Vad gör man när barnen flyttar hemifrån? :-(

Om man är mycket hemma så kan man skaffa en vovve om man gillar djur. Hundar har en helt underbar förmåga att uppta ens tid och få en att känna sig behövd! Man har också alltid någon att prata med. Man kan ju ha hund om man är hemifrån mycket också men då blir det ju kanske lite krångligare med hunddagis och dagmatte/husse? Och ungarna vill säkert att man kommer och hälsar på dem då och då? Och rätt vad det är så kanske man får barnbarn!

Så sant! Efter snart 25 års passande, matlagande och tvättande ska jag försöka hitta henne igen, den där tjejen som var jag en gån. Det riktigt läskiga är ju att jag faktiskt inte minns riktigt vem hon var. Jag har funderat en del över vad jag gjorde innan det blev man och barn, jag var alltid i farten, men jag minns inte riktigt med vad.
Det är klart att jag förändrats och inte längre har riktigt samma intressen som då. Min man tänker lite i samma banor och vi har pratat lite om vad vi ska hitta på, för oss själva och tillsammans. Han har helt plötsligt blivit sugen på danskurser! Som alltid varit en motvillig dansare. Inte mej emot.
Men det jag helst av allt vill är att läsa lite kurser på unversitetet. Inte för att "bli något" i första hand, utan för att fördjupa mej i saker som intresserar mej. Innan barnen brukade jag smita in på öppna föreläsningar om olika saker om jag var ledig och ämnena intresserade mej. Det tänker jag återgå till. Resor lockar också. När barnen försvinner kommer ju ekonomin att bli märkbart bättre. Och tiden...... Eoner av tid. Tänk att få öppna en bok och läsa sej less, istället för att öppna den och avsluta den några månader senare, knappt kapabel att minnas hur den började.
Vi började träna tillsammans för några år sen, vi kände att bekvämlighetskilona inte var så bekväma. På köpet har vi återupptäckt varann, jag och maken. Vi har ju vuxit och förändrats lite under åren, men som tur är så har vi inte vuxit isär.
Och återta vårt sexliv! Att ha sex med småbarn är en baggis, de somnar sött på kvällen och våra har inte ägnat sej åt nattvandring. Men ha sex med tonåringar och deras kompisar i huset!!! Men glöm det! De kommer och går vid alla tider, knackar aldrig på en dörr, tycker att det är helt naturligt att gå ut och in i alla rum vid alla tider utan hänsyn.Dock får ingen gå in i deras rum oinbjuden. Tvättstugan har varit det enda (nästan) säkra rummet för att ha sex i. Dock har det inträffat att dottern behövt tvätta utestassen efter en olycka och måste bara göra det klockan 3 på morronen efter festen. Men då låg vi snällt i våra sängar....=)
Huset behöver lite tillsyn, spåren av barn och tonåringar ska döljas och nu när vi blir två kommer vi att ha råd att göra om köket som slitits hårt.
Jag älskar också mina barn, men de har fått nästan all min tid och uppmärksamhet och halva mitt liv, så nu ska jag skämma bort mej själv. Det ska bli kul att lära känna mej själv igen.

Jag kommer vara en bit över 50, sambon kommer nog närma sig 60 när tonåringen flyttar hemifrån. Då ser jag fram mot att inte behöva laga middag på kvällarna, inte tjata om läxor, vi kommer ha större frihet. Nu har jag levt själv i över 10 år innan jag träffade sambon, så jag har inga problem med sysselsättningen. Sambons ex flyttade till mindre direkt och började leva ett helt annat liv, när den yngsta flyttade ut. Då var hon 45+

Ja det heter "små barn små bekymmer"! Ungdomars "nattsudd" kan verkligen sätta ens nerver i dallring. 

Jag kommer också vara runt 40 när barns flyger ut, förhoppningsvis. Det jag tycker är det bästa med att vi valde att sätta barn till världen tidigt är just att vi fortfarande är ganska unga ändå när de flyger ut! En massa tid till allt det där man skulle göra innan barnen, fast då kommer vi ha råd med det också! :)

Så går det när man hela barnets liv anser att barnet alltid är nr 1.

