Hur förhåller ni er till oliktänkande föräldrar?

Jag är inte särskilt "extrem" ap förälder, ex mina barn sover gott i sina sängar bredvid våra. Jag bar mitt äldsta barn men inte mitt yngsta som verkade mycket mer nöjd med vagn. Men jag känner att jag själsligen tror så mycket på anknytning och att det finns ett visst sätt, ap, som vägleder till en god anknytning. Jag tror på att göra allt för att bygga upp en bra anknytning och att det krävs en hel del av mig som förälder, där jag satsar mer på tid med barnen än massiv "egen tid med den andra föräldern".

Sedan finns det de föräldrarna som inte verkar tänka alls kring anknytning, eller jag förstår i alla fall inte hur de tänker om de nu gör det och det gör så ont i mig på något vis. Kan ni känna igen det? Kan ni bli ledsen för att andra barn inte får närhet/bli sedda av sina föräldrar?

Jag är för känslig och önskar jag kunde strunta mer i hur andra gör och inte bli så illa berörd när det är "uppföra sig, duktig, sov i eget rum, inte amma och framförallt lämna bort sitt barn mycket. Jag förstår om jag får veta en anledning till en sak (ex sjuk behöver avlastning för att livet skall fungera) men ibland verkar anledningen mest vara egoistiska skäl hos föräldern.

Jag skulle vilja bry mig mindre för jag kan inte direkt lägga mig i andras liv och styra det.
Så jag undrar hur ni förhåller er till andra som är så olik er själva med sina barn, som gör tvärtom vad ni tror på? Hur tänker ni kring det och hur förhåller ni er till det och säg att ni inte bra kan undvika dessa föräldrar utan det är era syskon, nära vänner eller likande?
Kommer man att sluta vara ledsen för dessa barns skull? Hur gör och tänker ni för att det inte skall bli för känslosamt för er?

OOU - Ja, jag skulle ju vilka kunna det, bry mig mindre. För jag kan inte förändra andra.

Skogsvitter, de är inte så många men ville vara lite luddig med vilka det är.. Men generellt tycker jag att många verkar lite så, okänsliga med sina barn. Det går ju inte att undvika föräldrarna i lekparker, förskola osv, närmre kontakt kan man undvika men inte påminnelsen om hur det är för en hel del?
Ne, man kanske aldrig slutar bli ledsen för det. Jag tänker ofta att det är så många som 30 % som inte har en trygg anknytning...jag vill inte att det skall vara så..

mandelblomma - Jag vill inte heller lära andra att vara föräldrar, jag är mest ute efter att inte bli så berörd att jag "fastnar jobbiga grubblerier"...

fågelungarna - Fast egentligen är det väl läge med en soc anmälan varje gång man tror att det inte finns en trygg anknytning (och det är ju mycket en känsla " det känns inte som att de sätter sina barn framför sina egon och vad gör det med barnet" och inte något konkret alla gånger som "de slår sina barn") och det blir ju ungefär var tredje förälder man möter som detta borde handla om.

Tangent - Det vore skönt att kunna bry sig mindre. och jag förstår ju att det är så olika vad som funkar mer olika barn och olika familjer.

Krake - Det var en ganska svår fråga bitvis. Men nej om de inte ammar, om de har barnvakt eller lämnar tidigt på dagis det är inte problemet. Det är heller svårt att svara på din fråga om göra illa, är det rent fysiskt våld att de skadar sina barn så är det enkelt "det där är fel".
Det är väl helt enkelt är man möter de där 30 procenten som man mer har känslan av att de inte har en trygg anknytning, beter sig som att barn inte är människor utan skall uppfostras till att bli det och struntar i barnens behov av närhet och lämnar bort länge och mycket.

Lavish - Men reparerar du så att du mår dåligt? Eller bara "som vad konstiga de är som gör så"?

Hur förhåller ni er till oliktänkande föräldrar?

INNEHÅLL