Uppfostran

Du klagar ju på hur pappan hanterar det hela och det är enligt mig ERT problem om ni inte kan enas om hur ni ska ha det. Att köra "när jag växte upp" är bara löjligt. När jag växte upp var det lagligt att aga barn. Idag vet man bättre. Om ett friskt barn inte är hungrigt är det inte ok att tvinga det att äta. Punkt slut. Om ett barn inte tycker att en särskild maträtt smakar gott bör det givetvis erbjudas att äta något annat under förutsättning att det inte sätts i system. 

Men jag kan istället säga att sådär får han minsann inte göra hos sin dagmamma då? Låter det bättre än att säga "när jag växte upp"?

Ok, det var så du menade. Ja jag ser ju det som ett problem, annars hade jag aldrig vänt mig till ett forum och bett om andras åsikter eller få veta hur andra gör.

Vi tvingar inte honom att äta och har aldrig gjort. Det är ju ett system det där med att ge honom macka 20 minuter efter vi ätit, just därför jag vände mig hit! 

Tack för din åsikt!  

Nu har jag matglada barn, men ibland händer det att sonen inte vill äta. Då får han vänta till nästa mål eller äta maten uppvärmd lite senare om han vill det. Händer kanske 1 mål per vecka att han inte vill äta så är ju inte så farligt. Macka får han inte äta till mat. Fick han bestämma skulle han äta macka både till lunch och middag varje dag.
Kanske är läge att sitta ner och prata om hur ni ska bete er vid matbordet så ni är överens. Tjata hjälper då absolut inte, bättre att han får gå ifrån bordet då. Det kör vi med sonen de gånger han slamsar och inte vill äta. Oftast vill han komma tillbaks efter en liten stund. Han är 2,5. Vi säger först till att om han inte slutar leka med maten så får han lämna bordet. Lyssnar han inte på det så får han gå ut. Funkar bra faktiskt, han brukar lyssna på första tillsägelsen.
Hur gammal är bonusbarnet?

Hos oss äter vi maten som serveras, med mindre det är något man bara absolut inte klarar av att äta (men det har nästan aldrig hänt. Min sambos dotter har däremot haft perioder med massor av grejer hon bara bestämt att hon inte vill ha, massor på samma tid, och då har vi varit lite hårda. Min dotter äter så att säga allting, så ingen större bekymmer där. 
Händer att barnen skickas från bordet (men det är sällan), om det är totavägring eller bara sura miner, men kommer inte i håg efter hur lång tid eller så.
Och det händer inte, och kommer heller inte hända att man får något annat i stället, eller 20 min efter maten.
Vi lär barnen att vara tacksam även för maten man får, och att det går an att äta även mat man inte direkt älskar. 
Men mat man verkligen hatar, tvingas man givetvis inte att äta. 

Alla har olik syn på uppfostran, och man praktiserar olika.
Jag och min sambo har samma syn på dessa saker.
Du får nästan bara sätta dig ner med din man och bli eniga, sätta upp regler och sen ta det med barnen så dom vet vad som gäller. 

Vi har samma problem med bonusarna. En dag är det den stora tjejen (10) son inte vill äta, oftast behöver hon två till tre gånger så mycket tid att äta än alla andra vilket börjar irritera. Nästa dag är det den lilla tjejen (6) som vägrar. Det är dock mycket värre med 10 åringen. Hon äter väldigt lite av sig själv och hos mamma är det tydligen så att barnen får godis och efterrätt även om de inte ätit upp. Nu har hon flera gånger fått missa sin bit kaka för hon inte ätit upp i tid. Hittills fick hon sitta kvar tills hon har ätit upp, vilket så klar förstör samtliga planer efter lunch eller middag. Om vi tog bort tallriken tror jag dock inte att hon skulle komma och fråga efter en macka, hon verkar ogilla äta överhuvudtaget om det är inte godis. Undrar om ni har några bättre idéer än vi.

Men om hon inte äter riktig mat få får hon ju inget godis heller eller?
Om bonusarna inte äter mat, så är det okej, men då blir det inget mer sen, varken mackor, godis, glass, vad det än må var. Om hon tycker mycket om godis borde det ju få henne att äta lite iaf, att hon får efterrätt/godis senare.
Helt ok att inte äta det som serveras hemma hos oss men det blir INGET :) annat förrän nästa mål mat.

Jag jobbar som barnflicka och i den familjen så får barnen gå ifrån och sen komma tillbaka när dom vill äta igen. Alltså står maten kvar tills dom är hungriga igen, man får INTE slänga någon mat.

Detta är HELT fel enligt mitt tycke. Dom har som resonemang att deras egna föräldrar satt i svält och att de inte vill de för deras egna barn (därför kan barnen få en sked med smör om dom vill det). Äck!!

Well, personligen (och många med mig vet jag) skulle barnet få gå ifrån om den inte sköter sig med betoning på att äter du inte upp din mat nu så får du inte mer. Barnet kommer inte att svälta! Och barnet måste lära sig att när det är middag så äter man och att dom inte kan komma sen och få vad dom vill.

