Ja kommer ALDRIG få bli mormor..............

Du får gärna bli min sons mormor om du vill :). Hans egen vill inte vara mormor eller farmor alls. :(

Att bli mormor eller farmor är ingen självklarhet.  Förstår dig på ett sätt, att det än slags sorg. Men blir ändå lite frågande till ditt ordval. Den största sorgen för mig i ditt läge vore inte min egen mormor-längtan. Den största sorgen skulle finnas hos min dotter som fick ge upp sin mamma-längtan. Jag skulle finnas för henne allt vad jag kunde och hålla väldigt tyst om min egen längtan efter barnbarn.

Om din dotter kan planera för ett liv utan barn och gå vidare med det, så måste du också göra det. Som många andra skrivit kan du säkert "adoptera" ett barnbarn. Men sköt det snyggt isåfall. Din dotter har kanske jobbigare än du vet med sina krossade barndrömmar.  

Jag känner igen mig, även om vi inte är just där ännu. Min enda son är 12 och har en autismdiagnos. Visserligen är det inte omöjligt, men jag tycker chanserna för flickvän med familj ändå känns små, och jag tror säkert jag kommer tycka det är tråkigt och sörja det om det blir så...

Jag har haft utomkvedes i båda äggledarna, så fler barn är det också liten chans för mig att få...

Du får kanske bli extra mormor, som nån föreslog. Finns inga andra barn i familjen/vänkretsen som du skulle kunna "ta dig an", skapa ett extra nära förhållande till?? Eller ställ upp som avlastningsfamilj?

Min farfars syster fick aldrig egna barn och hon och hennes man har då stått nära min pappa och hans syster istället, varit lite extra föröldrar, och sen oss "kusiner"(farfars barnbarn), vi är lite som deras barnbarn, speciellt sen farmor dog för 13år sedan...

Nej... bara nej. Det behöver inte nödvändigtvis ha med homosexualitet och krångel att göra. Jag är ihop med en kille, men inte heller sugen på barn. Visst, jag har väl tid på mig att ändra mig, men ifall folk skulle försöka tjata så skulle jag bara bli förbannad! Jag känner många som tycker illa om barn eller inte har någon som helst lust att skaffa egna, både hetero-, bi- och asexuella.

De flesta människor som en gång skaffat barn ser väl fram emot barnbarn, det är inget det behövs tjatas om. Men det är ingen självklar rätt att bli mor/farförälder. Däremot är det en självklar rätt att varje person kan välja att avstå från att föröka sig.

Det finns nog många föräldrar som skulle bli överlyckliga. Och barn som behöver trygga vuxna.

Det var verkligen tråkigt att höra. Jag har haft svårt att bli gravid och har även komplicerade och riskfylllda graviditeter. Mitt första barn dog pga extrem underburenhet. Jag kan säga att jag sörjt och bekymrat mig både för min skull och mina föräldrars skull för att det är som det är. De vill så gärna bli morföräldrar. Nu har jag tur och är gravid i v 33. Förhoppningsvis går det bra denna gång men jag kan säga att när jag stött på ett bakslag så har jag tänkt inte bara på barnet, mig och min sambo utan även på mor- och farföräldrar. Jag hoppas så att de ska få ett levande barnbarn och de skulle säkert sörja om de inte fick det. Jag vill också gärna få barnbarn en dag och kan verkligen förstå din önskan. Så till viss del kan jag nog sätta mig in i hur du känner.

Självklart är det en sorg att inte få barnbarn om det är något man högt önskar. Din sorg måste få utrymme! Tycker det är jättbra att du startat denna tråd! Det är viktigt att detta ämne belyses, tycker jag.

Oj jag utgick bara från mig själv och andra lesbiska som jag känner som skulle bli glada om våra mammor berättade för oss att de gärna vill bli morföräldrar.

Det beror såklart på vad hon har för relation till sin dotter. De kanske redan har pratat om det.

Jag tror faktiskt inte alls att TS är egoistiskt. Visst tror jag att det finns känslor där inne som verkligen VILL att barnen ska må bra och göra som dom vill men för det behöver hon ju inte sluta "längta" efter barnbarn.

Det är en väldigt tråkig sits du hamnat i men jag tycker inte att du ska lägga skulden på dina barn, utan visa dock att du älskar dem mer för att dem vågar visa just vilka dem egentligen är!

Jag var inte heller förtjust i barn när jag var yngre och ville inte ha några alls eller iaf vänta tills jag blev gammal. När vi fick reda på att vi inte kunde få barn tillsammans ändrades det dock och vi är nu föräldrar åt två små fantastiska barn som är adopterad. Jag hade aldrig tänkt mig att bli farsa förrän i alla fall 40 år om ens det. Och se på mig nu- 40 år med 2 femåringar =) och familjehem!

Fast det är en sak om frågan bara inte kommit upp, eller som i det här fallet, då det verkar som den yngre dottern helt enkelt inte gillar barn:Att helt enkelt inte gilla barn lär väl inte ändras bara för att man får ett godkännande från släkten att skaffa barn?

Menar du att du och andra lesbiska kvinnor du känner låtsas att ni hatar barn, i väntan på att mamma ska krama om er och säga att det vore mysigt med barnbarn?

... Desto äldre jag blir, desto mindre intresserad av barn blir jag. När min mamma ser småbarn och blir sådär bebissjuk, frågar mig om inte jag också vill ha en sån senare, så blir jag mest irriterad. Det brukar vara barnen själva som avskräcker mig från att skaffa barn liksom, då hjälper det inte att peka på gulliga ungar som i nästa sekund börjar gråta eller behöva ett blöjbyte. :P
Nu har ju min mamma ett barnbarn redan, min äldre syster har en dotter. Men jag är ändå orolig över att bli tjatad på, ifall min inställning till barn är likadan om 5 eller 10 år.

Det där var det märkligaste jag läst på länge...