• Anonym (Uppgiven ledsen)

    Sambon vill inte längre -- relationen håller på att krascha

    Jag vet inte vad jag skall ta mig till.


    Läget är så här:


    Jag (kille) och min sambo (tjej) har varit ihop i snart 10 år.


    Vi har 2 underbara barn på 6 resp 2 år.


    Vi bor i villa och vi har båda jobb.


     


    Att samliv i allmänhet och sexliv skulle bli annorlunda efter barnen hade vi nog båda klart för oss. Men inte att det skulle bli såhär…


     


    Innan barnen hade vi ett riktigt, riktig bra sexliv. Min tjej är väldigt fin, bra kropp, håller sig tränad osv. Vi hade härlig sex, ofta sexiga underkläder, högklackat, kollade på p-filmer ihop, gick i sexaffärer, hade sex på offentliga platser, körde analt, testade med analstavar, osv


    Det var riktigt härligt.


     


    Sedan blev hon gravid och hennes sexintresse försvann ganska fort.


    Efter födseln av första barnet så tog det drygt 9 månader innan hon kunde tänka sig att testa något åt sexhållet. Hon kände sig inte känslomässigt bekväm med att ha sex så det dröjde ytterliggare några månader innan sexlivet mer kom igång.


     


    Det blev absolut inte som innan, men det var i alla fall något åt sex.


    Sedan har det gått i perioder med stora variationer.


     


    Sedan blev hon gravid igen. Vi pratade då om att det inte får ta så lång tid som senast för att komma igång med sexlivet. Hon sa tom ”nej, det får vi verkligen hoppas att det inte gör”


     


    Men det blev om möjligt bara än värre/sämre.


    Intresset/behovet hos henne har dött helt.


    Hon har gått in så otroligt för sin mammaroll att hon inte bara glömt bort sin kvinna/samboroll utan har slängt den låååååångt bort.


     


    Det tog lång tid efter födseln som vi hade sex. Sedan har det blivit ”en tafflig snabbis” i tvättstugan eller så 1 gång/3 månad. Hon säger att jag skall vara jävligt glad för att jag får ha sex med henne, och att ”de flesta småbarnsföräldrar har inte sex alls”.


     


    Det är ALDRIG hon som tar initiativ. Jag känner mig illa till mods som alltid får fråga, men som i 99 fall av 100 får ett nej till svars (eller ibland ett hånskratt, eller bara en dum blick typ ”är du helt dum”)


    Hon är helt nöjd med att inte ha sex alls, det vore tom det skönaste för henne.


    Jag har behov av att ha sex med henne. Inte bara för ren sexuell njutning utan också för att känna närhet och känna att vi 2 har en gemensamhet, något som bara vi har.


    Bara det att få känna åtrå från henne; att hon klappar mig, kramar mig, en hand på kuken eller så. Inget sådant gör hon. Inte ens en tillstymmelse. Jag kan tom ställa mig i lägen nära henne när man bara vet att nu blir det en kram eller en smekning/beröring av handen--men inte från min sambo inte. Nejdå--hon tar gärna omvägar för att inte behöva röra mig.


     


    De gånger vi haft tafflig sex nuförtiden så får jag ABSOLUT inte slicka henne, tyvärr.


    Hon VÄGRAR att suga av mig.


    Det är tom så att förutom de ytterst få gånger vi har sex så vill hon inte att jag skall se henne naken. Skriker åt mig om jag råkar börja se henne i duschen.


     


    Förr var hon i det närmaste alltid slätrakad eller en fin liten sträng.


    Nu växer det på och hon kallar mig för ”pervers” som vill att hon skall vara slät på musen.


    De ytterst få gånger hon har rakat sig senaste åren så har hon gjort det när jag inte varit hemma eller när hon skall iväg på fest, dvs jag får inte ”njuta” av det.


     


    Vi bråkar en hel del. Sexlivet är en stor del i detta.


    Hon säger ofta; låt mig bara vara. Du måste ge mig lite tid. Men nu har jag gett henne tid i nästan 7 år och det har bara blivit värre.


     


    Vi har under det senaste året gått i parterapi och i egensamtal, men det har inte hjälpt gällande vår relation (däremot så förstår vi nog bättre hur den andre parten tänker)


     


    Bråken tar sig konsekvenser i att vi då och då kommer fram till att enda lösningen är att flytta isär, men så har det inte blivit än.


     


    Bråken leder också ofta till att hon sticker iväg hemifrån och tar med sig barnen. Allt för att demonstrera att det minsann är hon som bestämmer och har makten.


