Hur förhåller ni er till oliktänkande föräldrar?

Upprepat användande av skrikmetoder, ignorering av spädbarn som ligger på golvet och gråter, användning av time-out från 1 års ålder, straff på andra sätt från späd ålder, långvariga separationer tidigt, långvarigt användande av tv och tv-spel som barnvakt, empatilöst bemötande när barnen gör illa sig, blir rädda etc, ja nu när jag tänker efter så är det väl egentligen inte själva handlingarna som är det värsta utan det kalla förhållningssättet och frånvaron av någon som helst lyhördhet inför barnets skiftande behov. Det mest skrämmande i de två extrema fall vi haft i vår krets är att båda dessa mödrar har utbildat sig till förskollärare! Blir mörkrädd bara jag tänker på det... skiter fullkomligt i om någon inte vill eller kan amma, barnvakt är heller inga problem om det görs på ett sunt sätt! Alla har inte den känslan för vad som är ok, uppenbarligen. Men det är inte ett solklart fall för soc att bete sig så som jag nämnt... men barnen far ju ändå illa och har tyvärr utvecklas negativt pga just sådana här saker. Varför i hela friden skulle jag då vilja fortsätta umgås med dessa familjer? Skulle aldrig falla mig in.

OOU - Ja, jag skulle ju vilka kunna det, bry mig mindre. För jag kan inte förändra andra.

Skogsvitter, de är inte så många men ville vara lite luddig med vilka det är.. Men generellt tycker jag att många verkar lite så, okänsliga med sina barn. Det går ju inte att undvika föräldrarna i lekparker, förskola osv, närmre kontakt kan man undvika men inte påminnelsen om hur det är för en hel del?
Ne, man kanske aldrig slutar bli ledsen för det. Jag tänker ofta att det är så många som 30 % som inte har en trygg anknytning...jag vill inte att det skall vara så..

mandelblomma - Jag vill inte heller lära andra att vara föräldrar, jag är mest ute efter att inte bli så berörd att jag "fastnar jobbiga grubblerier"...

fågelungarna - Fast egentligen är det väl läge med en soc anmälan varje gång man tror att det inte finns en trygg anknytning (och det är ju mycket en känsla " det känns inte som att de sätter sina barn framför sina egon och vad gör det med barnet" och inte något konkret alla gånger som "de slår sina  barn") och det blir ju ungefär var tredje förälder man möter som detta borde handla om.

Tangent - Det vore skönt att kunna bry sig mindre. och jag förstår ju att det är så olika vad som funkar mer olika barn och olika familjer.

Krake - Det var en ganska svår fråga bitvis. Men nej om de inte ammar, om de har barnvakt eller lämnar tidigt på dagis det är inte problemet. Det är heller svårt att svara på din fråga om göra illa, är det rent fysiskt våld att de skadar sina barn så är det enkelt "det där är fel".
Det är väl helt enkelt är man möter de där 30 procenten som man mer har känslan av att de inte har en trygg anknytning, beter sig som att barn inte är människor utan skall uppfostras till att bli det och struntar i barnens behov av närhet och lämnar bort länge och mycket.

Lavish - Men reparerar du så att du mår dåligt? Eller bara "som vad konstiga de är som gör så"?

Jag tycker att du ska fundera vidare och försöka skilja på dina egna åsikter om föräldraskap och vad som är dålig behandling av barn. Det låter i mina ögon lite omoget att sitta och förfasa sig i lekparken och fantisera om hur den djuppsykologiska relationen mellan andra och deras barn ser ut.

Om någon beter sig uppenbart illa och deras barn mår dåligt av det så är det klart att man kan och ska reagera, men man måste kunna skilja på det och sin egen självgodhet.

Jag menar, jag tycker ju på ett plan att mitt sätt att vara förälder är bäst (annars skulle jag ju ändra på det), men jag är ödmjuk och trygg i mig själv nog att samtidigt inse att mitt sätt inte är det enda lyckliggörande. Det finns många bra och även helt ok sätt att vara förälder på.

 För mig personligen (och varning, jag är ingen AP-förälder) är det inte ett alternativ att ta avstånd från familjer för att det finns problem i dem (har just nu en mycket dysfunktionell familj i vänkretsen, tyvärr, pga föräldrarnas dåliga förhållande). Men visst, jag kan fatta att man reagerar så. För min del ser jag inte vinsten med det.

