Är nyfiken på vad som krävs för att få er att må dåligt och ta avstånd från någon. Om man inte vill amma så är det goodbye? Om man sätter på dagis tidigt så bryts kontakten? Om man har barnvakt så får ni ångest?
Det är för mig oklart om det handlar om folk som på allvar behandlar sina barn illa, eller om det handlar om att de inte gör som ni skulle ha gjort.
Jag tycker att du ska fundera vidare och försöka skilja på dina egna åsikter om föräldraskap och vad som är dålig behandling av barn. Det låter i mina ögon lite omoget att sitta och förfasa sig i lekparken och fantisera om hur den djuppsykologiska relationen mellan andra och deras barn ser ut.
Om någon beter sig uppenbart illa och deras barn mår dåligt av det så är det klart att man kan och ska reagera, men man måste kunna skilja på det och sin egen självgodhet.
Jag menar, jag tycker ju på ett plan att mitt sätt att vara förälder är bäst (annars skulle jag ju ändra på det), men jag är ödmjuk och trygg i mig själv nog att samtidigt inse att mitt sätt inte är det enda lyckliggörande. Det finns många bra och även helt ok sätt att vara förälder på.
För mig personligen (och varning, jag är ingen AP-förälder) är det inte ett alternativ att ta avstånd från familjer för att det finns problem i dem (har just nu en mycket dysfunktionell familj i vänkretsen, tyvärr, pga föräldrarnas dåliga förhållande). Men visst, jag kan fatta att man reagerar så. För min del ser jag inte vinsten med det.
Jag får kritvit ångest av tanken på barn som far illa. Men då ska det krävas lite mer än att de inte nattar barnet på det sätt jag tycker är bäst.