Juni-barnen

Min älskade Wilton! 3895g, 50cm lång 

Grattis till er fina kille!!! Läste precis om din racerförlossning!

Så kul att läsa alla förlossningsberättselser. Hoppas komma med en egen snart, men det lär väl dröja!

Det är inte lätt att få det att funka i början. Det hänger på att dom verkligen suger rätt och orkar suga ordentligt så att mjölkgångarna tömms. När jag var på återbesök igår fick jag jätte bra hjälp. Jag ger också tillägg på flaska efter varje amning...ca 30-50 ml. 
Jag vill också verkligen att det ska funka och idag har det börjat rinna till lite mer men det är ändå inte igång helt. Jag pumpar ur efter varje amning och det kommer en skvätt råmjölk varje gång som han får så den vita tunare mjölken verkar inte ha runnit till än. Dygn 4 nu. Men han är super nöjd och sover bra mellan målen. Och det är ju det viktigaste. Jag känner igen det där pickandet och att dom inte ens vill ta bröstet. Hur ger du ersättningen??? Koppmatar du eller flaska??? Kan ju vara så att han tycker att det kommer för långsamt. Prova att ge lite ersättning först och sen amma, eller handmjölka lite så att det rinner till lite snabbare. Hoppas också att du får bra råd i morgon och att du inte känner dig lika ledsen. Det blir ju liksom som en ond cirkel då. Man blir liksom stressad direkt när man märker att det inte funkar och det blir en sån negativ grej att amma. Lycka till!!! 

Åh va fin han är:) Grattis!!!!

Så kul att läsa om allas förlossningar. Så häftigt! :)
Grattis till alla bebisar!!!

Här funkar amningen någorlunda, bortsett från att han vill äta hela tiden! Har försökt med napp mellan amningarna, men han bara ratar den... Längtar tills det stabiliserar sig lite, 15 dagar är Liam idag...

Havsjungfrun & IdaElinLivia: Tack så mycket 

Hej,

borde skrivit här för länge sen men har inte kommit till skott än. Idag är vår lilla Ida redan 15 dagar gammal. Jag hade BF 23 Juni men pga av sätesläge och misslyckat vändningsförsök så fick vi tid för planerat KS 14/6.
Jag undrade lite varför de la det så sent då båda mina andra barn kommit i v 37, men de vill inte planera snitt tidigare än en dryg vecka innan BF...

Iaf så hade jag mycket förvärkar under söndagen 3/6 och sa till min man att det är något som känns annorlunda, senast onsdag tror jag att mini är här! På sen-kvällen blev det lite mer intensivt men ändå hanterbart. Eftersom  bebisen låg i säte vill man ju inte att förlossningen ska dra igång för mycket innan snittet. Så vi ringde in vid 23 och de tyckte att det var lika bra att vi kom in för en koll. Jag var inte så mycket igång och bara öppen 1cm så vi valde att åka hem, ta värktabletter och avvakta.
Jag sov gott den natten och på morgonen sa jag till mannen att det är lugnt, du kan åka och jobba. Han skulle till Härrljunga ca 1,30 timmes bilfärd härifrån.

Jag var rastlös och började baka bullar vid 11.30, det var första riktiga dagen av föräldraledigheten så lite rastlös var jag. Tyckte att jag hela tiden sen jag klivit upp känt av ganska intensiva förvärkar men de var ju uthärdliga så jag fortsatte att baka När jag lite senare gick på toa så märkte jag att jag blödde lite, ringde in och dubbelkollade att det var normalt efter undersökningen kvällen innan. Det var det ju, men det skull ju inte komma mer blod. Första plåten i ugnen och nytt toabesök, mer blod och slem och nytt samtal till FL. Kom in och räkna inte med att bli hemskickade igen blev rådet. Oj, bullarna...brända såklart Ringde man och fixade hundvakt samt satte in nästa plåt bullar som faktiskt blev bra. Maken var hemma på 40 minuter!!! Och då hade jag röjt undan och var redo att åka.

