Har jag skadat anknytningen?

Ja, du är överdrivet nojig. Men det är ingen fara, det är på grund av att du reflekterar och analyserar ditt föräldraskap, och det är ingen dålig sak i sig.

Jag tycker som du, att anknytning är jätteviktigt, och jag tycker du ska se på de här stunderna som en chans för pappan att få exklusiv anknytningstid med sonen. Din och sonens anknytning kommer inte påverkas det minsta, om den är trygg från början.

men absolut ska du rida. Anknytning är itne något som förstörs helt lättvindigt, den byggs ju hela tiden. Och din son har ju även en anknytning till sin pappa. Sen blir ju barn otröstliga ibland, även med den sk primära aknytningspersonen. De går ju genom faser och reagerar på saker. 

Ja du är överdrivet nojig
Anknytning skadas inte pga en enda skrämmande upplevelse vid ett enda tillfälle och ynkliga 10 minuters gråt med andra föräldern närvarande! Skulle anknytningen vara så skör skulle ingen människa i hela världen ha en trygg anknytning. Naturligtvis har det inte skadat anknytningen ett dugg om ni i övrigt är lyhörda. Pappan tröstade ju, han är också en anknytningsperson vet du. För mig är endast 10 minuter gråt dessutom en droppe i havet, massor av gånger har mina barn gråtit otröstligt betydligt längre än så om de blivit väldigt rädda och upprörda, även om jag som mamma tröstat. Barn är otröstliga ibland, ibland kortare stunder och ibland längre. Oavsett vem som tröstar.

Tack för era svar! Jag ska försöka sluta att noja  Jag vet ju egentligen att sonen har det jättebra med sin pappa de stunder jag är borta, men ändå har jag lite svårt att slappna av. Sedan detta hände har jag varit iväg några gånger och då har allt gått bra. Sonen har haft det bra med sin far när jag varit borta och blivit glad när jag kommit hem igen. Så nu är jag betydligt lugnare. 

Tycker du ska fortsätta rida,  Ts.   Får jag fråga,   bröstmjölken som finns hemma,   accepterar sonen  att ta den utan dig?   Hur i så fall;  drickkopp,  flaska -  eller finns det andra sätt idag?

Nej anknytningen är inte skadad av detta. Jag tycker JAG är nojig men inte ens jag hade trott det. Njut av ridningen, jag ser själv fram emot att kunna fara ut och motionera när bäbisen blir lite större och jag känner mig mer bekväm att lämna henne med pappan. 

Hur går det för dig? Har du fortsatt rida? Hur känns det nu?

Du har ju fått fina svar men jag vill förstärka hur fantastiskt och bra det är att din son knyter an till sin pappa också.

Jag har en dotter som precis fyllt ett. Och nu ligger jag inlagd för fjärde (och förhoppningsvis sista) natten med dubbelsidig lunginflammation och antibiotikadropp. Det har varit en pers för mig som nattammat och samsovit fram till nu, men eftersom jag vet att dottern är helt trygg med sin pappa har det ändå känts okej. Jag kan bara föreställa mig hur det skulle varit om hon bara varit trygg med mig. Vilken otjänst vi gjort henne då och vilket trauma detta hade kunnat bli.

Hej igen!
Jag startade ju tråden för 4 månader sedan, nu blir sonen snart 11 månader...Men jag fortsatte att rida och det gick fint. Han tog emot bröstmjölk på flaska, men jag åkte alltid när han var nyammad och när han var lite större klarade han sig oftast 2-3 timmar tills jag kom hem igen, men det fanns självklart alltid bröstmjölk hemma om hungern skulle slå till. Nu äter han ju också riktig mat, så nu är det betydligt enklare (i allafall på dagtid, på kvällen när han ska sova vill han alltid amma så då håller jag mig hemma, nattammar också en hel del ännu). Om några veckor ska jag börja jobba och sonen vara hemma med sin pappa på dagarna. Det känns jobbigt att vara ifrån honom hela dagarna eftersom jag hittills bara varit ifrån honom 2-3 timmar åt gången, men det blir nog jobbigare för mig än för sonen, han kommer ju vara med sin kärleksfulla pappa. 

Ja, det kommer kännas hemskt att gå till jobbet...För att underlätta lite kommer vi nu vara lediga en vecka tillsammans både jag och min sambo, sedan jobbar jag halvtid första veckan. Men det kunde ha varit värre, många barn börjar ju på förskola när de bara är nån månad äldre än min bebis. Vi kommer ha möjlighet att ha vår son hemma tills han blir 2 åtminstone. Så jag försöker tänka positivt 

(Bara för att förtydliga så tror jag absolut inte att jag är en bättre förälder än pappan. Jag tycker bara det känns jobbigt att lämna sonen på dagarna för att jag kommer sakna honom nåt fruktansvärt.)