Ser att jag sparkar in öppna dörrar, massa inlägg medan jag skrev. Tack "ger upp" för att du förstår att det finns fall där en separation är att föredra.
Och "kunde varit jag", du är redan inne på den hårda linjen. Fortsätt med det.
Ser att jag sparkar in öppna dörrar, massa inlägg medan jag skrev. Tack "ger upp" för att du förstår att det finns fall där en separation är att föredra.
Och "kunde varit jag", du är redan inne på den hårda linjen. Fortsätt med det.
Haha, inte ens medan jag skrev. Och nu dubletter. Ursäkta spammandet.
Undrar också hur det gått för dig, kunde varit jag.
Trist att han skiter i det. Det gör han ju inte, klart det spelar roll. Men han är inte beredd att ta sin del. Och han har ju lite rätt i att du har bestämt dig, men jag förstår vad du menar. Bekvämt för honom att bara rycka på axlarna och säga jaha, så du väljer att lämna mig, vad kan jag göra... inget ansvar all over again.
Här är det jättemärkligt. Han har varit idel ansvar och vänliga ord (nåja, mestadels). Så jag borde vara nöjd och lämna tråden, liksom.
Istället blir det ännu mer uppenbart vilket svin han har varit. Och hur det skadat både mig och relationen. Jag känner mig helt sjuk i huvudet, men hans beteende ändrar ingenting... jag litar inte på honom. Hur kan han bara göra en helomvändning sådär? Och jag vill fortfarande flytta. Bara det att nu är det omöjligt att motivera, både inför mig själv och honom.
Men det är en vecka vi pratar om. Det svänger ju snabbt här inne. Mår just nu väldigt dåligt dock, kroppen och huvudet är på konstant högvarv, jag kan inte sova och äter hela tiden (inte ens tyna bort får man göra). Jävla jävla sits alltså.
Funderar, du har ändå kommit en bit på väg nu känns det som. Börjar det kännas som ett faktum snarare än en fundering, separationen? Det låter så.
Kunde varit jag - när jag läser så reagerar jag över att du kämpar så för att han ska stanna. Försöker formulera mig här men det går inget vidare. Hm... Såhär: ni har ett etablerat mönster, men du vill att det ska brytas. Du säger att Nu får det räcka! Men du säger också att det inte får bli för stort steg, för definitivt. Han kan stanna lite till, han kan bo i närheten.
Det kanske träffar helt bredvid mål detta, men det låter som att du fortfarande när drömmen om att allt ska bli bra, eller iallafall hoppet om att det ska bli bättre. Du ställer ultimatumet, men är inte riktigt beredd att släppa taget.
Därmed inte sagt att det är fel, att du borde låta honom dra. Det finns nog att jobba på. Men kanske finns det en viss inkongruens mellan ord och handling som man inte alltid är medveten om.
Som sagt, jag vet inte, men skriver det som en fundering. Jag tycker vi hjälper varandra att tänka här, så jag försöker 
Du har för övrigt helt rätt. Det är klart som fan att detta aldrig kan bli bra. Inte bara baserat på allt jag skriver här, utan sammantaget med allt annat.
Jag bara blandar ihop allting just nu. Pengar, jobb, lägenhet. Oro för att han ska dra igång något rättsligt. Funderar på att höra av mig till en jurist och fråga om han skulle ha en chans.
En sak måste jag också anmärka ang våra klonade män, att de reagerade så lika när det väl blev allvar-Allvar, märkligt! Då gick det minsann att kontrollera sig och prata ordentligt, att inte börja skrika, gapa och anklaga, och trassla in sig i sina egna arga argument. Vilket bara kan leda till slutsatsen att de betett sig så med vilje innan...
Funderar, den som det visste...
Det var ju bara någon vecka sedan som han verkligen fattade att jag menar allvar. Sedan dess har han skärpt till sig en hel del. Jag bara samlar information och tankar nu, bvc psyk nästa måndag, efter det får jag prata med honom igen.
Praktiskt är det inte jättekrångligt. Om vi flyttar så gäller det att övertyga en hyresvärd där att jag kommer få jobb, så jag kan söka boende. Sedan är det "bara" att få jobb och dagis där... Stannar vi och separerar så får han flytta ut, inget mer med det. Han får klara sig själv och bo hos kompisar, han har inte en chans att få kontrakt. Samma sak om han väljer att inte flytta med, han kan inte ens ta över den här lägenheten.
I det mentala står vi nog på helt olika platser i processen. Jag tror att han tänker att han avvärjer hotet nu genom att vara så himla hjälpsam just nu, och sedan ska det bli som tidigare igen, vi ska bo här och allt ska vara som vanligt. Jag känner ju att det är too little too late. I mitt huvud har jag redan nått punkten att jag ser det såhär: han får en chans till, OM han följer med.
Fast sedan får jag ångest och undrar vilka mina drivkrafter är, jag kanske bara är deprimerad av att ha varit hemma så länge, det kanske bara är en fix idé, jag kanske skulle vara nöjd med det jag får, jag skapar så mycket turbulens iom detta, jag kanske bara skulle sätta henne på dagis här och börja jobba och kämpa på och låta honom hållas, och han har ju så många fina och goda sidor också, hur kan man bara dumpa någon som man fortfarande någonstans älskar...
Gav upp, hur länge sedan var det ni separerade? Jag vet nog också att jag kan ordna det väldigt bra för mig, jag har både förmåga och kraft. Därmed inte sagt att det blir lätt...
Funderar, det blir ju också ett väldigt tydligt mönster när man samtidigt läser om er andra. Inte bara att just vi har det så, utan att det är likadant någon annanstans.
Just nu blir jag arg, ledsen och besviken bara jag tänker på eller ser honom. Helt låst läge... Känns inte som att han ger mig någonting.
kunde varit jag
Har han åkt till andra staden nu? Ja det är så märkligt. Jag tänker på vad "skild" skrev, att det känns skönt att hon lämnade tidigt i relationen. Även om det gått längre tid för oss så är det fortfarande tidigt, jämfört med att kämpa på i fem, tio, femton år. Nackdelen med det är att man inte är sådär totalt jävla urkramad på varenda liten känsla för den andra personen.
Tänker på det lite som priset man får betala för att göra det man vet är rätt, och att göra det NU istället för att undvika det. Det är mer känslor kvar, mer uppslitande. Men man är fortfarande kapabel att känna känslor, man är inte död inombords av att leva i en livslögn.
Jag vet egentligen inte vad jag håller på med just nu. Tål inte att se honom, samtidigt köper jag hans favvo-favvo-mat med ett leende på läpparna över hur glad han ska bli när han ser den? Det är verkligen kluvna känslor.