Så, nu har två veckor gått sedan vi pratade och han fattade att jag menar allvar. Första veckan var han en dröm. Han kanske äntligen hade fattat?
Men sedär, nu börjar visst allvaret blekna och de gamla mönstren titta fram. Inga egna initiativ kring dottern, jag måste be honom om hjälp om jag ska få någon, sur och djupa suckar så fort jag gör det.
I min värld så pejlar man med varandra hur dagen ska se ut, inte ber om lov men kollar med varandra. Jag berättar att jag måste åka till jobbet och träffa min chef. Får inget svar. Frågar vad han hade tänkt idag. Inget svar. Frågar en gång till efter ett tag, då kommer en harang - kan du lämna mig ifred nån jävla gång, vi får se, jag kan väl göra vad jag vill, vad har du med det att göra!?
Sådärja. Och det värsta är att han får mig att känna mig som att jag gjort så fel och är så jobbig. Jag tycker att det är fel att vi ska ha separata liv, att jag inte ska veta var han är. Att han skulle vara med dottern medan jag åker till jobbet känns väldigt långt bort. Kanske kan jag tvinga honom, men då får vi en situation när han kommer vara ute hela helgen som "straff" och han kommer vara förbannad hela tiden med henne.
Bättre och enklare att bara ta henne med mig och låta honom hålla på med sitt. I hans värld är det den perfekta lösningen och han känner att vi har det jättebra tillsammans. I min värld är det bara ytterligare ett bevis på att han inte tillför någonting till den här familjen. När jag sedan pratar om separation kan han inte förstå vad jag har att klaga över.
Ja, nu är det bara helgen kvar och sedan träffar jag bvc-psyk igen. Hon får hjälpa mig att fundera över vad som ska göras härnäst. Måste ju prata med honom igen men väntar tills jag varit där.
Hur ligger landet för er alla?
Jag mår dåligt, dåligt, dåligt, men står fast vid att det inte går med mindre än att vi flyttar. Han är relativt vänlig men jag vet fortfarande inte om jag tror på det här. Han får följa med, jag gör inte slut. Jag håller på för fullt och kollar lägenheter men säger ingenting till honom. Känns skitskumt. Jag behöver hans samarbete i juni så jag får nog vackert knipa ihop om planerna tills den månaden har passerat...
Bara vankar av och an, sover inte ordentligt, bara tänker och tänker.
Toppen och hoppet ute, är det verkligen möjligt att männen är så enkelspåriga? Allt är skit men de är förvånade över att det inte liggs tillräckligt...
Hoppet ute, du kan väl inte leva såhär? Hata? Men det är bra att du känner något, inte stänger av. Jag känner både hat och framför allt förakt komma krypande ibland. Jag tänker att med de känslorna ska jag verkligen inte stanna med honom. Vill inte att min dotter ska leva i ett spänningsfält, vill inte själv gå och känna så hela dagarna. Jag vill ha en positiv tillvaro. Har ni fastnat såhär eller bråkar ni om det? Tror du det kommer sluta i en separation? Ja, den frågan gäller dig också, toppen9.
Liinaa, visst är det jobbigt när man uppfyller fördomen? Jag skaffade barn med en utlänning men för OSS skulle det minsann gå så bra... nä. Men vad fan, det är som det är, livet.
Helt ok, man kan inte hålla reda. Hon är strax under ett. Jag jobbar lite och måste ha hans goda vilja så han passar henne. Ang lägenhet så försöker jag se det som att den är till oss alla tre. Samtidigt har han klargjort så fort frågan kommit på tal tidigare att han minsann inte tänker flytta någonstans. Jag har sagt att jag fortfarande letar men jag tror ärligt att han har glömt det.
Jag tänker att det är för oss alla, tvångsförflyttning. Knäppt, men ingen av oss är härifrån och han har inget jobb och inga utsikter att få något. Det är bara kompisar som håller honom här. Han kan välja att stanna här och bo på någons soffa, eller att följa med. Jag vet inte hur det kommer bli, mer än att han kommer bli galen när jag presenterar det för honom. Följer han med så startar vi om, på mina villkor och utan hans jävla polare.
Ja! Ja! Funderar, preciiiiis så var det här också, och är fortfarande litegrann.
Det handlar inte om att det tog lite tid för honom att fatta, det handlar om att han raserat alla förtroenden och all tillit. När till slut inget annat återstår än att slänga sig ut, blir man stoppad på kanten. Antiklimax. Blir hängande, var beredd att falla fritt men iallafall komma någonstans. Och där står man, han leker perfekt, man får kortslutning.
Är verkligen allt förlåtet? Kan man förlåta att den man älskar inte ställt upp, varit närvarande, givit av sig själv, stöttat. Istället skadat och svikit. Som någon skrev för några sidor sedan, man lever med vetskapen om att han kan bete sig så, att han har det i sig.
Lätt för familjerådgivningen att säga, se, nu skärper han sig ju, om du bara slutar sura så blir ju allt bra.
Självrespekten, glöm inte den.
Jag älskar varenda gång den här tråden uppdateras. Man kan inte kommentera allt men jag läser och "lyssnar" och suger in.
Ni som har två barn med era härken till män, hur kommer det sig? Var han bättre med första? Undrar ärligt, alltså.
Det är en av anledningarna till att göra något NU känner jag. För om vi fortsätter kommer jag känna att okej, det är lika bra att köra på, och så kommer det bli ett syskon. Och jag skulle inbilla mig att det skulle gå lättare med andra barnet men ärligt - har man någonsin hört talas om det?