Har jag skadat anknytningen?
Jag är mamma till en kille på snart 7 månader. Skriver under AP eftersom jag tycker anknytningen är väldigt viktig och ni AP-föräldrar verkar väldigt kloka, men jag är nog inte tillräckligt påläst/insatt för att kalla mig AP. Försöker vara lyhörd för min sons signaler så gott jag kan, hans pappa likaså. Jag ammar fritt och har börjat med smakportioner. Sonen samsov med oss de första tre månaderna och sov då också på eller hos mamma eller pappa på dagtid, han hade ett stort närhetsbehov de första månaderna som vi försökte tillgodose så gott vi kunde. Nu har han börjat vilja somna så tidigt på kvällarna (vid 19) så vi har provat lägga honom i spjälsäng för att inte vara rädda att han ska rulla ur vår säng när inte vi ligger där och han sover gott där, men jag lägger honom mellan oss efter första nattamningen (han skulle nog sova vidare i spjälsängen om jag la honom där, men jag vill ha honom nära). På dagarna sover han antingen i vagn, eller med mig om jag också vilar. Det är jag som varit föräldraledig på heltid hittills, hans pappa jobbar heltid men har ju umgåtts mycket med sonen ändå och sista tiden har även pappa kunnat natta honom några gånger (tidigare har han endast velat somna vid bröstet).
Nu till min fundering. Jag har sedan sonen var drygt 3 månader börjat komma igång lite med ridningen igen och även lite träning. Har varit iväg 2-3 gånger per vecka och då varit borta 1-3 timmar varje gång. Under tiden har sonen varit hemma med sin pappa och det har alltid gått bra. Jag brukar gå hemifrån när sonen precis ammat, och det finns alltid bröstmjölk hemma om han skulle bli hungrig. Det har gått bra, fram tills idag. Idag blev sonen skrämd när pappa nös och blev efter detta otröstlig i ca 10 minuter - han grät så tårarna rann. Pappa försökte trösta men det tog alltså ca 10 minuter innan sonen lugnade ner sig och min sambo upplevde att han inte dög utan att sonen helst hade velat bli tröstad av mamma - men jag var ju inte där. Tror ni att detta kan ha skadat vår anknytning - om han grät efter mamma men mamma inte kom? Jag har så dåligt samvete över detta 
Vet inte om jag vågar gå hemifrån utan min son igen. Eller är jag överdrivet nojig?
Jag vet ju egentligen att sonen har det jättebra med sin pappa de stunder jag är borta, men ändå har jag lite svårt att slappna av. Sedan detta hände har jag varit iväg några gånger och då har allt gått bra. Sonen har haft det bra med sin far när jag varit borta och blivit glad när jag kommit hem igen. Så nu är jag betydligt lugnare.