Sorgeår-sorgeliv
Jag kan bli så trött då jag hör talas om sorgeår, i den bemärkelsen att folk tror att man slutat sörja efter ett år.
Det är ju "bara" det första året att man ska ha genomgått vareviga dag i ett års tid såsom födelsedag, jul osv.
Men det är ju faktiskt lika jobbigt VARJE födelsedag och VARJE vardag...
Saknaden blir inte mindre, inte lättare, inte mer begriplig...
I maj har det gått 4år(!!!!) sedan Rasmus fick somna in i min famn. Men jag tänker på honom och saknar honom var eviga dag. Han är så oändligt älskad som sin lillasyster Jolina.
Och något annat jag är så trött på är när folk lite halvskrattande menar att "tur ni har ju Jolina nu.."
Men dom skulle ju vara här båda två! Jolina på jorden är ingen ersättning för Rasmus som är i himlen. Jag älskar mina båda barn oändligt och vill pussa och krama dom som alla andra mammor och pappor.
De människor jag håller med om är att lillasyster har fått oss att se framåt att leva mer, men tårarna faller ändå, mer vid sidan om..
Vet inte vad jag ville med detta inlägget, bara skriva av mig antar jag :/
Kram <3