• solvända

    Andras graviditet gör mig ledsen

    Å, jag blir så ledsen. Har precis kommit hem från en jobbrelaterad träff där det var med 2 bebisar + ett antal gravida. Blir ständigt påmind om vad jag inte har nämligen en ingen bebis och ingen på gång. Fick utomkvedshavandeskap i somras och ett missfall på det i höstas. När skall det bli min tur? Har försökt över ett år nu! Att något så glädjefyllt som barn kan göra en så ledsen.

  • Svar på tråden Andras graviditet gör mig ledsen
  • Lexis

    Här är en till som har försökt länge, inne på sjätte året nu. Ibland kan jag inte ens fatta att det här verkligen händer oss och att vi har försökt så länge, det känns overkligt.

    När vi hade försökt ett år och precis gjort utredning berättade två av mina närmaste vänner att de väntade barn båda två. Och av den enes sambo fick jag kommentaren: -"Nu ligger ni efter!" Fy vad ledsen jag var när jag gick därifrån! Jag satt i bilen och grät en lång stund innan jag kunde köra hem. Båda de har två barn nu. För varje födelsedag deras barn har påminns jag om hur lång tid vi hållt på med det här. 

    Nu är vi ganska ensamma kvar om att inte ha barn, det är bara några av våra fler år yngre kompisar som inte har men nu är de i den åldern vi var när vi började försöka så jag vet ju att det kommer att hända närsom.

    Det är tungt och nu är det svårt att hålla modet uppe...

  • Nicali

    Känner igen mig så mycket! Vill ju vara glad för kompisar som blir gravida och får barn men ibland tar det emot Sen kan jag ta det bra om jag fårreda på det på ett bra sätt. Om kompisen berättar det för mig själv när vi är själva och inte annonserar det på en fest och alla ska gratta och sen vända sig till mig och fråga... ÄR DET INTE DAX FÖR ER SNART???? Min hatfråga!!! Sen mår jag jätte dåligt när folk talar om det via Facebook. Då vet jag inte alls hur jag ska känna... Särskilt om det är ett ultraljud med. Sen sätter in en ticker som räknar ner veckorna. Dessa brukar jag dölja tills barnet är fött:-P
    Tycker konstigt nog det är lättare överlag när bebisarna har kommit än se en gravidmage. Känns nog mer långt ifrån oss då på ngt konstigt sätt. 
    Men detta år har vi fått så många gravidbesked så man tror direkt en kompis vill träffas att det är för att berätta att de väntar smått  
    Jag är så djupt inne i IVF karusellen efter 7 års bebis försök  att jag blir typ snopen när folk får barn på egen hand. Har mer än en gång fått hejda mig att fråga vilken klinik de gått till!!! Sen tar jag nästan för givet att par som varit ihop ett par år och inte har barn, är i samma sist som oss och blir ännu mer förvånad när de berättar att jo nu ska de ha barn och det tog sig direkt efter de slutat skydda sig! Känner mig nästan lite lurad, då fast det bara varit min egen önskan om att inte vara så ensam om att vara barnlös, som spelat mig ett spratt! I sommras gifte sig ett par jag känner efter 14 år tillsammans och direkt tänkte jag att det var för att de ville adoptera... Men nej nu väntar de barn efter en månads försök. Men kan faktiskt skratta åt mig själv ibland!!!
     Har inte direkt undvikit att gå på fester med folk som har små barn men var nyligen på en av de värsta festerna sen vi började försöka. En tjej fest... Insåg efter tio minuter att det var inte 40 tjejer som skulle har en trevlig kväll utan det var 39 mammor och sen jag! Det pratades bara barn precis hela kvällen. Hade varit förståligt om det var 39 nyblivna mammor men nej de flesta hade barn i åldern 7-25 år!!! ALDRIG kännt mig sååååå utanför i hela mitt liv! Ville bara bort  
    Är ni öppna med er barnlängtan och er kamp??? 

  • Hjärtefröjd

    Vi är inte öppna med det, och det känns på alla sätt som ett bra beslut. Med våra bästa vänner pratar vi en del om det, men inte med andra.