     


    Ändå så vill hon vill absolut ha fler barn—med mig som pappa. Jag har sagt nej. Inte för att jag inte vill ha fler barn utan för att jag inte vill lida ännu mer av konsekvenserna det ger i vår relation med att skaffa barn. 


     


     Jag gråter konstant i hjärtat—men det kommer inga tårar.


    Min sambo klagar på mig att jag ser så ledsen ut och att mungiporna går neråt. Men snart går jag under. Orkar inte mer. Kombinationen av uteblivet sexliv, utebliven närhet i relationen, ett ständigt agerande som gör att hon dissar mig och håller mig utanför sig och barnen, hon spelar ofta ut mig inför barnen, osv.


    Jag säger ofta till henne att jag sakner henne och att jag längtar efter henne.


    Jag frågar henne; vad saknar du hos mig, vad vill du att jag gör. Inget svar eller möjligen ”det är bra som det är”.


     


    Jag tror inte att jag med ord egentligen kan beskriva hur mycket jag saknar att ha exx sexliv med henne, men också att få ha den härliga man-kvinnakänslan med glimten i ögat, att man längtar efter varandra, beröring, att hon tar min hand och rör vid henne, att hon visar kvinnlighet för mig.


     


     


    Jag skulle gärna få höra era erfarenheter, tips och råd kring dels:


    -hur kan jag få henne att bli kvinna och mamma igen. Nu är hon BARA mamma. Till 180%


    -era erfarenheter av när det är bättre att separera än att hålla ihop för barnen


     


    Jag vill inget hellre än att leva med mina barn och deras mor. Det vore så himla underbart, men under nuvarande premisser så går det bara inte.


    Hon är världens bästa mamma, men samtidigt en riktigt riktigt dålig sambo.


     


    Vad skall jag ta mig till?


     


    / Uppgiven och ledsen man, pappa och sambo


     


     


     

  • Svar på tråden Sambon vill inte längre -- relationen håller på att krascha
  • Andrew
    Anonym (Uppgiven ledsen) skrev 2012-03-26 00:26:15 följande:
    Tackar för alla tips, tankar och engagemang !

    Jag inser vartåt det lutar. Det tragiska är bara att vi har hamnat i detta läget pga att jag velat vara mån om att allt skall vara så bra för barnen som möjligt.

    Jag kan med gott samvete också säga att jag absolut inte är mjäkig och bara lallande med, vilket några tycks ha uppfattat det som.

    Gällande #46 sä kan jag bara säga: intressanta tankar och stort engagemeng. Men jag har verkligen inte en snevriden kvinnosyn, så stora delar av det du skriver tar jag inte år mig alls.

    Det har varit en tung dag idag.
    Förstår dina tankar kring barnen. Om du bestämmer dig för att lämna så försök fokusera dina tankar framåt i tiden. När du tillsammans med dina barn inreder barnrummet, målar väggarna, köper TVspelet osv. Positiva tankar. När du på 100% kan ge 100% av dig till barnen. Men det viktiga är att din sambo förstår den bittra sanningen - familjen är på väg att spricka. Du kan inte ensam arbeta på förhållandet utan hon måste visa att du är viktig för henne. Det är dags att hon spelar ut sina kort.
  • Anonym (H)

    Trist att det blivit som det blivit. Samtidigt är det sorgligt många som tror att sexlivet ska förbli nästan oförändrat efter att barnen föds. Sanningen är det att många kvinnor då har "gjort sin plikt" genom att föda några barn och att sexintresset då dör ut till en skrämmande låg nivå.

    I det här läget får man antingen vara realist och inse att det blev så här och göra det bästa av att antingen få igång sambon/frun igen (även om det aldrig blir som förr) eller acceptera att sexnivån är så pass låg som den är (och kanske förblir) eller också också (om nu sexlivet är så oerhört viktigt) så får man lämna familjelivet och söka sig vidare. Det är dom tre alternativ du har och bara du själv kan välja vad som är det bästa för dig själv.
    En del inbillar sig och vill höra att det är ett bra alternativ att ta sig en älskarinna. Det tycker jag är ett fegt sätt att hantera realismen i sitt liv.   

  • Anonym
    Anonym (Uppgiven ledsen) skrev 2012-03-26 00:26:15 följande:
    Tackar för alla tips, tankar och engagemang !

    Jag inser vartåt det lutar. Det tragiska är bara att vi har hamnat i detta läget pga att jag velat vara mån om att allt skall vara så bra för barnen som möjligt.

    Jag kan med gott samvete också säga att jag absolut inte är mjäkig och bara lallande med, vilket några tycks ha uppfattat det som.