Jag älskar mina barn och skulle göra allt för dom.
Men jag vill fortfarande ha mitt liv och mina intressen.

När våra barn flyttar funderar vi på att sälja hus och bilar och köpa ett litet torp och en husbil och åka dit näsan pekar.

Gör vi inte det har vi 100 idéer om hur hus och trädgård ska göras om, sen kommer vi resa mer och bara ägna oss åt varandra. 

Jag har läst ett antal trådar där unga vuxna är så besvikna på sina föräldrar (främst sina mammor) för att de inte viger sitt liv åt atthjälpa de vuxna barnen med att renovera deras hus, sköta deras trädgårdar och främst: ta hand om sina barnbarn. Någon tyckte tom att mormor borde gå ner i arbetstid för att hämta sina barnbarn från förskolan om dagarna. Man tycker att vi ska gå direkt från att vara hängivna föräldrar, till att vara superengagerade mor- och farföräldrar och dessutom har vi ofta egna förälrar som är i åldern att de behöver extra hjälp. Har man en gån skaffat bar har man ingen rätt till behov o drömmar för egen del. Jag skulle önska att de läste några av inläggen här. Eller så kanske de bara tycker att man är en ännu större egoist om de läser...

F*n så irriterande, jag kan inte redigera mina texter, hela den funktionen har försvunnit???

Har en gammal kompis som lever på det sättet, alla barnen är utflugna, men behåller sin stora lägenhet, som hon inte har råd med, för att barnen alltid skall känna sig hemma. Hon går på knäna ekonomiskt för detta, har inte råd att göra någonting. Om man bara yppar att hon kanske skulle flytta mindre och billigare för att kunna göra något annat, då blir hon direkt defensiv. Det äldsta barn är över 30, det yngsta är närmare 25. Hon lever genom barnen och har inget annat liv.

Tänk när de flyttat- Bo billigt, spara pengar och dra iväg på alla resor man fantiserat om :). Kanske kunna gå ner något i tid på jobbet. Kommer vara ca 42 år då men ibland kommer tanken på att skaffa en liten sladdis ;)

Det är lika stor omställning när barnen lämnar hemmet som när man får dem. Jag försökte vara medveten om att inte bara vara mamma och såg fram emot att få egen tid och kunna ägna mig åt mig själv, men det blev ett slags kris ändå. Det tog några år innan jag liksom hittade mig själv i min nya situation. Att "hitta tillbaka till mig själv" kändes inte realistiskt - det hade ju gått 25 år. Däremot fick jag försöka nysta lite i vem jag faktiskt VILLE vara nu när ingen längre hade några anspråk på min tid och min uppmärksamhet, och det var faktiskt både spännande och roligt.
Nu är det tre år sen sista ungen flög ut och jag mår bra och är glad. Jag jobbar ganska mycket, tjänar pengar som jag får använda till mig själv, halleluja... Jag lägger tid på att umgås med min man, vi förverkligar sånt som inte var möjligt när vi hade barnen hemma och vi njuter av varandras sällskap. Ostört sex när som helst på dagen är ju toppen till exempel. Eller att bara ångra sig strax innan man skulle laga mat och gå ut och äta istället, utan att bli ruinerad och utan fem viljor och tre utbrott. Och att ha en vuxen relation till sina barn, det slår nog allt! Att sitta ner och prata med dem utan att barn och föräldrarelationen står emellan och skaver. Att möta dem på ett nytt sätt, på en ny nivå, det är en sån glädje! Det tar ju inte slut bara för att barnen är vuxna, det blir ju bara på ett annat sätt.

Jag har också läst de där trådarna där unga vuxna är besvikna för att mormor inte är en så engagerad mormor som man kunde önska. Det tror jag bara bottnar i att vi skämt bort våra ungar med att ständigt stå i givakt under deras uppväxt, faktiskt. 
 

Du har så rätt Det ska bli skönt att slippa halvsova med mobiltelefonen under kudden......Jag brukar säga att jag lever MED mina barn och inte FÖR dem, vi vill också göra allt det där du nämner sen Jag ser verkligen fram emot en vuxenrelation med mina barn, en sådan relation jag själv har med mina föräldrar!