Jag stör mig så på bonusdottern

Min bonus är 14 år och allt vad det innebär med hemsk attityd, riktig kaxig, och tror sig veta bäst. Lat och allmänt jobbig. Hon är dessutom ganska bortskämd, har en helt annan syn än mig på hur man värderar pengar och saker, en annan syn på livet överhuvudtaget egentligen. 

Hon är en sådan som ger upp för minsta lilla, så fort det blir kämpigt, har ett synsätt att hon anser det är rätt att hon ska glida genom livet, har en hemsk syn på alla som är annorlunda och inte följer normen, kan hata folk för att de ser fula ut osv.

Hon har bra sidor också. Det bästa med henne är att hon pratar med oss, berättar saker och är ärlig. Har hon gjort något dumt berättar hon det, och det är ju jättebra,  men när hon berättar det är det som hon inte anser att det är något och skämmas över utan något bra och hon verkar snarare stolt eller gör sig märkvärdig.  

Hennes och min personlighet skär sig ganska mycket. För det mesta funkar det bra. Vi har väl lärt oss lite hur vi ska hantera varandra. Men gudars vad jag kan störa mig på henne ibland. När hon berättar att hon anser det och det om någon stackars människa som bara råkar se ful ut, att hon anser det är ok att hon som 14 åring får kalla en 8 åring fula saker, bara för att 8 åringen gjorde något dumt mot henne. Att hon aldrig gör fel, kan sällan erkänna sina brister, misstag. 

Andra bra sidor är att hon är mogen på vissa sätt och förståndig, men på andra sätt är hon så extremt självisk, omogen och rent ut sagt hemsk i sitt beteende. Det är väl något som försträcks lite av alla hennes hormoner i kroppen nu.

Jag inser att allt detta är ju ett resultat av hur hon är uppfostrad, men usch vad jag kan irritera mig på det. Hur hon beter sig, hur hon ser på saker för det skiljer sig så kraftig för vad jag anser är "rätt".

Det är några år kvar tills hon flyttar och jag bara hoppas att hon mognar ifrån vissa saker. 

Någon som har bonusar som ni inte alls passar ihop med vad gäller personlighetsmässigt? Hur hanterar ni det?