Forum Attachment Parenting - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Jag har låtit andra flaskmata min son och nu ångrar jag mig.. hur löser jag det?

    Tor 17 maj 2012 15:48 Läst 5098 gånger Totalt 16 svar
    Tor 17 maj 2012 15:48

    Jag har en kille (andra barnet) på 2 månader som flaskmatats sedan födseln pga att jag har en kronisk sjukdom som jag måste äta starka mediciner för. I början lät jag ingen annan mata honom, förutom jag och min sambo (hans pappa). För någon månad sedan började jag låta våra föräldrar mata honom, men nu ångrar jag mig jättemycket! Trots att jag förklarat hur de ska göra, så kan de inte, utan sonen sätter i halsen flera gånger. De förstår inte när han måste rapa så de trycker i honom mat fastän han inte kan svälja mer. De håller honom inte ens alltid i famnen utan kan ha honom liggandes på knäna till exempel. Dessutom har de börjat ge honom till andra, t ex kan mamma mata honom i 5 minuter, sen ger hon honom till min systerdotter som får "ta över", så han får flänga hit och dit mellan olika personer. Min svärmor skulle mata honom, men sambons kusin ville så gärna göra det så hon gav honom till henne utan att fråga mig först (jag ville ju bara att mor- och farföräldrarna skulle få mata).. Jag har börjat få ångest över att de inte kan göra det ordentligt, över att han måste flänga fram och tillbaka, och sen känns det som att det faktiskt är jäkligt onödigt att andra matar honom om det inte är så att de sitter barnvakt. Han är 2 månader och behöver närhet till sin mamma och pappa! Och när vi är borta är han ändå i alla andras famn hela tiden, då vore det ju skönt för honom att få komma till mig eller pappa för att få mysa och få mat. Men sambons mamma tror inte att han kan vara "mammig" eller "pappig" för hon tror inte ens att han känner igen oss (trots att han ibland gallskriker och lugnar ner sig direkt då han kommer till mig)! Ingen förstår att jag tycker att flaskmatning inte bara handlar om att få i sig mjölk, utan även om att få mysa och knyta an till sina föräldrar, att få ligga stilla och i lugn och ro, att man håller honom i famnen, har ögonkontakt, smeker hans hår, leker med hans fot, pratar med honom, osv. Sambons föräldrar tycker förövrigt att vi skämmer bort honom för att vi ger honom mat när han vill, för de tycker att man ska ge var 4e timme, så de påpekar det varje gång vi förbereder en flaska. "Ska han redan äta nu, han åt ju klockan 19:15, låt honom vänta lite.."

    Jag är sååååå trött på att alla ska lägga sig i våra åsikter om flaskmatning, och att de tycker det är viktigare att de själva vill mata honom, än att han får vara med mamma och pappa för att få den anknytning han behöver! Jag trodde det skulle kännas ok att låta våra föräldrar mata men nu får jag bara ångest varje gång vi är tillsammans pga detta :( Sambon tycker att jag absolut inte kan ändra mig nu, nu har jag ju redan sagt att de får så de skulle ta jätteilla upp om jag säger nej nu.. vilket jag förstår, men det känns som att jag faktiskt borde sätta min son först?? Och om det känns så pass fel att jag får ont i magen varje gång han ska ha mat när vi är med dem, säger inte det något då? :( Vad ska jag göra?? Hur kan jag säga det i så fall?

  • Tor 17 maj 2012 15:53 #1

    Det är väl din uppgift att sätta ditt barn först och om du har uppfattningen att det bästa är att sluta låta honom flänga runt så sluta med det. Det finns väl ingen anledning till det. Han är bara 2 månader gammal. Det är väl bara att säga nej, jag vill själv göra det.

  • Tor 17 maj 2012 16:02 #2

    Du kan väl säga "den här gången vill jag mata honom själv". Och samma nästa, och nästa osv. Finns ingen anledning att göra nån stor affär av det tycker jag. Blir det muttrande så kan du påstå att han börjat krångla med maten och behöver lugn och ro, och så går du undan med honom.