När det gäller bara sådant man ser ute, tex lekparker, på stan osv, människor, barn, familjer man inte känner, då är det ju inte så lätt att tänka vare sig det ena eller det andra, det behöver ju inte vara så illa som man tror. Om det verkligen är uppenbara brister så blir man självklart ledsen, någon enstaka gång har jag poängterat för en förälder att deras barn kan behöva tröstas tex men oftast är jag för feg för att göra något alls utan går sedan och mår dåligt ganska länge efteråt. Brukar ösa ur mig till sambon om jag sett några hemskheter

Förövrigt har jag dagligen att göra med barn och ungdomar som har otrygg anknytning (det är mitt jobb) jag kanske inte ser och träffar deras föräldrar särskilt ofta, oftast aldrig, men jag hör dem berätta om dem och hör hur illa de har det. Mitt jobb är att vara ett stöd för dem där föräldrarna inte har kunnat vara det. Visst blir man ledsen, det känns i hjärtat varenda dag jag är på jobbet. Men det är ju också just därför jag har ett sådant jobb, för att hjälpa dem på ett sätt som faktiskt är möjligt. Om man bara kan hjälpa åtminstone några av alla dessa till att hitta en annan väg, visa att det finns något bättre, då känns det faktiskt rätt bra. Och det gör man.

Tjaa lite så faktiskt... alltså man kan ju inte uttala sig om något så allvarligt bara av något som händer på lekparken... det är en omöjlighet.

Dock händer det ju att man ser allvarliga omsorgsbrister, även hos helt okända. Jag var med och ringde polisen en gång för att ett par hade lämnat ett spädbarn i en kokhet bil mitt i värsta sommarhettan, för att gå in och storhandla på IKEA, precis när de skulle krossa rutan kom paret ut och hade två överfyllda vagnar med sig. Enligt mig är det ett under att bebisen ens överlevde, han var röd som en kräfta och skrek som en stucken gris, utan avbrott.

Jag får kritvit ångest av tanken på barn som far illa. Men då ska det krävas lite mer än att de inte nattar barnet på det sätt jag tycker är bäst.

Oj, ja, men det är ju en helt annan sak än de problemen du beskrev ovan

Jag hör nog absolut till den "egoistiska" skaran.
Redan under graviditeten var jag helt på det klara med hur jag ville ha det som förälder.
Jag lever ju ett liv och det är för barnet att anpassa sig till detta liv.
Jag vill ju visa barnet hur man lever och hur man klarar av vardagen.
Tack och lov har jag hittat en filosofi som överensstämmer med min, precis som du har gjort.
Vi tycker och tänker bara väldigt olika.
Jag vill inte mitt barn illa på något sätt och jag är övertygad om att han heller inte har farit illa.
Jag vill också mig själv väl. När jag mår bra kan jag också vara en bra mamma och förebild för mitt barn och det är något jag eftersträvar.

Nu har jag inte haft ett barn som har protesterat mot mitt tillvägagångssätt, tack och lov.
Tvärt om så är han nöjd med att ligga och se på när jag städar, lagar mat, tar hand om disk etc.
Jag behöver inte bära runt på honom dagarna i ända. Han behöver inte ligga i min famn för att vara nöjd och glad. Framför allt så behöver jag inte lura honom till att tro att det är vad han behöver.

Han är fullt kompetent att somna själv utan att jag vaggar, håller hand, klänger på honom eller står och vakar.
Han störs bara av att sova i samma rum som oss och vi störs av att höra hur vagnen gnisslar så det bästa för oss alla har varit att han får sova i eget rum.
Egentid ÄR viktigt för mig, för att jag ska orka med vardagen.
Ibland vill jag göra saker utanför hemmet tillsammans med hans pappa efter att läggdags har infallit för den lilla och då passar det ju väldigt bra att han har en farmor som mer än gärna nattar honom och är här när han sover.

Självklart är jag övertygad om att mitt sätt är det rätta, för oss.
Väljer andra föräldrar andra vägar är det upp till dem, men det är ju inte så kul eller givande att ständigt höra dessa föräldrar klaga över sina barns dåliga sömnvanor och sådana finns det massor av i min bekantskapskrets. Då kan jag såklart få en del tankar i mitt huvud som tycker att de gör fel fel fel, men det håller jag för mig själv och tänker att jag har funnit mitt sätt och de får väl försöka att vara tillfreds med deras sätt. 

Men alltså... AP handlar om att anpassa sig till barnets behov, det innebär inte att man måste släpa runt på barnet bara för att. Eller att man måste sova intill varandra. Eller att man inte kan diska medan barnet ligger och tittar på. 