    Gällande #46 sä kan jag bara säga: intressanta tankar och stort engagemeng. Men jag har verkligen inte en snevriden kvinnosyn, så stora delar av det du skriver tar jag inte år mig alls.

    Det har varit en tung dag idag.

    Vad säger man till barnen? Jag lämnar för att din mamma inte vill knulla?
  • Smecker
    Anonym skrev 2012-03-26 00:49:17 följande:
    Vad säger man till barnen? Jag lämnar för att din mamma inte vill knulla?
    Jag lämnar för att din mamma inte älskar mig och bryr sig om mig längre.
    Är du bara pantad eller är du dum i huvudet på riktigt?
  • Anonym
    Smecker skrev 2012-03-26 00:51:44 följande:
    Jag lämnar för att din mamma inte älskar mig och bryr sig om mig längre.

    Jaha älskar man inte sin partner om man inte knullar?
  • Anonym (H)
    Anonym skrev 2012-03-26 00:49:17 följande:

    Vad säger man till barnen? Jag lämnar för att din mamma inte vill knulla?

    Varför inte. Om det är så, så är det väl så.
    Varför ska man behöva ha ett sexliv som man inte är nöjd med? Det är en stor och viktig bit i mångas liv. Om man inte är överens på den punkten kan det vara ganska avgörande för att man separerar.
    Sen kanske man inte är så detaljrik när man pratar med barnen. Jag lämnade mitt ex bland annat för att han påstod att strypsex var något han absolut ville ha och tvingade till sig med mig. Jag ville det inte, men det är knappast det argumentet jag ger till mina barn. Jag säger bara att mamma och pappa inte tyckte lika om saker och ting och därför inte kunde bo ihop längre.  
  • Anonym (H)
    Anonym skrev 2012-03-26 00:59:39 följande:

    Jaha älskar man inte sin partner om man inte knullar?
    Det handlar inte om det. Det handlar om att man har olika behov som inte kan mötas. Om man beslutar sig för att situationen inte kan fylla de behov man har så är det inte vettigt att stanna.
  • Anonym (M)
    Anonym skrev 2012-03-26 00:49:17 följande:
    Vad säger man till barnen? Jag lämnar för att din mamma inte vill knulla?
    Japp precis så.
  • Smecker
    Anonym skrev 2012-03-26 00:59:39 följande:
    Jaha älskar man inte sin partner om man inte knullar?
    Du verkar väldigt lätt haka upp dig på just "knulla". Att det beror på dina egna problem och issues har jag förstått, men nu är det inte dig det här handlar om. Jag citerar TS:
    Anonym (Uppgiven ledsen) skrev 2012-03-24 19:51:25 följande:
    [..]

    Hon har gått in så otroligt för sin mammaroll att hon inte bara glömt bort sin kvinna/samboroll utan har slängt den låååååångt bort.

    [..]

    Jag kan tom ställa mig i lägen nära henne när man bara vet att nu blir det en kram eller en smekning/beröring av handen--men inte från min sambo inte. Nejdå--hon tar gärna omvägar för att inte behöva röra mig.

    [..]


    Bråken leder också ofta till att hon sticker iväg hemifrån och tar med sig barnen. Allt för att demonstrera att det minsann är hon som bestämmer och har makten.

    [..]

    Jag säger ofta till henne att jag sakner henne och att jag längtar efter henne.

    Jag frågar henne; vad saknar du hos mig, vad vill du att jag gör. Inget svar eller möjligen ”det är bra som det är”.


    [..]
    Anonym (Uppgiven ledsen) skrev 2012-03-24 20:13:49 följande:
    Båda jag, hennes mor, parterapeuten, m fl har sagt åt henne att hon måste släppa lite av föräldrarollen. Hon är bara så sjukt mycket förälder. ALLT hon gör syftar till något i mammaskapet.
    Anonym (Uppgiven ledsen) skrev 2012-03-24 20:26:03 följande:
    Men vår relation känns bara så kall.
    Hon säger oftast inte godnatt eller godmorgon.
    Hon bränner vår ekonomi så att jag tvingas ta fram av sparpengar för att det skall finnas till kläder+mat till barnen i slutet av månaden.
    Hon satte sig häromkvällen och tittade på familjefilm på kvällen med barnen--men glömde visst att säga till mig. 
    När vi bråkat och hon sticker hemifrån vägrar hon att svara på telefon.

    Trots allt; hon är fantastisk för barnen
    Men...bedrövlig för mig.