    42.
  • Tor 17 maj 2012 16:14 #3
    Ramborg skrev 2012-05-17 16:02:53 följande:
    Du kan väl säga "den här gången vill jag mata honom själv". Och samma nästa, och nästa osv. Finns ingen anledning att göra nån stor affär av det tycker jag. Blir det muttrande så kan du påstå att han börjat krångla med maten och behöver lugn och ro, och så går du undan med honom.
    Ja, det kanske skulle fungera, jag vill ju precis som du säger inte göra någon stor affär av det. Förhoppningsvis fattar de efter några gånger och säger inget mer om det.. Men om jag känner dem rätt så kommer de själva göra en stor affär av det, men då får jag väl säga som det är och stå för det, och håller de inte med så hoppas jag åtminstone att de kan acceptera det utan att bli sura.. :(
  • Helle3­33
    Visa endast
    Tor 17 maj 2012 16:17 #4
    Kelebek skrev 2012-05-17 15:48:22 följande:
    Jag har en kille (andra barnet) på 2 månader som flaskmatats sedan födseln pga att jag har en kronisk sjukdom som jag måste äta starka mediciner för. I början lät jag ingen annan mata honom, förutom jag och min sambo (hans pappa). För någon månad sedan började jag låta våra föräldrar mata honom, men nu ångrar jag mig jättemycket! Trots att jag förklarat hur de ska göra, så kan de inte, utan sonen sätter i halsen flera gånger. De förstår inte när han måste rapa så de trycker i honom mat fastän han inte kan svälja mer. De håller honom inte ens alltid i famnen utan kan ha honom liggandes på knäna till exempel. Dessutom har de börjat ge honom till andra, t ex kan mamma mata honom i 5 minuter, sen ger hon honom till min systerdotter som får "ta över", så han får flänga hit och dit mellan olika personer. Min svärmor skulle mata honom, men sambons kusin ville så gärna göra det så hon gav honom till henne utan att fråga mig först (jag ville ju bara att mor- och farföräldrarna skulle få mata).. Jag har börjat få ångest över att de inte kan göra det ordentligt, över att han måste flänga fram och tillbaka, och sen känns det som att det faktiskt är jäkligt onödigt att andra matar honom om det inte är så att de sitter barnvakt. Han är 2 månader och behöver närhet till sin mamma och pappa! Och när vi är borta är han ändå i alla andras famn hela tiden, då vore det ju skönt för honom att få komma till mig eller pappa för att få mysa och få mat. Men sambons mamma tror inte att han kan vara "mammig" eller "pappig" för hon tror inte ens att han känner igen oss (trots att han ibland gallskriker och lugnar ner sig direkt då han kommer till mig)! Ingen förstår att jag tycker att flaskmatning inte bara handlar om att få i sig mjölk, utan även om att få mysa och knyta an till sina föräldrar, att få ligga stilla och i lugn och ro, att man håller honom i famnen, har ögonkontakt, smeker hans hår, leker med hans fot, pratar med honom, osv. Sambons föräldrar tycker förövrigt att vi skämmer bort honom för att vi ger honom mat när han vill, för de tycker att man ska ge var 4e timme, så de påpekar det varje gång vi förbereder en flaska. "Ska han redan äta nu, han åt ju klockan 19:15, låt honom vänta lite.."

    Jag är sååååå trött på att alla ska lägga sig i våra åsikter om flaskmatning, och att de tycker det är viktigare att de själva vill mata honom, än att han får vara med mamma och pappa för att få den anknytning han behöver! Jag trodde det skulle kännas ok att låta våra föräldrar mata men nu får jag bara ångest varje gång vi är tillsammans pga detta :( Sambon tycker att jag absolut inte kan ändra mig nu, nu har jag ju redan sagt att de får så de skulle ta jätteilla upp om jag säger nej nu.. vilket jag förstår, men det känns som att jag faktiskt borde sätta min son först?? Och om det känns så pass fel att jag får ont i magen varje gång han ska ha mat när vi är med dem, säger inte det något då? :( Vad ska jag göra?? Hur kan jag säga det i så fall?
    Då har du bara ett val - låt ingen annan mata barnet. Så "enkelt" är det. Blir du ifrågasatt för detta så får ni helt enkelt förklara att dem inte lyssnade på er hur de ska göra med ert barn. NI kan ert barn bäst och vet hur han fungerar. Och att ni inte vill att barnet ska byta famn gång på gång när han äter. Och så länge dem inte respekterar detta så får dem helt enkelt inte mata honom. Punkt
  • Tor 17 maj 2012 16:26 #5

    Det är ni som bestämmer! Säg ifrån att ni inte vill att andra matar eftersom de inte låter honom äta i lugn och ro utan ska flänga honom fram och tillbaka. Punkt. Blir de sura får de väl vara det.....

  • Tor 17 maj 2012 16:58 #6

    "Jag har läst på lite om anknytning och känner att det är viktigt att jag och pappan är de enda som matar X, därför kommer vi tillsvidare inte att låna ut honom vid några måltider, för det känns inte riktigt bra." Så slipper ni förstöra relationen med släkten och samtidigt jobba på anknytningen till barnet.


    Sur, grinig och på smällen.
  • Tor 17 maj 2012 17:04 #7

    Självklart ska du sätta din son först. Blir de sura så låt dem, de lär glömma det med tiden.

  • Tor 17 maj 2012 17:17 #8

    Men hade du ammat så hade väl ingen ifrågasatt att du ger honom mat hela tiden? Ingen skulle väl ha blivit sur eller ifrågasatt om du hade ammat. Nu kan du inte amma pga. medicin, men det ger ju ingen annan rätt att ge honom mat bara för att de kan. Har andra automatiskt rätt att ge honom mat bara för att han tar flaska? Svaret på dessa frågor är ju naturligvis nej. Säg ifrån så fort det inte känns rätt, låt inte någn annan mata honom. Blir folk sura eller i frågasätter så är det deras problem.