Bara som en parentes. 

Men som svar på TS. Jag har många vänner som inte bryr sig särskilt mycket om anknytning. Själva anknytningsteorin är heller inte en universalsanning ens inom psykologiinstitutionerna, utan är en ganska ifrågasatt falang från sina håll. Vilket dock inte innebär att jag själv inte skriver under på den, men mer att alla som inte tror på anknytningsteori är inte några dumhuvuden per automatik. Men att inte vara AP-förälder, eller bry sig om anknytning, innebär inte att man är en kallsinnig förälder utan instinkter. De flesta föräldrar jag känner är kärleksfulla sådana, även om de inte har en uttalat princip att gå på.

Om jag däremot hade haft vänner som låter sina nyfödda ligga och skrika ensamma i ett rum, eller andra exempel som har nämnts här i tråden där jag är övertygad om att barnen far illa, så hade jag haft ett problem. Det hade förmodligen slutat med en konflikt.

Men nej, AP är inte det enda sättet att vara en bra förälder på. 

 

Jag brukar försöka hålla munnen så länge barnen inte misshandlas eller far riktigt illa.

Barnet lämnas bort mycket- kanske finns det en bra anledning till det jag inte får veta osv.

Nu har jag dock inte speciellt många extrema människor runt mig men visst finns det de  vars val jag aldrig skulle gjort själv.

Sedan tänker jag att alla barn och alla situationer är olika, har en kompis som har 5 barn, då är det inte lika lätt att bara lägga fokus på att vara nära den minsta hela tiden. Utan syskonen hjälps åt en hel del med varandra och även den minsta, sömnen måste funka, hon försökte amma men fick ge upp då det tidsmässigt inte fungerade med de andra barnen som också är små (skiljer bara nåt är mellan allihopa)

Men för den mamman är det helt obegripligt att jag valt att jobba och studera istället för att vara hemma konstant med min 7,5 månaders, det tycker hon är jättemärkligt.

Ofta finns det barn som mår jättebra trots att föräldrarna inte alls gjort som jag själv velat göra med mina barn.

Själv har jag ett barn som ville sitta fast på mig dygnet runt, och när den andra kom förväntade jag mig samma sak, men där är det tvärtom, hon sover ensam, hela natten och just nu 7,5 månad så får man nästan boka in en mystund med henne för världen är enormt spännande.

SÅ jag brukar försöka anlysera och tänka ett steg längre innan jag dömer någon. Däremot slag, verbala kränkningar och sömnmetoder där bebisen skriker sig kräkfärdig och blå där brukar jag reagera på något sätt.

CIO-metoder, skamvrå och ignorering i en och samma familj. Tydligen har i alla fall äldsta barnet någon sorts anknytningsproblematik enligt mamman. Eller lämna bort sitt spädbarn 1,5 vecka för att åka på solsemester och använda time-out. När man gång efter annan ser det, och ens egna barn ser sådant och reagerar negativt (är ledsna och inte förstår varför x mamma tvingade kompisen till time out) så känner jag att jag vill sluta umgås.

Huruvida de ammar eller inte lägger jag mig inte i.

Vad är det som ifrågasätts? Och hur ser de "alternativa" teorierna ut? Väldigt intressant tycker jag som du gärna får berätta mer om!

Enkelt beskrivet kan man säga att anknytningsteorin ibland har beskyllts för att vara hafsig och att den har haft stora problem med att bevisa tydliga samband mellan vad man tolkar som en otrygg anknytning i mycket låg ålder och hur det ser ut när barnet blir äldre. Vad gäller vuxna finns det i princip ingenting som pekar på att det måste vara anknytningen som är orsaken till eventuell problematik, detta också förstås eftersom forskningen gällande vuxna är eftersatt och man helt enkelt får gissa sig till dessa mönster. Genetiken och det biologiska arvet är också något som spelar en stor roll men som man inom anknytningsteorin på sina håll ofta helt bortser från. Det finns metodologiska komplikationer som man bör kunna diskutera kring innan man prompt slår fast att anklnytningsteori är någon slags exakt vetenskap, något jag ofta noterar görs här på FL. Men det görs rent generellt när det gäller allt som har med psykologi att göra, är min uppfattning åtminstone.

