VF vs KS - sammanställning av risker

Precis! Så är det. Skräm oss inte med vilseledande, lösryckta risker hit och dit - hit med FAKTA, information, statistik, något konkret att gå efter, och låt oss sedan välja själva utifrån våra individuella förutsättningar och erfarenheter! Vi är inte stöpta ur samma form och har alla olika upplevelser i bagaget. Det som är rätt för den ena, måste inte vara rätt för den andra. Men denna information lyser med sin frånvaro..eller är i varje fall extremt svår att hitta.. tycker jag.

Summa summarum:
"En normal vaginal förlossning är minst riskfylld, men ett planerat kejsarsnitt är bättre än ett akut kejsarsnitt och ibland också bättre än en vaginal förlossning med komplikationer." Men vi vet ju inte hur det ska sluta, så...hur tusan väljer man??

Sitter och läser texten på den länk Ravenna tipsade om tidigare i tråden, och har fastnat vid ett stycke om analinkontinens. Någon som kan få rätsida på detta för mig, för jag förstår inte hur risken för detta tillstånd kan vara likvärdigt vid KS som vid VF..?!

"Analinkontinens definieras som ofrivilligt läckage av gas och/eller avföring. Orsaker till analinkontinens kan vara bristningar i ändtarmsmuskeln eller skador på nervus pudendus i samband med förlossningen. Frekvensen av sfinkterrupturer anges i internationella studier vara 3–4 procent, enligt vissa rapporter upp till 7 procent hos förstföderskor. Det är dock inte fastställt att risken för analinkontinens är mindre efter kejsarsnitt. I den randomiserade sätesstudien var det ingen skillnad i analinkontinens efter tre månader [43]. En Cochranerapport
visar att det inte finns några fördelar med planerat kejsarsnitt för att minska risken för analinkontinens, men det finns inga randomiserade studier av detta [65]."

Hur är det möjligt att det inte är någon skillnad..? Hur får man sådana problem efter ett kejsarsnitt..? Kirurgen är ju liksom inte i närheten av det området, och ingen ansträngning/bristning äger rum där..? I don't get it.. Kan någon upplysa mig?

Tack Ulrika och Ravenna, för klargörandet av min fråga kring analinkontinens. Nu förstår jag bättre vad de menar i texten. Satt som ett frågetecken innan..haha..

Tror mig nästan kunna börja skymta ett beslut för min del, men ska ge det lite tid till att "smälta" innan jag bestämmer mig helt. Men just nu känns det som att planerat snitt ändå är det minst riskfyllda för mig och barnet, mkt. pga. att jag redan har ett snitt i bagaget, och att detta faktum ändrade riskfaktorerna en hel del på sina håll (enligt vad jag kunde utläsa). Känns som att det finns fler både allvarliga och långvariga komplikationer med vaginal förlossning, än med planerat snitt? Visst finns det ett par allvarliga risker med snitt också, men de är få och rätt ovanliga. Och som mamma till (snart) 3 barn vet jag att jag inte kommer att orka med vardagen ifall jag drabbas av långvariga, plågsamma men, som drar ner hela min livskvalitet, energi, osv. Hellre då en kortvarig infektion eller något sådant, som behandlas med antibiotika och sen är det klart. Vet inte om jag tänker rätt, men just nu känns det så i alla fall.
Är nyfiken på hur ni andra tänker! Dela med er! Hur går det i beslutsprocessen, tjejer?