 

Vägra äta får de göra under hela måltiden om de vill. Man får vara sur vid matbordet med om man är sur tyst och inte förstör för de andra.

Grundregelerna är att ingen behöver äta om de inte vill men de får inget annat.

Man behöver inte äta så mycket av det man inte tycker om men måste smaka på allt.

Ingen får förstöra de andras måltid eller stämningen vid bordet.

När måltiden är över tas maten bort, uppäten eller ej.

Sen så får den yngsta (än så länge/ett tag till) en chans till med samma tallrik senare om h*n ber om det/klagar på att h*n är hungrig, den äldre får inte det.

Man får inget fika om man inte ätit föregående måltid. (Dvs har man t ex vägrat lunchen får man inget eftermiddagsfika. Däremot kan man få en smörgås när de andra äter muffins vid fikat om man är hungrig). Detta för att hungriga barn är hemskt enerverande och bråkiga barn som inte gör någon glad ;) Dock så mackan är inte av "den goda" sorten direkt utan "tråkig" och skiljer sig markant från övrigas fika oavsett om övrigas fika är goda mackor eller mer "godisfika".

Och man får såklart ingen efterrätt om man inte ätit maten! Inget lördagsgodis heller. (Enda undantaget stavas födelsedag, då får man tårta oavsett om man kinkat med maten eller ej. Å andra sidan serveras ju favoriträtten på födelsedagen så..)

Barnen är enligt mig exemplariskt bra på det här med att äta! De äter "vuxenmat", inklusive mer konstig sådan, utan knot. Smakar på allt även om de kan betrakta det med en blick som det vore arsenikkryddat råttgift initialt ;) Och äter i 99% av fallen både upp och tar backning. Men ibland fallerar det och då gäller reglerna ovan.

Lite oftare fallerar humöret, dvs det är inget fel på maten eller motstånd mot att äta, men surt och otrevligt. Då får de gå från bordet oavsett om de vill äta maten eller ej. Däremot som sagt EN chans att sålänge måltiden pågår be om ursäkt och komma tillbaka och äta klart.

Alla inväntar den som äter klart sist (eller ber om att få lämna bordet innan), men ingen får sitta och med flit äta överdrivet långsamt för att hindra de andra från att gå från bordet.

Nu har vi inte haft problem surande barn på det sättet, men vårt gemensamma barn och ett av syskonen har varit kräsna (är det fortfarande, men inte alls i samma utsträckning) och dessutom små i maten. Så här har det aldrig tjafsats om mat, vi har haft som princip att det alltid funnits som alla kunnat äta, om det inneburit att vi har lagat två rätter, helt OK för oss. Det går väldigt lätt att ha principer om man har matglatt barn i vanliga fall, eller ett barn som äter ordentlig när maten är god, eller tom om barnet föredrar godis istället för mat. Men vi som har barn som är (eller har varit) svåra att få i mat alls, då tänker man inte ens i de banorna. Jag tycker personligen att använda "svält/äh han äter när han är hungrig, det gör alla barn"-metoden inte hör hemma i ett land där man faktiskt inte behöver leva på salt sill och potatis hela vinterhalvåret, eller där ris av sekunda kvalitet är det enda som serveras. Att tvinga barnen vara hungriga från lunch till middag, ännu värre från middag till frukost, är idioti, för att vi lagat en maträtt som vi råkar tycka om men inte barnen. Ingen skulle behandla en vuxen på det sättet, vi kan dessutom gå och handla en korv eller så för egna pengar, den möjligheten har inte barn. Däremot, dåligt beteende, säga att mat är äcklig eller grimasera illa, det har inte accepterats. Kan tillägga att vår tonåring numera har breddat sin reportoar utan varken utpressning, hot eller tjat, utan det har kommit av sig själv i egen takt.

Det som jag har sett hos min sambos dotter är att mat har blivit ett kontrollbehov. Det är något i hennes liv där hon har kontrollen. Min sambo har väldigt svårt att hantera att hon säger nej till allt nytt och totalvägrar, säger att det är äckligt. Men jag försöker få honom att inse vad det är ett tecken på. Ett exempel på hur starkt rotat det är i henne är när vi frågade i affären om hon ville ha chokladpudding. Nej det hatade hon. Vi kom hem och jag tog fram paketet för att göra iordning det. Utan att jag sa något så skulle hon göra klart att hon inte ville äta det. Jag sa att sjävklart behöver du inte det, jag har inte frågat dig. Hon ser på när jag gör iordning det och blir intresserad och vill hjälpa till. Det får hon och när det är klart så vill hon ha. Jag säger att hon får smaka en tsk och vill hon ha mer så får hon det. Visar sig att hon tycker väldigt mycket om det. Detta är bara ett exempel. Tyvärr kan barn som lever med separerade föräldrar (och även barn med föräldrar som bor ihop)känna behov att kontrollera sin värld och då välja maten. Vägrar han äta även fast det är en maträtt som man vet att han garanterat tycker om?