    Tänk om hon kunde ha lagt en del av sitt engagemang på mig.
    Anonym (Uppgiven ledsen) skrev 2012-03-24 22:17:21 följande:
    Nej, det är som sagt inte bara ren sex jag saknar, utan närhet och ett ömsesidigt behov.
    Anonym (Uppgiven ledsen) skrev 2012-03-24 22:26:12 följande:
    Hon tycker att det är hon som borde beklaga sig över tillvaron och att jag är den största knäppskallen.
    Sanningen ligger väl som alltid någonstans mitt emellan. Men en sak är bara att konstatera; gällande att med fysiska (kram, klapp, blickar) och verbala åtgärder för att få liv i vår relation så står jag för hela den leveransen. Inte en tillstymmelse från henne.
    Anonym (Uppgiven ledsen) skrev 2012-03-24 23:38:44 följande:
    Jag är bara så trött på henne.
    Det jag saknar mest av allt är "kvinnlig fägring". Ett härligt kvinnoskratt. Mjuka händer som rör mig. Någon som månar om mig och som kan ge den där kvinnliga touchen i en relation. Kvinnlig fysisk närhet (inte bara sex).
    Jag tror ni vet vad jag menar.

    Nu lever jag med en isbit (gällande hur hon är mot mig) och oerhört ömsint mor (mot våra barn) och social, rolig, skämtsam (mot kompisar och vänner)
    Bara det blir provocerande; hur hon är mot mig kontra andra.
    Är det det här du kallar kärlek? Visar TS sambo på något sätt att hon älskar och bryr sig om TS?

    Jag vidhåller mitt svar:

    Jag lämnar för att din mamma inte älskar mig och bryr sig om mig längre.
    Är du bara pantad eller är du dum i huvudet på riktigt?
  • Anonym (Jämställdhet!!!)
    Smecker skrev 2012-03-26 00:10:34 följande:
    Du har fel.
    Det tror jag inte.
    Andrew skrev 2012-03-26 00:22:08 följande:
    Väldigt bra inlägg. Man behöver vända allt ibland och börja från grunden.

    Det jag ändå tycker är märkligt är att det du beskriver inte kommit fram genom en diskussion. Jag uppfattar det som det är TS som vänder och vrider i sitt förhållande och frun är flyter med.  Det verkar som inte viljan finns hos TS fru. Visst så är det garanterat så att TS måste ändra sig på ett eller annat sätt - men varför möter hon honom inte i diskussionen? Varför är det TS som skall arbeta på deras förhållande (nu vet vi inte hela sanningen) men jag uppfattar det som hon inte tar något större ansvar för att få det till det bättre? Eller?

    Mycket av det du frågar TS om i ditt inlägg är ju omöjligt för honom att svara - det kan ju bara komma från TS fru. Kanske skulle hon småflina åt din analys också - det vet vi ju inte.
    Tack! Det finns säkerligen en till version av de hela, något vill väl ändå Ts sambo annars är hon rejält deprimerad eller en generellt viljelös person om nu dessa personer finns och det borde han väl märkt långt innan de fick barn?

    Tycker att det är Ts som skall arbeta på det för att det är hans som ha startat en tråd och ville ha råd, det är väl det där slita uttrycket också "att man inte kan förändra någon annan än sig själv".
    Även om det inte är Ts som kan svara på mina frågor så borde han vara nyfiken på vad hans sambo skulle ha svart på dem (om han nu inte vet)? Eftersom de har problem tycker ju jag att man borde diskutera kring likande frågor som jag ställt
    Anonym (Uppgiven ledsen) skrev 2012-03-26 00:26:15 följande:
    Tackar för alla tips, tankar och engagemang !

    Jag inser vartåt det lutar. Det tragiska är bara att vi har hamnat i detta läget pga att jag velat vara mån om att allt skall vara så bra för barnen som möjligt.

    Jag kan med gott samvete också säga att jag absolut inte är mjäkig och bara lallande med, vilket några tycks ha uppfattat det som.

    Gällande #46 sä kan jag bara säga: intressanta tankar och stort engagemeng. Men jag har verkligen inte en snevriden kvinnosyn, så stora delar av det du skriver tar jag inte år mig alls.

    Det har varit en tung dag idag.
    Det var ju väl att du inte har det!! Men det låter onekligen så när du skriver. Kanske uppfattar din sambo det så när du pratar med henne?
     Vore intressant om du ville svar på mina frågor när det är en mindre tung dag, då kanske jag eller någon annan kan hjälpa dig vidare därifrån.
Svar på tråden Sambon vill inte längre -- relationen håller på att krascha