2-årstrotset har anlänt. Behöver tips.

ja du.. det är en balansgång med sig själv och hur man borde göra... det viktiga tycker jag är att man är konsekvent... när man säger nej menar man nej. Ex tar han nåt från golvet och du säger nej och han fortsätter .. ta bort grejen från honom.. blir han arg.. påmin att du hade agt nej... sedan försök att distrahera honom med exempelvis fråga såg du vart mamma gjorde av sina vantar när vi kom in från lekparken tidigare idag?? och så går ni och letar efter dina vantar... har du tur så glömmer han konflikten... Min son är nu 4,5 och vi har trilalt tillbaka till att han testar... frågar får svar nej... och så ska han försöka att se om det kan bli ett nej... nu räker det med att jag frågar honom tillbaka " brukar mamma ändra ett nej till ja bara föra tt du tjatar?" nej är svaret och så fortsätter vi... När det gäller att kasta saker får man säga nej, skarpt och ta bort saker. Just två år är litet men jag bruakr nu i 4.a års åldern påminna barnen att om man inte inte kastar eller smular mm när man äter så får ju jag mer tid att göra rolig asker med barnen ex läsa en saga... annars måste ju jag lägga tiden på att städa efter dem och då blir det juinten mycket tid kvar för att göra det roliga. Så slutsumman jag vill säga är att vara konsekvent.. säg nej.. visa att du menar nej... och försöka tt disrahera efter åt men inte innan han fått höra att det är fel...

Vi säger nej, och förklarar vad han istället skall göra. Andra gången säger vi att om han ska fortsätta som han gör får han göra det på sitt rum. Och gör han det igen bär vi in honom på rummet. Lämnar dörren till rummet öppen och gör ingen grej av det. Det är alltså inte för att det är ett "straff" att vara på rummet, utan att om han vill bete sig illa kan han göra det för sig själv i sitt eget rum, men inte bland andra människor.

Om din man blir jättearg är det kanske bättre att han går bort eller så? Innan vi började köra på det sätt vi gör nu kunde vi också bli jättearga, men det gjorde bara saken värre. Det var också så att han skrattade när vi sade åt honom/skällde på honom, och då blev man ju ännu argare eftersom det är så himla provocerande. Men sedan har jag lärt mig att barn ofta skrattar/fnittrar när de är rädda, och då kom allt i ett helt annat ljus.

Vi är lugna och metodiska rätt igenom (oftast, visst kan det hända att man tappar tålamodet här med), men eftersom vi märkt att alla sådana beteende verkar komma och gå är vi helt inställda på att han kommer hålla på ett tag (några veckor?) och sedan sluta. Så vi gör liksom ingen grej av det.

1.Säga nej, förklara varför det är fel, förklara hur han i stället skall göra
2.Säga nej och säga att han får gå in på sitt rum om han fortsätter
3. bära in honom på rummet och säga att nu får du vara här och härja om du ska härja, så är det bara du kommer ut när du härjat klart :)

Alla barn är olika såklart, men det har funkat toppen för oss. Innan var det ett evig gnällande och skrikande och trotsande. Nu är han i stort sett bara ledsen när han inte får vara ute och leka så länge som han vill (dvs dygnet runt, typ ;)

Time-out (du får gå in på ditt rum) är kränkande mot barnet och det avråder jag starkt emot...
Gemensam time-out är istället att föredra, dvs att man tillsammans med barnet förflyttar sig från situationen.
Att bli arg är oundvikligt, men något man måste jobba med som vuxen. För barnet är inte barnets känslor mindre värde än den vuxnes och allas känslor är ju lika mycket värda!

Trots är egentligen utveckling, den största fasen av dem alls...

Läs gärna Petra Krantz Lindgrens blogg. Hon tipsar om hur man bemöter trots utan att kränka barnet. Annars lätt hänt...

Vi har tagit gemensam time-out med vår dotter när hon haft de värsta utbrotten. I övrigt gäller mest att välja sina strider, bekräfta och trösta vid behov och jobba på sitt eget tålamod! Man vinner inget på att tappa humöret, även om det är mänskligt att ändå göra det ibland. Har man problem med sin egen ilska så är det ju inte något som bör gå ut över barnet utan då kanske man själv måste gå undan.

Att stå och säga nej hundra gånger lugnt och metodiskt låter rätt verkningslöst för den delen, de vet vad ett nej är och det hjälper inte att bara tjata och upprepa utan då behöver man försöka hjälpa barnet på andra/bättre tankar i så fall. Då tar jag barnet från situationen med andra ord.

Minska tjatet och nejjandet till ett minimum, välj bara de viktigaste konflikterna, låt barnet bestämma så mycket som möjligt själv. Det är vad "trots" handlar om, en ökad självständighet. Den måste de få utrymme för. I lagom dos, naturligtvis!