Här är lite länkar som jag hittade snabbt som redogör i grova drag för vad som kan uppfattas som problematiskt med teorin. Vilket då fortfarande inte betyder att jag inte själv är ett fan av anknytningsteorin, för det är jag. Men jag ser också problemen med den.  

http://mosskin.se/2008/01/03/anknytningsteorin-goes-popular-och-nagra-invandningar/

http://mosskin.se/2007/11/11/vad-sager-egentligen-anknytningsteorin/

http://www.nkmr.org/tvangsadoption_psykologer_om_en_mors_olamplighet.htm

Jag tycker det låter rätt märkligt, faktiskt. Varför känner du att du måste bryta kontakten med någon pga hur de semestrat? Hur går snacket, liksom? "Hej maxbox, kompis!" "Hej, hur är läget?" "Bra, jag var på Teneriffa förra veckan!" "Jaha, gick det bra med bebisen?" "Nja, hon var inte med, hon var hos farmor och det gick jättebra" "Ring mig aldrig igen!"

Eh, liksom? 

Äh, det behöver väl inte vara så konstigt. Har man fundamentalt olika uppfattning om hur ett barn ska bemötas, så har man många gånger fundamentalt olika uppfattning om mycket annat med, dvs inte så mycket att grunda en vänskap på. Jag blev hembjuden av en mamma i min första föräldragrupp, och vi umgicks lite emellanåt. Fast trots att jag inte var så bekant med ap-tänket då så upplevde jag våra sätt att bemöta våra barn som helt väsenskilda. Utöver det var familjen bokstavstroende kristna, medan jag gått ur svenska kyrkan. Med mera. Det slutade med att jag gjorde en soc-anmälan när hon drog sin 4-åring hårt i håret, och efter det är vi osynliga för varandra när vi ibland möts på stan. Men även om hon inte hade brukat våld mot barnen hade jag i möjligaste mån försökt slingra mig ur den bekantskapen... 

Att låta ett spädbarn gråta hejdlöst under en vagnpromenad är ingening jag skulle göra, men det är heller inte någonting jag säger upp vänskapen över. Det skulle heller inte falla mig in att peka finger och säga att någon gör fel - men jag sitter inte heller och håller käft i diskussioner eller när jag får "välmenande" råd om hur jag borde göra för att min son ska somna/sova själv.

De flesta av mina mammavänner gör saker jag inte skulle göra med mina barn och kan ha förhållingssätt jag höjer på ögonbrynen åt. Å andra sidan framkallar våra valng ett och annat höjt ögonbryn också. Dessutom kan jag se att de där mammorna faktiskt har förtjänster också - en av dem är kanske inte världsbäst på att lyssna in sitt spädbarns signaler, men hon är å andra sidan fantastiskt bra på att aktivera och stimulera sina barn på kreativa och utvecklande sätt.

Nej, men som många andra beskrivit så handlar det ju om flera saker tillsammans som visar att synen på- och sättet som man bemöter sina barn är helt väsenskilda.

Vad är det för typ av oliktänkande föräldrar som tråden handlar om egentligen? Dessa föräldrar karakteristeras av att de tycker att barn skall citat: "uppföra sig, duktig, sov i eget rum, inte amma och framförallt lämna bort sitt barn mycket". 

Min rekommendation till TS kvarstår. Att visa en rimlig tolerans mot andra är också ett sätt att vara ett gott föredöme för dina egna barn.

Vissa saker vi gör anses som lite märkliga av vänner och/eller familj och vissa saker de gör är inte alltid vad jag och maken skulle välja. Men eftersom vi har liknande värderingar som de flesta i vår bekantskapskrets har vi inte så stora skillnader i våra förhållningssätt att det blir jobbigt. Ibland har jag sett vänner/familj göra saker som är olämpliga (hota, time-out, dra någon i armen osv) men jag har också sett att det handlat om undantagsfall där tålamodet är totalslut och det är inget som är vardagsmat hos de familjerna och eftersom jag vet att de redan har dåligt samvete och förmodligen skäms för att det skedde framför andra tycker jag inte att det skulle vara så sympatiskt av mig att lägga mig i. Om det däremot hände upprepade gånger skulle jag kanske göra det. Svårt att säga.

Men jag är rätt säker på att jag inte skulle börja umgås med någon som har helt andra värderingar än jag. Det skulle inte fungera. Det bor t.ex. en föräldraledig i mitt område som jag hade kunnat börja ta kontakt med då vi båda är hemma men av det jag sett av hennes behandling av spädbarnet (och det ser jag så gott som dagligen när vi rör oss i området) så vet jag att vi aldrig skulle komma överens så inte en chans att jag tar kontakt med personen.