kan visst ha sorg över att inte ha barnbarn, det har ts all rätt till. Och visst är det synd om hennes dotter som är barnlös (jag har själv haft svårt att bli gravid och försökt och längtat i många år). Men ts har ju ändå rätt att vara ledsen. Olika sorger tar ju inte ut varann. Det är ingen tävling om vem som har det värst.

TS, du har fått en del bra råd här i tråden, att vara extramormor åt någon kan du väl försöka bli? Och det kan ju hända att din dotter ångrar sig och vill adoptera. Eller att din dotter som är lesbisk vill ha barn i framtiden. Du är ännu ung och har många år på dig att vara mormor, antingen extramormor eller att dina döttrar ändrar sig.

Kram till dig     

Jag förstår verkligen att detta måste vara en stor sorg för dig!

Vi har ingen mormor, eller farmor heller för den delen, till våra barn och det tycker jag är otroligt sorligt. Min mamma hann vara mormor i lite drygt tre år innan hon gick bort och hon älskade det. Hon gjorde allt det där mysiga en mormor gör och hade verkligen sett fram emot detta under flera år innan jag fick barn.

Om du nu inte får några barnbarn så får du försöka hitta något meningsfullt att fylla detta tomrum med. Kanske  som extramormor som någon redan föreslagit eller skaffa dig fadderbarn att skämma bort. Om du är riktigt djärv kan du kanske engagera dig i något barnhem?

Även jag förstår din sorg, ts.

Kanske kan du överväga att ta emot ett fosterbarn? Du är ju inte så gammal än själv.
Min mamma var något slags inofficiell avlastande extramormor där hon bodde förut, till henne kom flickan vars mamma var psykiskt sjuk och pojken med begåvningshindret och den lilla killen vars föräldrar aldrig hade tid, och flera andra barn. Hon höll helt enkelt sitt hus öppet för dem.
(Ironiskt nog kom hon därmed att bli en riktigt fantastisk extramormor, medan hon däremot var en svår mamma en gång i tiden - kanske var det därför hon visste vad som kan behövas ibland. När jag själv var liten var hon mentalt inte frisk och dessutom alkoholiserad.)
Nu är de stora och hon har flyttat men jag vet att hon håller kontakten med åtminstone två av dem och därmed också med den enas lilla bebis  

Någon sådan lösning kanske kan passa dig också. Blodsbanden är nog inte det viktigaste, utan det är detta att få fortsätta vara en del av att få se barn växa upp. Man vill ju gärna få vara någons mysiga mormor