Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Kunde varit jag: märkligt med så samma lika. Synd, för det är sannerligen inte speciellt kul. Tänker på att det är ju inte bara du som har ansvar över deras relation, det är han som förstör den i första hand. Sedan att du vill ta över hans del också och vill få det att funka ändå, för hennes skull, ger inte dig huvudansvaret.

Ovilja och agg, precis det känner jag igen. Som om att den värsta personen i hela denna värld är jag. Finns ingen som bråkar så och har så mycket fel i allting som jag... och så plötsligt kommer det ett jag älskar dig och åh vår lilla familj. Förvirrande.

Ja hur ska man samla kraft? Nu på kvällen blev jag lite velig igen. Jag kanske har för bråttom. Allt kommer ju definitivt förändras, ju äldre hon blir och framför allt när hon börjar på dagis. Samtidigt tror jag inte på den här relationen och då är det väl bättre att göra slag i saken, kanske.

Roade mig med att tänka på vad jag uppskattar i livet, både viktigt och oviktigt, och vad jag vill framöver. Jag gillar att gå upp tidigt, äta tillsammans, vara utomhus, vill ha sommarstuga, gillar hemmalivet och lugnet. Fler saker också. INGEN av de sakerna delar jag med honom. Bådar det gott?

Min senaste tanke är att vi måste flytta alla tre. Trots alla olikheter så finns det ju något där, en kärna. Börja om i helt ny miljö. Går det inte kan han ju flytta tillbaka sen. Och som av en händelse så gör det inte mig till en bad guy, familjerättsmässigt.

Nu har jag också varit på bvc-samtal. Pratade om att jag är ensam och vi inte har något gemensamt liv. Att hemstaden betyder så mycket. Att han inte kommer förändras i sin självcentrering, och vill jag fortsätta leva med honom så är det ju hela paketet, syskon, och det kommer ju bli samma sak igen.

Lutar nu åt att jag vill flytta, helst med men annars utan honom. Får ta Samtalet i slutet på veckan... Är rädd att hela helvetet brakar lös men då får det ju vara så. Samtidigt gråter jag över allt det fina som riskerar att försvinna. Men jag är inte beredd att leva mitt liv i ständig kamp.

Han är inte hotfull, men blir väldigt omöjlig när han är arg. Gapar och skriker och låser sig vid sitt och är helt omöjlig att prata med. Det är nästan så att när Ilskan väl rinner till så är det bara att avbryta och vänta ut den. Och jag vet inte hur länge den väntan skulle vara eller hur många varv det måste dras.

Jag tänker precis som du ang att han ska vara hemma med henne. Då måste han ju skärpa sig, eller? Jag observerar dem mycket, han pratar knappt med henne och blir "osams" flera gånger om dagen. Hur man nu kan bli det med en tio månaders bebis. Moget. Övrig interaktion är dock ok, förutom att han helst bara skulle ha henne i knät framför datorn. Det går hon inte med på en hel dag så så är det med den saken.

Jag drabbades av stora Ågren. Fy fan för detta. Han är ju så fin, han är min älskade man. Ändå håller han inte måttet. Han var sur och hopplös hela förmiddagen, jag ville bara bli av med honom och flytta imorgon. På em vände något och allt blev harmoniskt, trevligt, härligt vanligt. Då älskar jag honom så. Har aldrig befunnit mig i någon liknande situation. Kan inte fatta varför han inte bara kan vara bra. Jag kräver inte mer än att vi är trevliga mot varandra, samarbetar, hjälps åt, ser varandra och kommunicerar.

Drar återigen parallell till destruktiva förhållanden med misshandel. Man har ju förstått att det är såhär det kan vara där också ("han är ju så snäll när han inte slåss"). Ska man leva för stunderna mellan slagen/sveken/idiotbeteendet?

Det låter som att du hittat fram till något som förklarar mycket för dig, funderar. Skönt att höra! Du inledde tråden med att beskriva dig själv som förtryckt, och att han ibland är elak. Det är bra att du inte tänker acceptera det längre. Och jättebra att du ska få hjälp och prata med någon som vet hur man ska tas med den typen av män... Hoppas verkligen att det blir så bra som möjligt. Keep us posted, säger jag.

Det gör mig ont att höra att du känner igen så mycket från texten om psykisk misshandel. Jag gör inte det, även om det finns mycket annat som stämmer in på min sambo. Han är inte hotfull eller kontrollerande. Snarare omogen, självcentrerad och nonchalant. Det är nedbrytande det också på sitt sätt. Otrevlig.

Idag ropade han glatt att jag skulle komma och titta på facebookbilder från hans kusins bröllop. Åh så trevligt säger jag och kommer och sätter mig och tittar. Varpå han fnyser, lutar sig från mig och frågar irriterat om jag ätit lök idag, med hela ansiktet hopskrynklat i avsmak. Jag blir så jävla ledsen och förbannad (har ju hört sånt här förut), så onödigt. Så där ska jag sitta och känna att jag luktar illa? Bara reste mig och gick, jag kan inte tolerera det, man pratar inte med varandra på det viset! Kom tillbaka en stund senare, sade lugnt och sansat: när du säger så till mig så får du mig att känna mig äcklig och dum, och jag blir sårad. Det hade varit mycket trevligare om vi bara hade kunnat titta på bilderna tillsammans.

Ett ypperligt tillfälle att säga förlåt kanske? Rätt bra upplagt för det tyckte jag själv. Gav honom chansen på silverfat. Nej, ett ypperligt tillfälle att sätta igång en armada av dumheter tydligen. För jag har sagt till honom att han luktar illa en gång, och måste jag komma nära honom om jag vet att jag har dålig andedräkt, och hur kan jag vara så ohyfsad att jag bara reser mig upp och går!? Allt var mitt fel. Och exakt NÄR har han sagt så innan? Kan jag inte ens svara på det? När jag bara möter honom med "du gjorde mig ledsen och jag reagerade på det" kan han till slut inte säga något mer utan tar på sig hörlurarna och snäser ett förlåt så jävla mycket då.

