Pregotime-start...Utbyte av tankar och erfarenheter... :)
Elsima skrev 2012-06-08 19:04:00 följande:
Hej alla tappra och barnlängtande! Det är verkligen roligt att läsa att det kan fungera efter lång väntan. Grattis till er som har fått ett efterlängtat +.
Själv har jag avslutat den 3e dubbelkuren med pergo. Äl-testet visade positivt så jag hoppas, hoppas, hoppas att jag har något äl-värde att tala om den här gången. Jag får svar på måndag.
Har ni det som jag, ca en vecka efter äl börjar det "stråla i brösten" (inbillning?) och jag tänker NU äntligen. 1a tecknet på graviditet. Jag går på det varje gång, så sjukt störande att kroppen hittar på symtom.
En annan sak att ventilera. Tycker någon fler än jag att det är en pina att ha sex numera? Efter 17månader då man ska nödnuppa på bestämda tider och inte av lust har den där lusten helt försvunnit. Jag är ALDRIG sugen.
Sen var det ju det här med kommentarerna. Jag och min sambo har varit ihop i 10 år, vi har båda fast jobb och bor i ett stort hus. Släkt och vänner förväntar sig en bebis från oss. " Är det inte dags snart" eller "blir du inte sugen på en liten" eller "kan ni inte skaffa barn snart, tänk så mysigt då kan ni inreda ett barnrum" De skulle bara veta... men hur gör ni? Har ni berättat att ni försöker? Vi är rädda för att då istället få frågan gång på gång om det har tagit sig.
Jag blir så jäkla less på allt ihop. Innan den här resan började förstod jag inte vad ordet "väntan" kunde innebära. Man väntar ju nästan ihjäl sig. Under mensen väntar man på att ta pergo, sen väntar man på att det ska gå 21 dagar för att ta blodprov, sen väntar man på att få svar på blodprov, sen väntar man på att ta ett grav.test när mensen borde ha kommit, sen väntar man på en något försenad mens.
Bara att kämpa vidare, nu har jag då fått skriva av mig lite. Tack för en bra tråd och lycka till alla!
Nu har jag följt den här tråden ett tag och känner mig redo att hoppa på den själv.
Jag är 27 år och jag och min sambo har varit tillsammans i 6 år. Vi har försökt bli gravida sedan hösten -11, men fick hjälp efter 6 mån från barnlöshetsmottagningen eftersom jag sedan tidigare har en känd PCOS och väldigt sällan mens. Är nu i slutet av första enkelkuren Pergotime efter att ha ätit Provera. Har BIM 16/6 så det är väl bara att vänta och se. Har inte använt ägglossningstester eftersom jag inte litar på att mina hormonnivåer ligger rätt.
Hur som helst, som svar på Elsimas fråga så har vi berättat för de allra närmaste (min och hans familj, samt några nära vänner). Eftersom vi inte är i något "krisläge" nu eller känner oss "akut barnlösa" så sa vi ungefär att vi vill att dom ska veta att vi försöker bli gravida, så ifall det blir jobbigt om något år så vet de redan. I övrigt säger vi till om något händer, så de behöver inte fråga. Men vi har haft en ganska öppen och avslappnad dialog.
På jobbet tycker jag dock att det börjar bli j-vligt enerverande att varje vecka få frågan om inte vi är sugna på barn. De är kvinnorna i övre medelåldern som frågar lite skämtsamt och en driver typ en kampanj känns det som (som om dom skulle ha möjlighet att påverka?). Jag brukar bara skämta bort det och säga att "inte än", men ibland funderar jag på att säga att jag faktiskt inte kan få barn och hoppas att det kväver alla skaffa barn-övertalningar....
Vad gäller sexet så har vi ju inte försökt så farligt länge och ingen av oss är väl heller riktigt stressade, varför det fortfarande känns ok. Dessutom har jag ju högre testosteronnivåer än vanligt, så jag är ju sugen för det mesta ändå... Förstår dock att det kan ändras på sikt. Hittills har vi bara försökt att ha roligt åt att "nu blir det ligga igen".
GRATTIS TILL ANNIE SC OCH ALLA ANDRA SOM PLUSSAT, SÅ KUL NÄR DET FUNGERAR FÖR ANDRA!
Det är två ägg som är ca 23-24 mm och ska släppa typ jättesnart och sedan fanns det ett tredje ägg som var 18,5 mm, min gynekolog sa därför att vi fick låta denna ÄL passera utan "aktion" så att säga, eftersom det finns risk för trillingar eller tvillingar. 