14.30 kom vi in till Östra, blev kopplad till CTG och undersökt av två olika läkare. Öppen ca två men mer på G tydligen eftersom de beslutade på snitt inom en timme. HJÄLP, vi som till och med lämnat väska med Bebisens saker i bilen.  Ganska omgående blev jag och mannen ombytta till op-kläder och jag fick dropp insatt. Halvfem rullades jag upp till OP. Nervös nu men förväntansfull, massor av trevliga människor som presenterade sig och som omgående börja sticka mig med nålar, tyvärr misslyckades en del stick så det var inte så kul. Men till slut var allt klart och 17.15 kom lilla Ida till världen, skrek direkt och det var skönt. 2560g och 45cm lång. Ljuvlig!
Nu har jag provat KS. mår väldigt bra efteråt men sörjer ändå lite det där första mysiga med bebis på bröstet, vara med och mäta och väga och få fika serverad på silverbricka. Fast allt det där ju historia nu, hon är ju här <3
Ida 4 Juni 2012

 

Vad roligt o läsa era berättelser o hur olika de är. Här kommer min, har ju bara skrivit lite korta inlägg i den andra tråden så tänkte sammanfatta det nu. 17 april: v.31+4 vi håller på o flytta till nya huset o första natten där kl.01 så gör jag mig i ordning för att sova o går på toaletten, när jag ställer mig upp fortsätter det rinna o det rinner massor så jag inser snabbt att det är vattnet som gick. Lägger mig raklång på golvet o ringer ambulans som kommer inom 15 minuter. Barnen vaknar såklart o gråter förtvivlat när de kör iväg mig. Mina föräldrar kom snabbt så mannen körde efter i vår bil. Kommer in till förlossningen där de sätter ctg o tar prover, sätter även dropp med antibiotika o lägger in mig med strikta regler om att inte röra mig. 18 april: kollar med ul, knáppt något fostervatten men bebis mår bra och beräknas till ca.2kg. 24 april: har haft ont i ryggslutet hela natten och på morgonen upptäcker jag blod på bindan o inser att det är värkar jag känt. Kontaktar personalen som sätter ctg och sen genast ger bricqnyl för att stoppa värkarna då de kom med bara 2 min. mellanrum. Värkarna avtar endast 20-30min. innan de startar igen och mycket kraftigare. Jag får ligga med ctg i flera timmar innan läkare kommer o undersöker, 3cm öppen o täta värkar så då beslutas det om akutsnitt, o runt en halvtimma senare rullas jag iväg. De sätter kateter som knappt gjorde ont, ryggbedövningen var inte heller så farlig men när jag läggs där på rygg på operationsbordet så får jag svårt att andas o får panik, då ger de mig extra syrgas. Han kollar så bedövningen tagit o jag säger hela tiden att jag känner den kalla tussen men han verkar inte tro mig så de börjar snitta...jag känner det men det gör inte ont. Men sen börjar de slita o dra o då gör det ONT, jag skriker o gråter o allt medan jag hör hur läkarna börjar få panik, de får inte ut honom, till slut efter 13min (vid det laget kunde jag lyfta på benen) Så lägger sig en av läkarna på mitt bröst o trycker med våld ner barnet medan den andra drar. Smärtan är olidlig o jag trodde jag skulle dö...då hörs äntligen det där efterlängtade skriket men en sköterska försvinner direkt iväg med bebisen, jag fick inte ens en glimt. Min man följer efter. Jag får morfin för att dämpa smärtan och lokalbedövning där de ska sy. Efter tio minuter ungefär får jag veta att det var en pojke och att han mår bra. Det tar ungefär en timma att sy ihop mig då de fick skära upp extra för att få ut honom. Jag känner allt o ligger o gråter av smärtan men mer smärtstillande kunde de inte ge mig. När de trycker tillbaka livmodern skriker jag ett dödsskrik och sparkar med benen så jag nästan far av bordet...när det äntligen var över rullades jag in till förlossningen där jag fick stanna nån timme innan jag flyttades till bb. Där fick jag äntligen mer morfin och lyckades somna en stund. Jag är helt väck av morfinet o har så ont när jag är vaken så jag tänker inte ens på bebisen. Runt 20 frågar de om jag vill träffa mitt barn, så då rullar de ner sängen till neo där jag fick se honom för första gången. Då var han