Sativa skrev 2012-02-21 21:45:39 följande:
Det här svaret har dröjt lite. Sorry!
Du har så rätt. Den där sura orättvisan att han ska kunna tvinga mig att avstå, men jag kan inte tvinga honom att skaffa flera (inte ens om jag lovar och svär att ta hela jobbet själv och att det är helt okej), den är otroligt jobbig och destruktiv. Man måste tillåta sig att vara ledsen och arg för det. Men inte ta ut det på honom, för det är ju faktiskt inte hans fel. Livet är inte alltid rättvist och just den här situationen går inte att få rättvis. Den bara är som den är. Men vi måste få tycka att det är plågsamt, för det är det.
Men jag måste säga att jag känner väldigt mycket hopp inför din situation. Det finns mycket som talar för en ljusare framtid tycker jag. Ni är unga, särskilt han som kille tänker jag. Att du ligger före i din barnlängtan och i din önskan att forma en familj det tror jag inte är ovanligt precis. Tror killar ofta mognar senare än oss i den frågan.
Min son var också svår att bara ”lägga ifrån sig”. Ville helst sova i min famn och krävde ständig uppmärksamhet och sysselsättning, annars blev missnöjet både dramatiskt och högljutt. Graviditeten var urtuff, med för tidiga sammandragningar som tvingade mig till orörlighet. Vi hyrde t.o.m. en rullstol för att jag skulle kunna hänga med ut överhuvudtaget. Inte alls vad någon av oss hade tänkt sig, och jätteslitigt för min make. Självklart har det påverkat jättemycket! Tyvärr.
Min egen gubbe påpekade också något som kanske även gäller för din man. Han erkände nämligen att han längtade tills våran bebis blev 3-4 år. Småbarnsåldern hävdade han nämligen att karlar oftast helst kan vara utan. "Det är när de blir lite större som det roliga börjar." Jag blev ganska paff när jag insåg att spädbarnsmiraklet hade sitt begränsade nöjesvärde för min man, jag trodde han var lika uppslukad av bebis-magin som jag. Så jag tror att det mycket väl kan vara så att din man kommer ert barn närmare ju äldre det blir och då blir kanske också suget efter en större familj mera påtagligt. Kanske han mest har vänner som inte själva har hunnit få barn än. När det börjar skramla in lite flera Svensson-familjer i vänkretsen så kommer kanske han också att få större längtan efter att bli likadan.
Själv hade jag gått igenom flera förhållanden med killar av "ungkarlstypen" som inte alls var sugna på familj. När jag till slut träffade min nuvarande man så hade han redan tre barn som idag är i tonåren allihop. Min son har alltså rejält stora syskon, den yngsta är 10 år äldre än han. Men han uppskattar dem enormt mycket ändå och tycker att det är lyxigt med äldre syskon. (Samtidigt märks det tydligt att han på sätt och vis också är ett ensambarn. Stora barnen bor med oss varannan vecka och när det bara är vi i ”lilla familjen” så blir hans ensamroll mycket påtaglig. Jag har satsat på husdjur för att faktiskt fylla ut huset lite och dessutom lära honom att ta hänsyn till såna som är beroende av honom.) Han älskar bebisar och vill gärna ha småsyskon också, men jag förklarar att det kan man tyvärr inte bestämma bara för att man vill, utan det blir som det blir. Det är helt enkelt olika för folk om man har några syskon och i så fall hur gamla de är. För vi halkar ju så lätt in i normer och föreställningar! Även våra barn. Eller hur? Visst blir man lätt stressad av att "alla andra" skaffar sina 2,5 barn tätt och snabbt och enkelt? Visst är det sååå lätt att man börjar jämföra sig med någon slags drömbild?
Det jag vill säga med min långa utläggning är dels att jag tror att din man har alla chanser i världen att ändra sig både hit och dit. Han har många år på sig att landa lite mer i sig själv och upptäcka att hans eget liv faktiskt går att kombinera med att ha en familj. För tillvaron förändras ju absolut, men det är så klart inte meningen att man ska försvinna som individ bara för att man blir förälder. Och jag vill också nå fram till poängen att livet kan se ut på så många sätt och kan förändras på så oväntade sätt (någon i familjen kanske blir sjuk eller ännu värre, ett eller flera barn kanske föds skadade, man kanske inte ens lyckas få någon tvåa hur man än försöker, osv osv). Fast allt det där har du så klart redan tänkt på.
Det är onekligen lite märkligt att din man lägger så stor vikt vid fördelningen av föräldraledigheten när det gäller ett barn som han inte ens vill skaffa. Men det kanske också kan ses som ett tecken på att hans inställning inte är helt skriven i sten. 
