Distanslösa barn
TS: Det här inlägget hade kunnat vara jag som skrev! Vi har varit hemma med vårt barn (också 2,5 år) i snart tre månader. Just det där i affären, eller när grannar går förbi tomten, tycker jag är jättesvårt. Vårt barn vinkar, skrattar och hejar. Men jag märker att hen blir stressad. Efteråt kan hen liksom bli tyst och behöva "landa" igen i ca 15 minuter. I affären har jag faktiskt börjat visa den som pratar med mitt barn ganska så tydligt att vi har vår integritet. Men här hemma på vår tomt är det inte lika lätt då vi ju har en grann-relation till de flesta som går förbi. Vi är medvetna om problemet och väljer att vara i så mycket lugn och ro som möjligt naturligtvis.. men en del kontakt med omvärlden måste man ju ändå ha (barnet har även ett syskon som behöver ha sitt normala liv).
Allra värst tycker jag det känns med släktingar som vi redan förklarat för, men som ändå inte kan respektera vårt val! Farfarn till barnen t.ex. går fram och böjer sig ned och nästan gnuggar näsa, han ska hela tiden ha ögonkontakt med barnet och ger saker till barnet. Om vi säger att han gärna får backa så blir han sur och säger, "vaddå? Jag tog ju inte upp henne/honom?!" Jag blir riktigt ledsen ofta över att mina svärföräldrar enbart ser saker ur sitt perspektiv. Det är ren egoism att vilja ha ett litet barn nära sig, på barnets bekostnad.
En annan intressant sak är storasyskonets små kompisar som kommer hit då och då. En enda gång behöver jag förklara för dem att vår minsting är ny och behöver vänja sig sakta sakta vid nya personer. De förstår direkt och visar ALL hänsyn! 
Så mycket enklare det hade varit om hela världen bestod av kloka små förskoleklassare.
Tack för era svar. Det kommer stärka vårt agerande mot omvärlden att ”säga” ifrån och faktiskt inse att det kan ta år innan vi har knutit an bra.
Vårt barn är 2,5 år och varit hemma med oss i snart en månad och har kallat oss mamma och pappa redan från början, men vet troligtvis inte var en mamma och pappa är ännu. Vårt barn får alltid sitta i kundvagnen eller i sin egna vagn när vi handlar. Men vinkar och hälsar på andra och ibland även ge dem slängkyssar. Idag hälsa vårt barn på ”alla” vid mjölkdisken och jag tog ner barnets hand när det vinkades och sa mamma är här... känns lite hårt mot barnet som är så glad och söt. fick inte kontakt med barnet förrän jag tog upp mobilen och visa kort på barnet.
Allt är väldigt nytt för oss och vi blir så överlumpade när tex en anhörig tog upp vårt barn och gick iväg... där stod vi med hakan nere och agerade inte. Men vi har pratat mycket om det hemma och sagt att det får aldrig hända igen. Och sedan har vi personer som leker och gullar otroligt mycket med vårt barn och nu har vi bestämt att upprepar det sig får de aldrig mer träffa vårat barn detta året. Man blir så trött på att vuxna människor inte kan respektera vad man säger. Men vi har även personer som verkligen frågar oss vad de får göra och inte göra med vårt barn, vilket känns helt underbart.
Man är ju inte så van att säga ifrån... men vi får bli tuffare för vårt barn skull.
Vi försöker bära vårt barn mycket... fick inte det i början men nu får vi det mer och mer. Vi samsover hela nätterna igenom och kommer nog göra det tills vi känner att vi har en bra anknytning. Var tvungen att kolla upp vad 5 minuters metoden va för något... helt korkad enligt min mening.
Alla, iallafall många pratar om att isolera sig, men barnet måste ju få se att det finns en värld utanför hemmets väggar. Eller vad tror ni folk menar med det. Bara besöka ett få antal platser/personer?
Vad gör ni för aktiviteter för att knyta an till varandra när ni är hemma?