Vems vilja??

Åh, jag känner med dig! Det är verkligen ingen lätt situation. Min egen gubbe hade barn sedan tidigare och när vi träffades så tyckte han att det var så härligt med många barn, det fanns inga gränser uppåt. Nu har vi ett barn gemensamt och nu låter det tyvärr helt annorlunda. Nu finns det inte på kartan att han skulle kunna tänka sig ett till. Precis som Tillalamm skriver så har förstås människor rätt att ändra sig, det kan man ju inte ta ifrån dem. Men för oss som längtat och ställt in oss på fler barn så är det en tung sorg att bära. Och det blir ju också per automatik så att den som inte vill har veto. Jag kan inte tvinga honom att få fler barn, men han kan tvinga mig att inte få det. Lite surt, även om det är ofrånkomligt. Och visst - teoretiskt så kan man lämna sin partner och söka sig en ny. Men det är sannerligen lättare sagt än gjort. Ska jag lämna mannen jag trots allt älskar? Ska det barn jag har få sin familj splittrad fast jag egentligen inte vill? Ska jag tvingas ge upp hälften av mitt barns liv i samband med en skilsmässa i hopp om att få fler barn med någon annan? Nej, helst inte. Så klart.

I mitt eget fall har jag valt att fokusera på det som är bra och försöka lära mig att hantera sorgen. Livet blir inte alltid som vi har tänkt oss, men det kan bli väldigt bra ändå. Det är inte alltid enbart jag själv som styr över hur min tillvaro ser ut. Väljer jag att leva tillsammans med någon annan så väljer jag också ett liv som är fullt av anpassning och jämkningar på alla möjliga plan. Så är det ju. Min man har dessutom inte varit mer benhård än att han tillåtit lite "slarv och chansningar" och det har varit bra för mig att få känna att jag har fått försöka, även om jag självklart hade önskat mig seriösare satsningar. Nu börjar tyvärr åldern ta ut sin rätt, så i mitt fall har jag landat i att stanna kvar och göra något riktigt bra av det jag har.

Hur ser det ut för dig? Är ditt barn fortfarande litet? Var det kanske en tuff graviditet som krävde en del uppoffringar från din mans sida? Han kanske helt enkelt är lite trött och känner att livet plötsligt blev ganska omvälvande? I så fall kan det ju hända att han tänker annorlunda efter några år. Den som ändrar sig KAN ju faktiskt ändra sig igen, he-he...   Om din biologiska klocka inte stressar dig alltför mycket så är det kanske värt att luta sig tillbaka lite och se tiden an. Och är det så att du till slut ändå väljer att bryta upp så kan det ju faktiskt också sluta väldigt bra!

Kram och lycka till!

Det här svaret har dröjt lite. Sorry!

Du har så rätt. Den där sura orättvisan att han ska kunna tvinga mig att avstå, men jag kan inte tvinga honom att skaffa flera (inte ens om jag lovar och svär att ta hela jobbet själv och att det är helt okej), den är otroligt jobbig och destruktiv. Man måste tillåta sig att vara ledsen och arg för det. Men inte ta ut det på honom, för det är ju faktiskt inte hans fel. Livet är inte alltid rättvist och just den här situationen går inte att få rättvis. Den bara är som den är. Men vi måste få tycka att det är plågsamt, för det är det.

Men jag måste säga att jag känner väldigt mycket hopp inför din situation. Det finns mycket som talar för en ljusare framtid tycker jag. Ni är unga, särskilt han som kille tänker jag. Att du ligger före i din barnlängtan och i din önskan att forma en familj det tror jag inte är ovanligt precis. Tror killar ofta mognar senare än oss i den frågan. 

Min son var också svår att bara ”lägga ifrån sig”. Ville helst sova i min famn och krävde ständig uppmärksamhet och sysselsättning, annars blev missnöjet både dramatiskt och högljutt. Graviditeten var urtuff, med för tidiga sammandragningar som tvingade mig till orörlighet. Vi hyrde t.o.m. en rullstol för att jag skulle kunna hänga med ut överhuvudtaget. Inte alls vad någon av oss hade tänkt sig, och jätteslitigt för min make. Självklart har det påverkat jättemycket! Tyvärr.

Min egen gubbe påpekade också något som kanske även gäller för din man. Han erkände nämligen att han längtade tills våran bebis blev 3-4 år. Småbarnsåldern hävdade han nämligen att karlar oftast helst kan vara utan. "Det är när de blir lite större som det roliga börjar." Jag blev ganska paff när jag insåg att spädbarnsmiraklet hade sitt begränsade nöjesvärde för min man, jag trodde han var lika uppslukad av bebis-magin som jag. Så jag tror att det mycket väl kan vara så att din man kommer ert barn närmare ju äldre det blir och då blir kanske också suget efter en större familj mera påtagligt. Kanske han mest har vänner som inte själva har hunnit få barn än. När det börjar skramla in lite flera Svensson-familjer i vänkretsen så kommer kanske han också att få större längtan efter att bli likadan.