Jag ringde min Klara-BM på förlossningen igår kväll och sa att jag har bestämt mig för planerat snitt (egentligen bestämt mig till 85%, ska höra vad läkaren säger också, men det behöver ju inte de veta nu.. ), varpå BM sa att hon och jag då inte behöver träffas fler gånger, utan att jag istället ska få en tid hos en läkare, inom 1-2 veckor. Så ev. har även jag ett läkarmöte nästa vecka, att förbereda mig inför. Vi kanske kan hjälpas åt?
Om han skulle vara motsträvig och neka mig snitt, så kommer jag att kräva snittberedskap. Och då ska det framgå att jag måste ha "makten" att säga stopp om jag får panik eller så. Men enligt vad jag hört hittills, verkar det vara ovanligt med sådana "kontrakt" där jag ska föda. Men men..någon måste ju vara först..
Nackdelen med att försöka föda vaginalt, med snittberedskap, är dock (som jag ser det) att man först utsätter sig och bebben för riskerna med en VF, och sen även för ett AKUT KS, vilket ju tyvärr inte är samma sak som att ha ett planerat snitt från början. Enligt siffrorna jag läst, ökar riskerna på vissa plan när man har detta upplägg. Men..vad gör man?? Bebben måste ju ut på något sätt. Det är det enda som är säkert.Ja, visst blir man irriterad..?? Jag har träffat på både BM och läkare (främst en läkare dock) som faktiskt hånler åt mig när jag gråtfärdig berättar om mina rädslor och känslor kring detta. Antagligen hade hon själv en superlätt förlossning och kan inte relatera alls till mig, men då borde hon inte ha det yrke hon har..!

Jag har nu tänkt dagligen på min förlossning sedan v.6, och är nu i v.30..kan inte räkna hur många tårar jag fällt av ren och skär rädsla/skräck, hur många sömnlösa nätter jag haft eller hur många timmar jag spenderat sökandes efter mer information om de olika förlossningssätten osv. Att påstå att jag tar lätt på detta eller söker den lättaste utvägen, är ett HÅN! Blir riktigt förbannad faktiskt, på dem som vågar sig på ett sådant uttalande!
Ett kejsarsnitt är minsann ingen picknick, det finns risker där också, både för mor och barn, och det gör (för mig) rejält ont efteråt osv, så det är knappast ett "lätt sätt". Sedan är det inte heller så att KS är rätt för alla andra kvinnor, men för just mig, med mina förutsättningar, erfarenheter osv, är det troligen det bästa valet. Men jag önskar att det vore annorlunda, för jag VILL egentligen ha en normal, vaginal förlossning! Men en sådan kan ju ingen garantera mig.

När jag väntade mina andra två barn var min oro inför förlossningen kanske 10% (max) av vad den är denna gången, så detta var inget jag var beredd på innan jag "plussade". Hade jag anat vad jag skulle känna, hade jag nog inte blivit gravid igen. Men nu är jag det (vilket jag givetvis är glad för, det var ju planerat dessutom), och nu handlar det bara om att bebben och jag ska "ta oss genom detta" hela och friska. Hoppas att det blir så. 

Ja, jag har också läst den andra tråden, och svarat tjejen ifråga. Tycker sååå himla synd om henne! För jäkligt att de får göra på det viset!? Blir så arg. Och besviken. Mitt förtroende för sjukvården var rätt lågt redan innan hela denna situation inleddes för min del, men..nu blir den bara allt lägre för varje dag, känns det som..
Även jag ville ju få samtalshjälp redan innan jag blev gravid (som tjejen i andra tråden), men fick också beskedet att vänta tills jag var gravid. Gjorde så, och återkom när jag plussat i v.6. Fick då höra att jag måste vänta, skulle få prata med en Klara BM "senare i graviditeten", och med en läkare i v.32..! Påminde dem ofta om den där Klara kontakten, som lyste med sin frånvaro. I v.18 bytte jag MVC, och sa samma sak till dem. Men det dröjde tills jag var i v.27 tills de ens skickade in remissen, sen tog det en vecka, och jag fick mitt första (enda) samtal. Sedan ville hon att jag skulle vänta i FYRA veckor till innan nästa möte..? Har ju redan väntat nästan hela graviditeten..NÄR ska jag få lugn och ro att njuta, liksom?? Och sova lugnt?! Näää...skitdåligt. Har bestämt mig för snitt, så nu räcker det med väntandet: ska ha en läkartid i rappet och sen ska det vara klart! Våga inte säga att jag ska vänta ännu längre...och försök för guds skull inte övertala mig...! *Ve den läkaren om han ens försöker..*

Vet ej angående andra landsting, men dock andra sjukhus. Du väljer själv sjukhus, jag har själv kollat upp det för egen del..