Såhär är det ju hela tiden! Jag kallar det inte psykisk misshandel men inte en frisk relation heller. Tio minuter senare är allt frid och fröjd igen, han har glömt och gått vidare. Han kommer nog aldrig förstå hur mycket jag hatar dessa dagliga småkonflikter, att de är ett grundproblem i vår relation.

För att återknyta till det du skrev, funderar, det kan inte vara sann kärlek. När man sårar den man påstår sig älska, och möter det med aggression för att sedan ignorera det. Och petar in lite kärlek och gott beteende där det passar. Det är inte rätt.

IsabelleR: bra skrivet. Det behövs perspektiv ibland.

Astro: det är sådär jag tänker mig att det ska vara! Att det är svårt och jobbigt, men att man jobbar på det och kommer ur det och hittar formen igen. Skillnaden är bara att här är det vi som jobbar och funderar och försöker och gråter och kämpar, medan männen helt oberörda fortsätter med sitt och inte tar någon hänsyn. Tog ett tag för mig att inse det.

Och du har helt rätt i att man inte kan veta hur det ska bli när barn kommer. I efterhand känns det som att man borde fattat det. Men i vissa fall går det ju uppenbarligen att komma tillrätta med problemen.

Så länge det inte rör honom som person tycker han att jag är intelligent, mogen, fattar bra beslut och är en fantastisk människa. Genuint och ärligt tycker han så. Men så fort det finns en risk att hans handlingsutrymme eller person skulle påverkas så finns ingenting av detta, han gör vad som helst och ställer inte upp på någonting. Preciiis som du skriver mot slutet. Varken empati eller respekt.

Jag ser en del av det som en oförmåga och omognad, han klarar helt enkelt inte av att sätta sina egna känslor och behov åt sidan, inte ens för att säga "förlåt att jag gjorde dig ledsen". Han vill oftast inte att jag ska vara ledsen, men han blir istället arg på mig när han känner de där känslorna av skuld. Han kan inte trösta mig när jag är ledsen eller känner vanmakt över andra saker heller, utan mår dåligt över att se mig ledsen, kan inte hantera det och blir därför arg och irriterad på mig, som skapar de känslorna i honom. Rättfärdigar inte hans sätt men hjälper mig att förstå.

I vilket fall så är ju slutsatsen gång på gång: såhär ska man inte ha det i en relation.

Inatt lekte han Perfekta Pappan då dottern är sjuk och behövde omvårdnad mitt i natten. Imorse (torsdag idag) när jag vaknade låg det en lapp på bordet: "hoppas hon mår bättre, jag sticker till NN och sover där, kommer hem någon gång under fredagen" med en massa puss och kram och gulligheter (ja, plats för Men Vad I Helvete). Jag vet att han tycker han har fullgjort alla sina förpliktelser då han både hjälpt till och informerat mig om vart han ska och när han kommr hem. Han bara fattar inte att han lämnar mig ensam med en sjuk unge under åtminstone ett helt dygn om inte mer. Han har redan hela helgen fullbokad och kommer inte ändra på något av det. Självcentreringen.

Tror det där Stora Samtalet får ske imorgon fredag då.

Argh! Ja, klonad! Samma inställning till andras känslor, och samma vind-för-våg attityd. Jag kan säga att något är JÄTTEviktigt! Nu måste detta fixas! Typ föräldradagar. Men han fattar fortfarande inte riktigt systemet och typ viftar bort det, vi pratar om det en annan dag (läs: aldrig).

Låter skitjobbigt med så mycket att styra upp och planera samtidigt. Är i samma sits fast light. Jag har ju bestämt att organisera det som JAG vill ha det nu, ser om mitt eget hus liksom. Hur vill du ha det? I vilka avseenden är du beroende av honom?

Låter knäppt om han inte bekymrar sig för sitt uppehållstillstånd. Vad är din plan om han flyttar till sitt hemland?

Shit, här händer det grejer alltså. Vem behöver TV?

Kanske behöver ni det brytet, att han åker hem och du är hemma med dottern. Så kan jobba vidare på hur umgänget mellan er tre ska se ut sedan. Ni två borde antagligen inte ha en kärleksrelation, precis som att jag inte borde det med min sambo, för det är inte schyssta villkor.

Ute på grej nu, när jag kommer hem så har troligen han också gjort det. Vet knappt vilken ände jag ska börja i, men det får bli nu vi pratar. Lite ont i magen nu. Uh.

Fan alltså. Han ska INTE flytta och ska jag göra det kan jag glömma att ta dottern med mig. Han lovar guld och gröna skogar om vi stannar här, jag känner bara hur jag inte tror på det i längden.

Man får inte bara ta barnet från pappan och sticka till en annan stad... ska kolla vad som finns skrivet. Kanske startar en tråd.

Känner att jag blir besviken för att han inte bara ballar ur och blir dum i huvudet. Hade varit enklare.

Hm. Hur länge måste ni fortsätta vara sambo för att han ska få UT? Är det en permanent variant han får då? Antar att det är pga anknytning till dig som han bor i landet?

Detta innebär att du inte kommer kunna ta över hans dagar, antar jag. Vad jobbigt. Tillbaka på ruta ett. Jag bara funderar, hur vill han själv göra? Hur tänker han sig att relationen till dottern ska se ut? Eller är det bara förnekelse och inte tänka på saken?