  • Mettebus

    Vi är öppna med det men tar inte upp det självmant längre (efter snart 7 år). Folk som känt oss länge vet, och frågar lite försiktigt då och då hur det går. Beroende på hur det går får de också raka och rättframma svar - har insett att det blirenklare så. nytillkomna kollegor och bekanta orkar vi inte informera, det finns en gräns för hur mycket man känner att man vill bli "dom där barnlösa".

  • Lexis

    Vi är inte alls öppna med det. De enda som vet är de vi har varit "tvungna" att berätta för dvs våra respektive chefer...

    Det har hittills känts som ett bra beslut men priset är ju då att få kommentarerna om att det borde vara dags för oss snart. Också väldigt direkta frågor: "När ska du ha barn?", "Ska inte ni skaffa barn snart?". Jag undrar alltid lite vad det egentligen är för svar de vill ha? Vem kan svara på en sån fråga?

  • LillaMy001

    Vi är öppna till våra närmaste vänner. Vi har berättat efter hand när tillfälle har varit lämpligt eller när en direkt fråga har kommit. Våra föräldrar och syskon vet inget men vi har nu bestämt oss för att berätta om det kommer på tal.
    Anledningen att vi inte har berättat för familjen är att min pappa är svårt sjuk och jag vill inte orora honom med missfall efter missfall osv... Min svärmor kan verkligen inte kan hålla en hemlighet, hela stan skulle få veta.
    För ett par månader sedan fick jag dock frågan av min brors fru. Men hon är inte så smidig utan frågade under en släkt middag... "när ska mina barn få kusiner???" Då råkade jag snäsa till henne att skaffa barn är inte direkt som att beställa något ur en postorderkatalog (hon är shopping tokig). Bannade mig efteråt... så min familj har kanske fattat ändå....

  • Linis K

    Jag tycker det är hemskt jobbigt att nästan behöva känna som om att man ljuger... "När ska ni skaffa smått då, ni som har ett så stooort hus och bara är två????" Och så svarar man att det kommer när det kommer. Saken är ju egentligen den att vi försökt länge nu och det vill sig inte :( Men det kan jag inte berätta för "folk" eftersom min sambo vill hålla det privat och det måste jag ju respektera. Så jag får snällt fortsätta att slingra mig.

    Härom veckan fick jag till och med en kommentar av en släkting att vi börjar bli för gamla för första barnet ( vi är unga båda två, 28 & 35 år.) Om de visste hur mycket såna kommentarer sårade, gjorde att man kände sig oduglig.. Det räcker med den gången i månaden när man får kvitto på att man än en gång misslyckats.

  • GakkenLive
    Linis K skrev 2012-03-28 19:01:51 följande:
    Jag tycker det är hemskt jobbigt att nästan behöva känna som om att man ljuger... "När ska ni skaffa smått då, ni som har ett så stooort hus och bara är två????" Och så svarar man att det kommer när det kommer. Saken är ju egentligen den att vi försökt länge nu och det vill sig inte :( Men det kan jag inte berätta för "folk" eftersom min sambo vill hålla det privat och det måste jag ju respektera. Så jag får snällt fortsätta att slingra mig.

    Härom veckan fick jag till och med en kommentar av en släkting att vi börjar bli för gamla för första barnet ( vi är unga båda två, 28 & 35 år.) Om de visste hur mycket såna kommentarer sårade, gjorde att man kände sig oduglig.. Det räcker med den gången i månaden när man får kvitto på att man än en gång misslyckats.
    Visst blir man ledsen.
    Det som är jobbigt tycer jag är att jag nog mer vill vara öppen om det men inte min sambo. (Någon som har samma problem?) Nu har jag avslöjat en del genom bloggen men alla läser ju inte den o jag vill j uegentligen få ut mer...
     
  • Cahela

    Jag var oförklarligt barnlös i 6,5 år innan jag fick mitt efterlängtade plus. Det tog mycket på krafterna så jag förstår vad du TS menar. Nu har jag en liten tjej på fem månader men det har varit en lång kamp för att få komma hit.
    Kämpa på!

  • Nicali

    Idag snäste jag ifrån när en på jobbet sa gav mig kommentaren MEN NI FÅR VÄL SKAFFA EGNA BARN när jag berättade hur roligt jag tycker det är med "pojk" som vi är kontaktfamilj åt Då sa jag snabbt barn är väl inget man bara skaffar!!! De är en gåva!

Svar på tråden Andras graviditet gör mig ledsen