Vems vilja??

Jag förstår hur du känner. Litegrann var det samma sak för oss, tills jag landade en känsla själv för något år sedan att det kanske bara blir ett barn. Och blir det så, så är det helt ok.

Innan vi fick ettan så ville jag också ha fler barn, två eller gärna tre. Är själv uppvuxen i en familj på fyra barn så ett barn fanns liksom inte på kartan. Då har jag nästan hellre iget barn alls.

Men sen fick vi en väldigt tuff start med ettan, både han och jag var sjuka. Och jag insåg också vilket stort behov jag har av egentid. Inte så att jag vill vara hemifrån och göra massa saker själv, jag har inga särskilda hobbies på det sättet. Men jag vill ha kvar spontaniteten, kunna planera in saker utan att riskera att de blir inställda pga sjuka barn. Och ju fler barn desto större risk att någon blir sjuk, att någon har andra behov som faktiskt också ska tillgodoses. Nu består min familj av ett barn och två vuxna och för oss innebär det att vi har full koll och får tid att göra det vi känner att vi vill göra.

Min man har varit väldigt bestämd när det gäller syskonfrågan, och ansett att ett barn räcker gott och väl. Jag däremot kan känna lite att det vore bra för vår pojke och för balansen i familjen om han fick ett syskon. Jag tycker också att man lär sig väldigt mycket av att ha syskon, sånt som liksom kommer av sig självt. Att dela med sig, respekt för andra osv. Så jag börjar fundera på om jag ska ta upp frågan igen och se vad han säger.

Man ska inte tvinga andra att bli föräldrar. När vi pratar om det här och de försöker förstå min tvekan inför fler barn så säger de alltid att man inte ångrar de barn man fått. Och det är säkert sant. Men det är väldigt stora beslut det handlar om. Du vill inte tvinga honom att skaffa fler barn, samtidigt som du inte vill bli tvingad att avstå! Och däri ligger ju problemet. Jag tror att det enda ni kan göra är att prata mycket om det. Det kan upplevas som tjat från hans sida men det är ofta enda sättet.