Håller med, jag har själv gjort samma slutsats. Hänvisar till en annan tråd, där jag just gjorde ett inlägg som sammanfattar den information jag fått i ämnet. Detta med anledning av att någon gjorde ett inlägg som hävdade att riskerna för barnet "alltid" är mindre vid akut snitt än planerat, samt vid VF jämfört med planerat snitt.

www.familjeliv.se/Forum-2-13/m51523086.html

Har nu läst din TS på din tråd, och lider med dig. Som tur är var jag inte särskilt rädd inför min första förlossning, och bara något räddare inför min andra, så jag hann i alla fall med 2 upplevelser innan rädslan infann sig för min del. Men att vara så rädd redan inför första gången, måste ju vara jättejobbigt. Du vet ju liksom inte riktigt vad som väntar dig, allt kan ju verkligen gå jättebra, eller inte, och det finns inga tidigare erfarenheter att stödja sig på. Bara gissningar och förhoppningar. Hypoteser.

Vad gäller våra möjligheter att själva få välja KS, så återstår det att se om det är så eller inte, åtminstone i mitt fall. Fick idag hem en bokad läkartid för snittsamtal den 22 feb (2 veckor dit alltså..jippie..mer väntan..) och då avgörs frågan för min del. Gäller att övertyga honom om att min slutsats är den bästa för just mig och mitt barn.
Av de lagtexter och "guidelines" jag läst, verkar det som att man inte har RÄTT att KRÄVA ett operativt ingrepp som KS, men att man har rätt att ÖNSKA det. Och när det gäller att få beviljat KS pga. "humanitära skäl" (djup förlossningsrädsla), så krävs det att man gjort följande:

1. Fått information, skriftligen och muntligen, om för/nackdelar om de olika förlossningssätten. (Detta har jag dock INTE fått, utan har tagit reda på nästan allt själv..! DÅLIGT!!)
2. Erbjudits och deltagit i sk. Klara/Aurorasamtal med barnmorska.
3. Det ska sedan förflyta "lite tid" mellan samtalen och informationsflödet, så att kvinnan hunnit reflektera över sin situation.
4. Om kvinnan sedan ÄNDÅ vidhåller sin ståndpunkt, och inte kan tänka sig en vaginal förlossning, så "bör man bevilja hennes önskemål".

Det verkar alltså handla om att skaffa sig "krut till kanonen", dvs. beväpna sig med kunskap, att förbereda sig väl inför sådana möten, så att man kan visa dels på djup rädsla, men också på att denna är välgrundad i fakta och statistik. Sådant som läkarkåren och dess likar avgudar... Känslor och sånt...ja, de kommer nog längre ner på listan. Men kan man slå dem i huvudet med sin egen medicin, (forskarrapporter, sjukhusstatistik osv), tja..vad ska de göra då? Det är ju sådant de baserar hela verksamheten på.

Jag vet inte..men så tänker jag göra i alla fall. När jag går in på mötet om två veckor, är jag "armed and dangerous", med ett antal papper att stödja mina argument på, samt en liten stödlapp med mina erfarenheter och känslor på (bara för mina ögon), ifall jag blir ledsen, orolig, och ofokuserad på mötet, och glömmer bort vad jag skulle säga.. Vissa läkare kan ju ha den egenskapen, att göra så att man känner sig mer eller mindre obetydlig och liten..och då behövs en fusklapp!

Grattis! Skönt att du hittat DIN lösning. Det är det absolut viktigaste av allt, tror jag, att man hittar en lösning som man känner förtroende för. Då tror jag att man har stora chanser att påverka hela förloppet i en positiv riktning. Det kommer säkert att gå jättebra nu för dig och din bebbe.

Jag tycker att du är lite "rörig" här, faktiskt. För det första så har det i denna tråd publicerats länkar till statistik osv som tar upp för/nackdelar även för barnet, varpå vi (i varje fall jag, och troligen även de andra mammorna) naturligtvis tagit hänsyn till dessa också. Detta verkar du ha missat? (Personligen lägger jag lika stor vikt vid barnets hälsa, som vid min egen.)