Själv hade jag gått igenom flera förhållanden med killar av "ungkarlstypen" som inte alls var sugna på familj. När jag till slut träffade min nuvarande man så hade han redan tre barn som idag är i tonåren allihop. Min son har alltså rejält stora syskon, den yngsta är 10 år äldre än han. Men han uppskattar dem enormt mycket ändå och tycker att det är lyxigt med äldre syskon. (Samtidigt märks det tydligt att han på sätt och vis också är ett ensambarn. Stora barnen bor med oss varannan vecka och när det bara är vi i ”lilla familjen” så blir hans ensamroll mycket påtaglig. Jag har satsat på husdjur för att faktiskt fylla ut huset lite och dessutom lära honom att ta hänsyn till såna som är beroende av honom.) Han älskar bebisar och vill gärna ha småsyskon också, men jag förklarar att det kan man tyvärr inte bestämma bara för att man vill, utan det blir som det blir. Det är helt enkelt olika för folk om man har några syskon och i så fall hur gamla de är. För vi halkar ju så lätt in i normer och föreställningar! Även våra barn. Eller hur? Visst blir man lätt stressad av att "alla andra" skaffar sina 2,5 barn tätt och snabbt och enkelt? Visst är det sååå lätt att man börjar jämföra sig med någon slags drömbild?

Det jag vill säga med min långa utläggning är dels att jag tror att din man har alla chanser i världen att ändra sig både hit och dit. Han har många år på sig att landa lite mer i sig själv och upptäcka att hans eget liv faktiskt går att kombinera med att ha en familj. För tillvaron förändras ju absolut, men det är så klart inte meningen att man ska försvinna som individ bara för att man blir förälder. Och jag vill också nå fram till poängen att livet kan se ut på så många sätt och kan förändras på så oväntade sätt (någon i familjen kanske blir sjuk eller ännu värre, ett eller flera barn kanske föds skadade, man kanske inte ens lyckas få någon tvåa hur man än försöker, osv osv). Fast allt det där har du så klart redan tänkt på.

Det är onekligen lite märkligt att din man lägger så stor vikt vid fördelningen av föräldraledigheten när det gäller ett barn som han inte ens vill skaffa. Men det kanske också kan ses som ett tecken på att hans inställning inte är helt skriven i sten. 

Du frågade hur jag kom till insikt. Jag började helt enkelt fokusera på det faktum att livet ytterst sällan blir precis som vi har tänkt oss. Och att det måste få vara okej. Vi möter ständigt motgångar och sorger i olika former och vill vi kunna njuta av livet trots dessa så måste vi ju helt enkelt lära oss att hantera dem. Jag insåg att jag faktiskt älskar min man väldigt mycket och att jag vill värna om den familj vi har. Jag riktade in mitt tänkande på hur underbar min son är, vilken lycka det är att jag har fått just honom. Och jag unnar mig att njuta av honom till 100%. Jag har valt att rikta in min karriär på att arbeta mera hemifrån för att få ut mesta möjliga av småbarnsåren, och det har känts som en väldigt bra prioritering för mig.

Om jag var du så skulle jag försöka ge maken lite tid och inte stressa honom för mycket. Ta upp saken till diskussion ibland, men försök undvika att tjata på honom. Terapi är säkert inte dumt alls, det är aldrig fel att försöka se på sin situation ur lite nya perspektiv. Nackdelen är förstås att det kan bli lite exklusivt rent ekonomiskt. Ett tips, om det känns okej för dig, är att höra med diakonerna i din församling om du kan få några samtal med någon av dem. Kostar gratis och de har oftast en fantastisk massa erfarenhet och kunskap om livet och mänskligheten.

Oj vad långt det blev. Lycka till med allt, jag tror faktiskt att det kommer att lösa sig fint. Ni har bägge gott om tid på er att tillsammans växa in i hur ni vill att livet ska se ut. Ge dig själv lite andrum, så småningom kommer det att klarna för dig hur du vill göra och du har säkert åtminstone 10, kanske 15 år på dig att få fler barn. Och er son kommer att få ett prima liv, även om han inte får x antal syskon inom ett bestämt antal år. Det kommer att bli bra! Det är jag helt säker på.

Jag är väldigt sporadisk besökare på det här forumet, men nu kommer några rader igen. Roligt att det verkar fungera så bra för dig med terapin. Hoppas att du kan känna att du hittar vägar framåt. Samtidigt som du kan tillåta dig att njuta av det du har här och nu.

Låter tråkigt däremot att din man börjar fundera på separation för att han tycker att ni vill olika saker. Just därför tror jag det är viktigt för dig att försöka ha is i magen i förhållande till honom, och inte tjata för mycket om din barnlängtan. (Det kan man ta med terapeuten istället!) Självklart måste du få honom att förstå att det är ni tillsammans och er familj som är det väsentliga för dig - oavsett hur den familjen ser ut. Försök hitta små trevliga saker att göra tillsammans i vardagen. Sånt ni båda gillar, gärna där sonen kan vara med också. Det bekräftar samhörigheten samtidigt som man får lite paus från vardagslunken. Min egen man gillar att komma iväg hemifrån, bara ta en fika eller äta ute på nåt mysigt ställe. För honom betyder det mycket att vi får de där små andningspauserna tillsammans. 

Jag doktorerar till vardags, men det går på sparlåga för tillfället eftersom det kräver lite för mycket tid och engagemang. Och jag vill ju prioritera familjelivet just nu.  Istället har jag startat egen firma som går bra att sköta hemifrån. Fungerar fint och jag trivs jättebra.

Lycka till med allting!