Klassträff?!

Finns ju andra sammanhang  Om man kanske ärvt en släkting som bara känner ens flicknamn så går man alltså inte att hitta

Vi hade ingen som var direkt mobbad i vår klass, däremot några som var lite utanför. Jag tillhörde inte dessa, var tvärtom ganska populär och har även nu ett bra liv som jag är nöjd med. ÄNDÅ vet jag inte om jag skulle vilja gå på en återträff om det anordnades en... Vad har man gemensamt liksom, 10-15 år senare? De jag var bra kompis med (3-4 st) har jag fortfarande kontakt med, en av dem träffar jag ofta. Andra i klassen har jag träffat sporadiskt eller hört om på omvägar - det räcker!

Så jag förstår dig TS. Det här med återträffar kan kännas så himla överdrivet och skitnödigt, även för de som hade det bra eller hyfsat i klassen! Varför mobbade då skulle vilja gå, begriper jag inte. OK om man är lite nyfiken på vad som har hänt med alla, men är det verkligen värt det om de behandlade en som skit? Bryr man sig ens? Orkar man bry sig? Vill man ha "revansch"?

Jag respekterar att andra gillar konceptet med klassåterträffar, men jag förstår till fullo varför inte alla eller ens de flesta dyker upp. (Min storasyrra var på 20-årsträff med sin högstadieklass och då kom typ hälften...) Sen är det ju inte alla som kan heller, alla kanske inte ens bor kvar i närheten.

Jag är kluven.
Jag var inte mobbad men ofta utanför, och blev retad främst i de yngre klasserna. Så ska man sitta där och låtsas att man inte alls har något att göra med den 15-åring man var en gång i tiden. Låtsas vara nybekanta fast man minns hur taskig nån var eller hur utstött en annan var.
Ändå är jag nyfiken på vad alla gör idag. Vilka som är föräldrar, vad de jobbar med, hur de ser ut.

 Jag var varken mobbad eller mobbade någon. Var en ganska blek figur, tror jag, men ganska ambitiös och duktig.
Jag har gått på två träffar, en med bara min klass och den andra med flera andra avgångsklasser. Jag tyckte att det var spännande att få se vad som blivit av de andra. Jag var också nyfiken på hur de s.k. mest populära killarna/tjejerna såg ut, vad de jobbar med etc.
Har bott utomlands i många år och levt ett mycket privilegierat liv. Skött om mitt utseende och ser enligt andra bra ut.

Det som slog mig allra mest under bägge träffarna var de som ansågs som de snyggaste och populäraste tjejerna, det var de som hade sunkat till sig mest. Kändes som en revansch att killar flockades kring mig. De s.k. populära tjejerna satt mest och surade

Till min poäng; den större träffen var jag orolig inför. Hade sett en lista med alla som anmält sig och där fanns ett namn på en kille som jag absolut ville undvika. Han var en av de tuffa och populära och tjejerna sprang efter honom. Han våldtog mig i nionde klass

Tiden innan träffen var väldigt nervös, visste inte hur jag skulle reagera då jag återsåg honom. Väl på festen undvek jag att ens gå i närheten av honom. Jag såg att han hade levt ett hårt liv. Plötsligt kom han fram till mig och sa att han var jätteledsen för det han hade gjort och att han hade ångrat sig enormt mycket. Han bad om min förlåtelse, vilken jag gav honom. Jag fick en kram och det kändes som en stor sten hade fallit ur bröstet. Till historien hör att en annan av våra klasskamrater stod bredvid och hon berättade senare att han även hade tvingat sig på henne, men "henne bad han minsann inte om ursäkt". Hon kunde inte förstå varför hon blev ignorerad. Inte jag heller men jag orkade inte bry mig. Kvällen blev så lyckad och jag träffade mitt livs kärlek där, på festen. Det var en kille som jag( och många med mig) svärmat för på avstånd som 15-åring. Vi älskar varandra så oerhört mycket.

För egen del har jag kontakt med de jag umgicks mest med, och vi umgås fortfarande då och då, så dem har jag koll på. Vad resten av de som gick i min högstadieklass (eller årskurs för den delen) har för sig numera är jag egentligen inte så intresserad av. Vi hade inte den bästa sammanhållningen i klassen.

Var dock på en 10-årsåterträff för ett par år sen, och mindre än hälften dök upp. Kul att träffa vissa, mindre kul att träffa andra. Vissa av tjejerna kändes precis lika falska, om inte falskare, som de var "back then".

Usch jag får ångest bara jag tänker på vår klassträff....var knappt någon som pratade med mig på hela kvällen och det var flera stycken av killarna i parallelklassen som frågade vem jag var och inte ens när jag berättade kom de på det. Jag var mullig i grundskolan, hade inte koll på mode och sminkade mig inte alls och tio år senare hade jag gått ner i vikt, börjat klä mig lite bättre och använde smink så det var lite därför jag ville gå dit för att visa upp mig (skitlöjligt jag vet). Jag hängde med ett gäng i nian som jag hade skitroligt med, de tillhörde inte de populära men jag brydde mig inte ett smack om det. Jag såg fram emot att få träffa de igen och trodde någonstans att vi skulle återuppleva gamla minnen men ja så blev det ju inte. Jag gick dit med den enda vännen jag hade kvar från grundskolan och tänkte att jag iallafall inte behövde sitta själv utan att hon skulle vara med mig men hon övergav mig ganska så snabbt. Jag kommer ihåg att jag tillslut satte mig vid ett bord för jag tänkte att någon iallafall skulle komma och sätta sig hos mig och prata lite men inte en enda kom fram. Kan säga att jag gick därifrån med tårarna i ögonen och kände igen den där känslan av att inte duga till.....

Nu har vi inte haft någon återträff med gymnasiet men kan ärligt säga att jag direkt tackat nej om det skulle komma någon inbjudan, av rädsla att det skulle bli likadant där.