Jag stör mig så på bonusdottern

Herregud flickan är 14 år, klart att hon kommer mogna. Inte många barn är speciellt underbara när de är fjortisar

Jag förstår dig.. Jag har en styvdotter som jag inte tål. Nån mer bortskämd än hon får man leta efter. Pappan har inte en gång under dessa år, sagt åt henne om hon gör något fel, så hon vet att han kan göra som hon vill, och linda pappa runt fingret. Han har klart o tydligt sagt åt mig att jag INTE får säga åt henne något. Så mitt sätt att hantera det blir att jag undviker henne så gott det går, men det är helt fel mot mina barn, som får lära sig vad som är rätt och fel, och där jag har sagt åt min sambo, att när de gör fel, så förväntar jag mig att han säger åt dem, då det är vår skyldighet som vuxna i familjen, att lära barnen vad som är rätt och fel.

SUCK... Vi får se hur länge jag står ut,  hoppas det går bättre för dig, ska tillägga att hon är 13 år.

Om man är 18 är man nästan vuxen (man ses som ungdom upp till 25), så att säga att dom är "nästan vuxna människor är att säga att de skulle kunna hoppa in i bilen och åka ner ICA och köpa ett paket cigg och öl. Njae du får nog snygga till begreppen! Och med detta menar jag att hade det varit din 14-åring hade hon varit "bara 14 år" och du hade lagat mat åt henne...Fast detta inlägg känns inte riktigt sant. Jag tror inte att far inte ställer nåååågra som helst krav på sin dotter. Det känns mest som att du säger: a) jag är rätt b) hon är fel. Om hon nu är så fel så bör du som vuxen veta bättre och vägleda henne utifrån hennes egna villkor och förutsättningar!

Vilka märkliga svar i den här tråden? -Jamen hon är ju tonåring. Öhh, ja det skrev TS redan i trådstarten. - Hon kommer mogna! Jo. Men TS frågade inte om hon ska vara tonåring resten av livet, tack för det svaret. Hon undrar hur man står ut att leva ihop med en bortskämd tonårsbonus. Det hjälper inte att de förändras om fem år. Man vill liksom överleva dagen.

TS, jag hade aldrig orkat leva med bonustonnisar om inte min sambo varit väldigt aktiv i sin uppfostran. Så länge jag kände att han gjorde sitt pappajobb, så orkade jag. Hade han däremot låtit barnen bete sig som monster hade jag dragit direkt. Sen kanske inte all uppfostran sätter sig på en gång, men bit för bit iallafall.

Bra skrivet!! jag tror oxå att det är viktigt att föräldern är tydlig med att den tar kampen och inte bara låter det vara. Då blir man mycket skönare i själen.

Ps, ts-Hon mognar nog snart-hon är en tonåring

Alltid lika tråkigt när man inser att man skaffat barn med fel person. Det blir ju enbart du som får sätta gränser för era gemensamma barn, du blir en ensamtående mamma redan från början.

Håller med!

Visst, jag hade inte heller stått ut om jag inte hade en sambo som tog sitt föräldraransvar, men hur som helst, även för bioföräldrarna kan tonåren vara en mardröm. Ibland har man undrat vad attityder kommer ifrån (när pubertetshormonerna svallar som värst). Men som bioföräldrer så har man tankat så mycket innan, och man har en helt annan relation. Så det är en period man måste gå igenom, då döttrarna kan bli dramaqueens, då ett ögonfrans som ligger fel kan vara jordens undergång, eller när den talföra sonen blir omvandlad till en zombie och vokabulären har minskat till mmm, orka, seriöst etc. Där plötsligt vägen till tvättkorgen kräver samma insats som en tur till Mount Everest. 
Man står ut, och det är faktiskt lättare om man ser vad det är, att det är en period då många har fullt upp med att bli vuxna, hänga med i den utvecklingen som kroppen och hjärnan har.

När tonåringen och jag har haft våra sammandrabbningar (som tack och lov börjat ebba ut), så har jag många gånger suttit i sovrummet med tårar i ögonen och haft mantrat "tonåren, tonåren, tonåren, det går över, det går över", samlat ihop mig och faktiskt kunnat hantera situationen på ett helt annat sätt.   

Jobbigt att itne komma överens! Det var länge sedan jag var tonåring och umgås inte direkt med några så du får väl ta min åsikt med en nypa salt:

- men det kanske går att hantera henne som vem som helst annars som är asjobbig?

T ex grannen som bara babblar- undvik, gå runt var vänlig men ointresserad

T ex 3 åringen: Var helt konsekvent och undvik besvikelser

T ex mobbaren/den som går på dig: Inse att du är mognare/vuxnare/förståndigare och ha överseende, MEN låt den inte sätta sig på dig.

Men framför allt, ta stöd hos din partner, han måste ju få chans att förstå och samarbeta med dig, annars utnyttjar hon bara att ni är oense...

Sen är hon väl också avundsjuk på dig? Du är ju "bättre än hennes mamma" i hennes pappas ögon... 

Verkar det rimligt?     

Man kan ju också tänka sig in i hur det r att vara den där 14-åringen som måste bo med en person som tycker att hon är vedervärdig och bara längtar tills hon ska växa upp och flytta hemifrån. Och till skillnad från dig TS så har hon inget val om hon vill bo med dig eller inte. Hon låter som en rätt normal tonåring, som kanske är lite extra olycklig över att hon lever med människor som inte älskar henne med alla fel och brister (som alla människor har, säker även du TS och dina barn). Kanske pappan inser att han inte ska forsta bort hennes bettende utan älska bort det, han känner väl också din antipati mot henne och det är säkert inte lätt för en förälder att veta att man utsätter sitt barn för människor som tycker de är vidriga. Han kanske försöker kompensera henne för din motvilja som hon är tvungen att leva med. Att en 14-åring beter sig omoget är liksom inget konstigt, värre är det om man beter sig omoget som vuxen styvmamma.

Är tonårstjejer bara snälla mot snygga killar?

Borde det då snarare inte vara mannen du inte tål?

Du daltar honom lika mycket som han daltar sin dotter.
Vill du få till en förändring är det alltså i första hand mannen du ska förändra.

Denna tråd är snart 10 år gammal, tror inte någon i tråden har dessa problem längre.