Hur förhåller ni er till oliktänkande föräldrar?

Vi har helt enkelt tagit avstånd från sådana familjer där man känner sig ledsen för hur barnen blir behandlade. Mer eller mindre medvetet, mer eller mindre aktivt, möjligtvis. Men vi kan helt enkelt inte umgås med familjer som i våra ögon behandlar barnen som skit. Och där är både jag och sambon likadana.

Jag tycker det låter konstigt och lite obehagligt om ni har så många som är så extrema i förhållningssättet till sina barn och så omedvetna om anknytningen? Jag menar, även om man inte är teoretiskt insatt så har ju friska, sunda människor ändå instinkter som styr samvaron med barnet.

Kan nog säga att jag slutar aldrig vara ledsen för dessa barns skull. Jag kan liksom inte bara skjuta det ifrån mig...

Många föräldrar vill inte sina barns bästa utan tänker mer på sig själva, eller tror du på allvar att alla ser till sina barns bästa i första hand?!

TS dömmer ju inte heller andra föräldrar som faktiskt vill sina barns bästa, det är ju övriga som inte vill det som detta handlar om.

Sedan kan jag faktiskt inte komma på en enda situation där man "inte bara kan undvika". Vi har medvetet tagit avstånd från barnens faster av just den här anledningen tex. Både vänner och familj kan man undvika bara man vill. Men vill man sitta och må dåligt och gräma sig över alla andra så får man naturligtvis göra det... fast vi känner att vi mår bättre utan det.

Upprepat användande av skrikmetoder, ignorering av spädbarn som ligger på golvet och gråter, användning av time-out från 1 års ålder, straff på andra sätt från späd ålder, långvariga separationer tidigt, långvarigt användande av tv och tv-spel som barnvakt, empatilöst bemötande när barnen gör illa sig, blir rädda etc, ja nu när jag tänker efter så är det väl egentligen inte själva handlingarna som är det värsta utan det kalla förhållningssättet och frånvaron av någon som helst lyhördhet inför barnets skiftande behov. Det mest skrämmande i de två extrema fall vi haft i vår krets är att båda dessa mödrar har utbildat sig till förskollärare! Blir mörkrädd bara jag tänker på det... skiter fullkomligt i om någon inte vill eller kan amma, barnvakt är heller inga problem om det görs på ett sunt sätt! Alla har inte den känslan för vad som är ok, uppenbarligen. Men det är inte ett solklart fall för soc att bete sig så som jag nämnt... men barnen far ju ändå illa och har tyvärr utvecklas negativt pga just sådana här saker. Varför i hela friden skulle jag då vilja fortsätta umgås med dessa familjer? Skulle aldrig falla mig in.

När det gäller bara sådant man ser ute, tex lekparker, på stan osv, människor, barn, familjer man inte känner, då är det ju inte så lätt att tänka vare sig det ena eller det andra, det behöver ju inte vara så illa som man tror. Om det verkligen är uppenbara brister så blir man självklart ledsen, någon enstaka gång har jag poängterat för en förälder att deras barn kan behöva tröstas tex men oftast är jag för feg för att göra något alls utan går sedan och mår dåligt ganska länge efteråt. Brukar ösa ur mig till sambon om jag sett några hemskheter

Förövrigt har jag dagligen att göra med barn och ungdomar som har otrygg anknytning (det är mitt jobb) jag kanske inte ser och träffar deras föräldrar särskilt ofta, oftast aldrig, men jag hör dem berätta om dem och hör hur illa de har det. Mitt jobb är att vara ett stöd för dem där föräldrarna inte har kunnat vara det. Visst blir man ledsen, det känns i hjärtat varenda dag jag är på jobbet. Men det är ju också just därför jag har ett sådant jobb, för att hjälpa dem på ett sätt som faktiskt är möjligt. Om man bara kan hjälpa åtminstone några av alla dessa till att hitta en annan väg, visa att det finns något bättre, då känns det faktiskt rätt bra. Och det gör man.

Tjaa lite så faktiskt... alltså man kan ju inte uttala sig om något så allvarligt bara av något som händer på lekparken... det är en omöjlighet.

Dock händer det ju att man ser allvarliga omsorgsbrister, även hos helt okända. Jag var med och ringde polisen en gång för att ett par hade lämnat ett spädbarn i en kokhet bil mitt i värsta sommarhettan, för att gå in och storhandla på IKEA, precis när de skulle krossa rutan kom paret ut och hade två överfyllda vagnar med sig. Enligt mig är det ett under att bebisen ens överlevde, han var röd som en kräfta och skrek som en stucken gris, utan avbrott.