Vår dotter var i princip i konstant trots tills hon blev 2,5. Det viktigaste tycker jag har varit att välja sina strider och att inte ändra ett nej. Gäller att ta snabba beslut också. Om hon tex frågar efter något och jag känner att jag inte orkar bråka så har jag sagt ja direkt för att inte hamna o situationen att jag frestas till att ändra ett nej. Ibland har vi gått runt ett nej vi ångrat genom att om jag sagt nej så kan pappa ändra det med ett ja. Det som absolut inte funkat är att bli arg, bättre att vara tålmodig och prata. Ibland kan man bli arg men inte hela tiden. Brukar varna också innan jag blir arg. Säga det att jag räknar till tio, sedan blir jag arg.

Två boktips jag rekommenderar mycket varmt :

Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavelin: Att möta sitt barn - och sig själv

A och O skulle jag säga är att inte vara rädd för barns ilska och frustration. Ta en rejäl funderare själv om vilka gränser som är verkligt viktiga för dig. Håll benhårt på dem, bli inte arg utan visa bara konkret och tydligt att här går en gräns och att det är "nej". Blir han arg och frustrerad över detta så låt honom vara det Bekräfta det han känner och att det är helt OK att känna det, men att du fortfarande sätter gränsen där den är eftersom det är viktigt för dig. Blir man irriterad och arg för att de protesterar högljutt och kastar sig på golvet och så att säga inte begriper logiken i det "nej" man satt, ja då blir det jobbigt för både förälder och barn. Då hamnar man ständigt i konfrontationer som eskalerar genom att man som förälder eldar på det hela.

Med att konkret visa var gränsen går menar jag att helt enkelt hindra, plocka undan, lyfta ner, lyfta undan etc. Vill jag inte att de ska hoppa i soffan så lyfter jag ner dem och hindrar dem. Det är ingen mening med att sitta och ropa på dem från sidan vad de inte får göra.

Tack för era svar. Det var verkligen hjälpsamt att läsa hur ni har det. Ska ta och kika på bloggen som nämndes och på boktipsen. Om någon mer har något tips får ni gärna dela med er.

Ja du... Har två tjejer och stora var något lugnare än den lilla iallafall. Men lilla har gjort exakt som du beskriver. Tex vid matbordet kunde hon plötsligt kasta iväg sin tallrik som var full med mat så det blev köttfärssås i hela köket . Har antagit att hon är färdig när hon gör så, men har sagt till att jag inte vill att hon ska kasta grejor och sedan sagt att om hon gör det igen så tar jag bort tallriken, och givetvis har hon gjort det igen, så då är det bara att ta bort tallriken. 

Men jag kan trösta med att det gick över för båda mina barn En klen tröst nu kanske men ville iallafall säga det . Och de har fått äta med såna där barntallrikar och barnbestick tills fasen är över så att säga, inte så kul att plocka porslinsskärvor direkt... 

Favoritar. Var just ute efter en sån här tråd. Har en vildsint liten herre här hemma för tillfället och vissa dagar känner man sig desperat minst sagt. Jobbigt oxå när alla man frågar som har äldre barn bara svarar att det går över. De har nog glömt hur det var eller så har jag fått världens trotsigaste. Ska kolla upp de där boktipsen och bloggen ;)

om du meddelar någon konsekvens, så tänk efter först så att du verkligen kan/vill/kommer att genomföröa den om det behövs! det är såå lätt att överdriva och hota med än det ena än det andra, som man sedan inte gör och då lär sig ju barnet att konsekvensen inte blir av! 

jag brukar också varna, som någon annan skrev ovan; typ "Nu slutar du genast att kasta/sparka innan mamma blir ARG!" ...det brukar ofta fungera...inte alltid dock ;) 

Tänk också på att förklara enkelt varför man inte bör göra si eller så...de förstår allt mkt mer än man tror!
Tycker tipset om att undvika orden "nej" och "inte" de gånger man kommer ihåg det, är mkt bra! t.ex. "Kan du lägga tillbaka ___ på bordet nu tack" "Kan du ge mamma ___?" istället för "Nej, den får du inte ta" osv...men såklart är det inget man alltid hinner tänka på om ens barn gör något som kan sluta riktigt illa, typ får tag på en sax eller så...! 

Eftersom jag tänker mig att trots handlar om att barnet försöker göra sig självständigt så tycker jag att det är bra att samtidigt öka barnets självständighet på något vis för att stämma i bäcken. Min son får hjälpa till med en massa grejer, laga mat, duka, städa, tvätta och han får gå själv utan vagn och sätta på sig kläder och grejer. Nu är han bara ett och ett halvt, knappt, men jag tänker mig att det kommer minska behovet av att trotsa.

Javisst! sådant som du nämner får han naturligtvis göra då det går/passar!! Då är han glad å nöjd! Men det är ju inte allt sådant som funkar så bra än, då man är så liten (tex få hälla upp själv ur en stor tung tillbringare: "jag viiiiill hälla SJÄÄÄLV!!!") ;) men det som är lämpligt får han såklart prova på! :)

När det gäller kastande brukar vi erbjuda alternativ som passar att kasta, tex en mjuk boll. Då slipper man en massa nej och nej utan kan istället säga: "Bollen får du gärna kasta" eller något liknande.