Likaså känns det lite fegt av dig att kasta ur dig ett påstående att "för barnet är en vaginal fl det bästa, och om du tänker gapa om att detta inte stämmer, så läs vidare.." Sedan garderar du dig dessutom (lite fegt igen), genom att lägga till att det "givetvis inte är det bästa för barnet att födas vaginalt, om det finns komplikationer som riskerar barnets/moderns liv".. Det var väl djupsinnigt av dig, att komma fram till det..? Men saken är ju den, att det finns risker för sådana komplikationer, speciellt faktiskt gällande barnets liv, vid VF. Större risker för barnets liv vid VF, än vid KS, enligt mina efterforskningar (om jag inte helt missminner mig nu).

Hmmm...Hur ska du nu ha det, liksom? Att veta på förhand om det kommer att uppstå komplikationer vid en VF, eller INTE, är ju jättesvårt! Det är ju därför vi sitter här och kämpar för att analysera riskstatistik osv in i minsta detalj, vänder och vrider på olika argument och tillvägagångssätt: för att INGEN vet hur det kommer att gå! Och tro mig; jag är själv tämligen övertygad om att en vaginal förlossning, där allt går som smort, mamma och barn mår bra, känner sig lugna och trygga hela vägen osv, är det bästa för båda två. Men som jag sagt tidigare: vågar DU garantera mig en sådan förlossning då?? Om inte, så är dina gissningar och hypoteser tyvärr inte värda mycket för mig. Kasta tärning kan jag göra själv - jag vill ha mer fakta och grund att stå på när jag fattar mina beslut, än ett tärningskast/en gissning. 

Dessutom

Hmm..känns lite som att du antingen missuppfattat mig här Ravenna, eller kanske blandat ihop mitt inlägg med något annat..? För jag är ju på din sida i detta..? Eller rättare sagt: jag håller oftast med dig i det du skriver, och delar din situation. Men det känns lite som om du tror att jag talar emot KS..? Förstår inte riktigt..?

Mitt inlägg syftade i alla fall till att:
1. förklara att "vi" visst tar hänsyn även till för/nackdelar för barnet när vi överväger KS
2. klargöra att ett KS ur många vinklar är säkrare för barnet, än en VF (som svar på föregående inlägg som hävdat tvärtom)
3. redogöra för min syn på VF: att det troligen är det "bästa" för båda parter, förutsatt att det går precis enligt "protokollet" och utan men, men att eftersom ingen kan garantera mig en sådan förlossning, vågar jag inte chansa (det gick inte enligt protokollet någon av mina tidigare två gånger nämligen..).

Jag förstår helt och hållet dina tankar och känslor, ditt resonemang osv. kring din egen situation. Inga konstigheter alls, tycker jag.

Ingen fara, jag misstänkte ett missförstånd någonstans på vägen..

Bra att du sökt hjälp, för så ska du ju inte gå omkring och må! Usch! Fast..jag känner igen mig...jag mår så själv, dock inte pga. någon tidigare problematik än just förlossningskomplikationerna. Det är verkligen jättejobbigt att vara så rädd. Inget man kan kontrollera heller, även om man försöker så gott det går.

Så kul att höra att det hela går framåt för dig! Visst är det skönt när man bestämt sig, eller åtminstone börjar luta mer åt endera hållet? Det är allt velande som gör en tokig..!
 
För min del har det gått så här: Jag och min man bestämde oss för planerat snitt, fick en tid hos en chefsläkare på sjukhuset, träffade honom i onsdags, och gick därifrån med ett snittdatum efter 25 minuters samtal. Vår lilla dotter plockas ut den 10 april! (Om inte värkarna startar tidigare dvs. Då får jag åka in i rappet och stoppa dem, och sen få mitt snitt ändå.)
Även jag tackar för denna tråd och dess "anhängare". Samtalen med er har hjälpt mig mycket i min beslutsfattningsprocess.