Du frågade hur jag kom till insikt. Jag började helt enkelt fokusera på det faktum att livet ytterst sällan blir precis som vi har tänkt oss. Och att det måste få vara okej. Vi möter ständigt motgångar och sorger i olika former och vill vi kunna njuta av livet trots dessa så måste vi ju helt enkelt lära oss att hantera dem. Jag insåg att jag faktiskt älskar min man väldigt mycket och att jag vill värna om den familj vi har. Jag riktade in mitt tänkande på hur underbar min son är, vilken lycka det är att jag har fått just honom. Och jag unnar mig att njuta av honom till 100%. Jag har valt att rikta in min karriär på att arbeta mera hemifrån för att få ut mesta möjliga av småbarnsåren, och det har känts som en väldigt bra prioritering för mig.
Om jag var du så skulle jag försöka ge maken lite tid och inte stressa honom för mycket. Ta upp saken till diskussion ibland, men försök undvika att tjata på honom. Terapi är säkert inte dumt alls, det är aldrig fel att försöka se på sin situation ur lite nya perspektiv. Nackdelen är förstås att det kan bli lite exklusivt rent ekonomiskt. Ett tips, om det känns okej för dig, är att höra med diakonerna i din församling om du kan få några samtal med någon av dem. Kostar gratis och de har oftast en fantastisk massa erfarenhet och kunskap om livet och mänskligheten.
Oj vad långt det blev. Lycka till med allt, jag tror faktiskt att det kommer att lösa sig fint. Ni har bägge gott om tid på er att tillsammans växa in i hur ni vill att livet ska se ut. Ge dig själv lite andrum, så småningom kommer det att klarna för dig hur du vill göra och du har säkert åtminstone 10, kanske 15 år på dig att få fler barn. Och er son kommer att få ett prima liv, även om han inte får x antal syskon inom ett bestämt antal år. Det kommer att bli bra! Det är jag helt säker på.
Tack för ett engagerat och långt svar!! Underbart stärkande att läsa!
Jag har faktiskt börjat gå i terapi nu. Det är så mycket som varit jobbigt i mitt liv och det här med att jag kanske inte får fler barn fick droppen att rinna över. Och min teori om det stämde bra. Det var underbart härligt att få sitta med en terapeut och berättade om vår oenighet om fler barn och om hur vi varit överens men att min man nu ändrat sig och då sa terapeuten: "Du är alltså asförbannad för att du har blivit lurad!" Och jag började försvara min man och säga att han inte menar att lura mig och terapeuten sa: "Det är skit samma, du känner dig lurad ändå. Eller?" Och JA DET GÖR JAG!!! Och det var så underbart att få höra att inte var konstigt att känna så. Det var skönt att få höra någon säga åt mig att jag måste få släppa loss all ilska som ligger och trycker i mig. Hon sa att jag skulle kunna explodera när som helst. Hon sa också rakt ut att jag har blivit sviken och det är i mitt fall ett trauma som gör att jag mår väldigt dåligt för jag har blivit sviken många ggr tidigare som gör att detta bara rann över och blev för mycket. Jag fick dessutom förklaring till varför jag är kontrollfreak och vill ha koll på allt (t.ex. hur många barn jag ska få ungefär när osv.) och det ska jag också få hjälp att hantera och jobba bort. Sjukt skönt!!
Så just nu försöker jag fokusera på min familj (den jag har!!!) och göra allt jag kan för att den ska kunna hålla ihop trots det här jobbiga som händer oss. För det här har tyvärr gnagt i vårt förhållande en del så vi har det inte direkt toppen, även om vi båda är överens om att vi vill ha varandra. Jag står inte ut med tanken på att bara få träffa min son varannan vecka och dessutom bli av med min man som jag älskar! Min man sa nämligen till mig igår att han är rädd för att vi måste gå skilda vägar till slut för att han inte kan ge mig det jag drömmer om. Det gjorde så fruktansvärt ont att han ens säger och tänker så. Mitt liv blir ju inte bättre för att jag blir av med den underbara familj jag har trots att jag drömmer om fler barn. Men jag måste nog verkligen visa honom hur mycket jag tycker om honom!! Har du något tips på vad som kan vara bra att göra?
Du har helt rätt i att vi har tid på oss! En nära vän till mig är 40 och hon har 4 barn och hon fick alla efter 30. ;o) Så visst finns det förhoppningsvis tid. Min man har förmodligen inte accepterat och landat i föräldrarollen än heller. Han säger att det känns som att det inte passar in i min självbild att vara en pappa. Det kanske är som du stämmer att det kommer när barnet blir lite större för honom. Jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara så för alla män utan kanske att olika person har olika lätt för att ta till sig småbarn. Att älska dom verkar gå bra, för det säger han att han gör. Men han ser inte det där fantastiska med att spendera en massa tid med barn som jag känner antagligen.
Nu har min lilla vaknat så jag ska hämta upp honom och mysa. Vad jobbar du med som kan jobba hemifrån? Jag håller själv på att fundera ut vad jag skulle vilja jobba med...
