Klassträff?!

Kanske för att någon vill be om ursäkt för sitt beteende...vem vet?

Vi hade nog ingen dålig stämning i vår klass men det finns ju dom som var mer eller mindre utanför. Jag har varit vän med människor i båda "lägren" men vem vet hur dom är idag. Tänk om ingen jag gillar är där. Tänk om det slutar med att jag sitter ensam i ett hörn och bara känner mig obekväm. Tänk om jag får kontakt med någon jag tappat bort och får en riktig vän på köpet. Jag är väldigt kluven till om jag ska gå eller inte.

Nja, det tvivlar jag starkt på. Det var 23 år sedan vi gick ut grundskolan. Om någon mot förmodan skulle vilja be om ursäkt hade de väl kunnat tänkt på det tidigare. Nej, jag tvivlar starkt på att dessa personer ångrar något.

Många ransakar sina dumheter och erfarenheter när man får barn. så för vissa kan det ta tid.. men men..det vet bara dom...
Sköt om dig.

Själv ångrar jag som f-n det som vi gjorde mot en kille i vår klass. Vi var så vidriga att jag imponeras över att han inte tog livet av sig, han hade en psykiskt sjuk mamma som grädde på moset.

Vår klass har haft inte mindre än två klassträffar och jag har inte gått på en enda av de. Vad skulle jag och vi andra svin säga till honom?

- Förlåt för att vi gjorde dina första nio år i skolan och din start i livet till ett levande helvete. Kompisar eller?

Sen förstår jag TS och om man bortser från han som vi terroriserade så vad ska vi prata om? Det enda som vi har gemensamt är att vi får massor med år sedan tillbringade tid under samma tak.

Precis, ett förlåt räcker liksom inte till för att gottgöra det hela. Att bli utsatt för mobbing under en så lång tid påverar en som person en lång tid framöver. Inte bara där och då. Jag tänker idag inte så ofta på vad som hände, men jag har ingen som helst lust att någonsin träffa dessa personer igen och bli påmind.

Jag fick hela mina skolgång höra att jag var fet och ful (jo jag VAR överviktig) men det blev knappast bättre av att höra att klassen och övriga skolan tyckte det. Jag är den där fula ankungen som blev en svan... Gift med en ganska framgångsrik man, barn, bra jobb, smalare än dom flesta och jo jag ser faktiskt rätt hyfsad ut. Och helt plötsligt börjar gamla klasskompisar adda mig på facebook och ingen säger ett ljud om alla tillmälen dom använde i 9 års tid... Kan tänka mig att reaktionen om jag tog upp det skulle bli att man hänger upp sig på dåtid och är bitter

Om du inte vill gå så gå inte då....

Jag tror inte ens de är medvetna om vad som hänt där och då. Det är den tanken jag har angående mina egna klasskamrater och utfrysningen från sexan till nian. Jag betvivlar starkt på att de ser situationen på samma vis som jag gjorde då.

Jag gick på både 10 och 20årstråffarna.

Jag ville visa övriga att jag faktiskt inte knäcktes totalt av deras behandling.
Ok, jag blev inget märkvärdigt men jag duger som jag är.