Vad ska man ha empati till?

Finns ingen empati finns ingen medkänsla eller inlevelse för en annan person. Brist på detta är en ond och elak människa enligt mig.

Berättade ganska öppet för en bekant som har hund, om min hund som gick bort för många år sedan som jag sörjer och saknar djupt och alltid kommer att göra. Hon vet bl.a. hur gammal hunden blev. Vi stod och småpratade en dag och plötsligt frågar hon med en sarkastisk röst - "Hur gammal blev din hund"???

Jag gick hem och grät resten av dagen 

Ett bra ex. på hur stor brist på empati kan yttra sig.

Intressant frågeställning. Föds man empatilös eller blir man det?

Går det att träna upp?

Saknar man empati mot alla eller väljer man bort vissa personer som man inte bryr sig om?

Hur korrelerar det med att de personer får väldigt mycket tjejer och ses som attraktiva?

Borde det inte vara tvärt om då?

Tror du två lika empatilösa människor har behov av att visa empati i en relation eller blir det en perfekt match när båda tänker på samma sätt?

Behöver dessa människor empati över huvudtaget eller blir det bara komplicerat om dom ska börja visa ödmjukhet och förståelse, alltså har dom verkligen behov av empati när dom inte kan visa det själva?

Precis, så kan man sammanfatta att det egentligen inte finns någon fördel med empati om man själv inte är empatisk.

Ang yrkesliv skulle man kunna ponera en chef som är helt empatilös utan problem och samvetskval kunna avskeda personer men ändå agera proffessionellt och affärrsmannamässigt från företagets bästa. Menar att i detta sammanhang skulle empati inte ha någon alls fördel för personen ifråga.

Så eg vad skulle fördelen kunna vara om personen inte har något motbehov av empati?

En partner med en annan empatilös partner eller personer blir en win win situation då båda inte går miste om något? 

Jag utgår från de (få) studier jag läst. Man har kommet fram till att brist på empati inte är ärftligt, då måste ju empati per definition utvecklas under uppväxten tycker jag. Sen är det väl inte så konstigt om det är vanligare i vissa familjer med empatilösa personer, eftersom barn som inte växt upp med empati, kärlek och värme (som brukar gå hand i hand) knappast kan förvänts utveckla egenskaperna själv.

Jag tror helt klart inte att att empatilösa personer tycker att de går miste om något, eftersom många av dem som sagt ser det som en fördel. Och om man vill bli lite filosofisk kan man ju fråga hur en empatilös individ definierar en nära relation?

1-0 till empati där det har du en poäng i. Men likaså där skulle en empatilös ha något behov av att känna detta då dom inte vet vad det innebär?

En teori är att empatilösa människor lever i en egen liten lyckobubbla då dom inte har något behov av det dom inte vet att dom saknar.

Finns det något som säger att en människa med empatisk förmåga känner sig lyckligare med stimulans från andra empatiska personer än en utan då den empatilösa inte vet vad empati innebär?

Börjar bli en riktigt intressant tråd detta; )!

Hur vet de att de inte är som alla andra? Man utgår ju från sig själv i sina relationer ("jag vet att min partner blir arg om jag slår honom, då borde han veta att jag blir arg om han slår mig"). Har man inte förstått att man saknar empati kan man väll mycket väl tro att det är ett normaltillstånd?

Sant, där skulle en ev spelad och inlärt beteende kunna bekräfta det behovet så frågan är om det hänger ihop med empati.

Men en riktig nära relation med ömhet blir svårt men där är frågan om det är något dom saknar och isf om det är något som säger att dom som har den förmågan skulle vara lyckligare?

Jag tror att det är genetiskt, alla föds med förmågan att känna empati, men sen påverkas det mycket av hur situationen har sett ut kring personen. Jag som är uppvuxen med dysfunktionella människor runtom kring  mig har bidragit till att jag har mycket empati till andra, men har väldigt svårt att känna det för mig själv.

Det skrev hon ju inte, bara att det är genetiskt. 

Det finns det forskning om. Att människor hjälper varandra är något som varit till fördel i evoluitonen. 

Ja just det det sa hon. Och jag anser att det är ett falskt påstående.

Finns massor av psykologisk forskning om hur barn lär sig ta andras perspektiv. Kan se om jag hittar lite länkar om det. 

Börja då gärna med att läsa Daniel Sterns banbrytade forskning om spädbarns utveckling tex Ett litet barns dagbok www.bokus.com/bok/9789127120426/ett-litet-bar.../ eller den mer krävande boken Spädbarnets interpersonella utveckling  www.bokus.com/bok/9789127081932/spadbarnets-i.../

En intressant avhandling om empati som fenomen finns att läsa här www.fil.lu.se/publicationfiles/pp56.pdf

Självklart har jag det! Men resonemangen är inte så enkla och entydiga så att man kan svara på det svartvita sätt du efterfrågar. Förmågan kan sägas vara medfödd men den utvecklas i samspel med mijön som de flesta egenskaper. 

Nej men du frågade som om Stern talade i kategoriska termer.

Det är ju väldigt svårt att bestämma vilka karaktärsdrag som är medfödda eller som påverkas av miljön och hur detta i konkret påverkar känslor och handlingar i specifika situationer.  Hörde i dag på radion och har även hört det förut att människors intelligens och simultankapacitet har gått upp mycket bara de senaste decenniet sedan vi började använda internet, dataspel etc.(kallas för Flynneffekten) Intelligensen (IQ) går upp 10 punkter per generation pga av ökad utbildning och mer mental stimulans sedan man började mäta stora grupper i mitten av 1900-talet.

Frågan om empati blir också intressant i detta läge, tänk på rättegången som pågår i Norge. Denne man verkar ju onekligen sakna empati med sina offer. Men samtidigt var han tvungen att droga sig för att klara att skjuta så många. Vi människor är komplexa varelser, hur vi reagerar i en viss situation, vad vi kan använda för argument för att (efter)rationalisera våra handlingar och hur andra människor uppfattar dessa tre är vanligen inte särskilt väl överensstämmande. VI kan alltid bortförklara våra handlingar så att det låter bra i relation till våra respektive värderingar.

Ja tänk bara på maffiafamiljer som kan vara hur kärleksfulla som helst mot varandra samma dag de har skjutit en fiende i en annan klan.

Vi och dom-tänkandet är livsfarligt på gruppnivå. Vissa ideologier som nazism och fascism bygger helt på att få människor att överge sitt kanske ganska vanliga empatitänkade och i stället med ideologin som utgångspunkt omänskliggöra dem man vill förinta. Så långt från empati man kan komma.

Så (möjligheter till) empati finns både hos individen, i kulturen och i den aktuella situationen. Alla nivåer påverkar varandra. 

Lite off topic men ändå relaterat är hur vi tillåts ha eller uttrycka känslor under olika tider och samhällen. Idéhistorikern Karin Johannisson har skrivit mycket om det.