    ÄL 8 maj, BIM ~22 maj, 2:a försöket 3:e barnet
  • Tor 17 maj 2012 19:43 #9
    Sömntutan skrev 2012-05-17 17:17:20 följande:
    Men hade du ammat så hade väl ingen ifrågasatt att du ger honom mat hela tiden? Ingen skulle väl ha blivit sur eller ifrågasatt om du hade ammat. Nu kan du inte amma pga. medicin, men det ger ju ingen annan rätt att ge honom mat bara för att de kan. Har andra automatiskt rätt att ge honom mat bara för att han tar flaska? Svaret på dessa frågor är ju naturligvis nej. Säg ifrån så fort det inte känns rätt, låt inte någn annan mata honom. Blir folk sura eller i frågasätter så är det deras problem.
    Nej, det är därför jag blir så irriterad, du har helt rätt! Om jag ammade (vilket jag ville) så hade jag gjort det helt själv, men nu tror de att de har rätt att ge honom mat och lägga sig i. Det är också läskigt många som får reda på att jag flaskmatar och säger "Men Gud vad bra, då kan du ju skaffa barnvakt!" Eeeh nej?!?! Det är inte precis det som är anledningen till att jag inte vill lämna bort min 2-månaders bebis till en barnvakt, och jag kommer inte lämna bort mina barn tidigare än vad jag egentligen skulle gjort bara för att jag KAN, för att jag inte ammar. Jag tycker i inte flaskmatning borde vara så olika från amning, förutom det uppenbara, men folk verkar använda flaskan som "the easy way out" och det känns så otroligt fel :( Så ja, jag ska säga till dem, jag har fått ordentligt med peppning nu.. klurar bara på hur jag ska göra. Men jag kan inte fortsätta så här. 
  • Tor 17 maj 2012 21:54 #10

    Ha inte dåligt samvete! Du gjorde vad du trodde var rätt! 

    Säg bara till nästa gång att du vill mata ditt barn själv. Vill dom ha förklaring
    så säg det du skrev till oss. Att du inte gillar att de lägger honom i knät eller flyttar runt honom
    efter ett par minuter. Du vill att han ska ha lugnt och ro.

    Eller så går du iväg till ett annat rum och sätter dig själv varje gång han ska ha mat och frågar de varför så svarar du att det är för att han blir så distraherad av allt runt omkring och inte kan koncentrera sig och därför behöver extra lugn och ro när han ska äta. (den fasen kommer sen så smånginom ändå

    mvh Petra 

  • 2012ma­mma
    Visa endast
    Tor 17 maj 2012 22:29 #11

    Din sons välmående måste ju gå före rädslan för att göra någon sur. Vi har flaskmatat sonen helt sen han han var en månad och det är bara pappan och jag som matat honom förutom min mamma och syster när dom varit barnvakt i några timmar. Jag ser ingen anledning att någon annan ska mata honom när vi ändå är där. Sen så har jag inbillat mig att det är viktigt för anknytningen att att matstunden blir en mysig stund med mamma eller pappa. 

  • Fre 18 maj 2012 20:46 #12

    V

  • Mån 11 jun 2012 17:40 #13

    hur har det gått?

  • Tor 21 jun 2012 21:49 #14

    Hade totalt glömt bort att kolla den här tråden!! :) Vet inte om ni kommer läsa det här, men skriver ändå. Det har gått bra men vi har inte sagt något utan mest undvikit det hela.. vi försöker mata precis innan vi ska hem till folk så vi vet att han inte kommer vilja ha mer på minst 3 timmar, eller så tar jag honom och "försvinner" när vi märker att han börjar bli hungrig... Jag känner att det är ännu viktigare att bara vi matar nu, för han har ju blivit större och matningen har blivit en fin stund för oss. Han ler jättemycket, håller våra fingrar, smeker oss på armen, leker med mitt hår osv. Det märks verkligen att det är så bra för anknytningen! Sen har han börjat krångla lite med maten. Förut åt han allt på en gång, var tredje timme, men nu äter han bara lite, tar en paus, äter mer, tar en lång paus, osv. Om man ger honom när han inte vill ha så kräks han upp allting, så det går liksom inte bara att stoppa nappflaskan i munnen på honom och hålla den där tills han har ätit upp allt.

    En sak som har underlättat lite är att han ibland blir väldigt mammig (och även pappig!). Ibland när vi är borta hos släktingar blir han helt omöjlig att trösta tills jag tar honom i famnen. Då blir det lättare att inte lämna bort honom när han ska äta. Alla har märkt att han är mammig förutom sambons mamma som vägrar acceptera det. Det är så löjligt för när han börjar gnälla eller skrika så säger ALLA på en gång att han måste vara hungrig, min svärmor vägrade lämna tillbaka honom en gång trots att han skrek och skrek, hon sa att vi måste ge honom mat, och vi måste ta honom till sjukhuset för något måste vara fel! Då skällde sambon nästan ut henne och sa att nu fick hon ge honom till mig, och då lugnade han ner sig på en gång. Hon blev sur och gick därifrån.. Men ja, det gör ju saken lite lättare för oss ;)

    Hittills har det inte blivit någon stor grej eftersom att vi lyckats undvika situationer där andra försöker mata. Vi låter inte nappflaskan stå framme där folk kan ta den bara sådär. Men jag antar att vi inte kommer kunna fortsätta såhär i all evighet, så om de säger något eller blir sura, då säger vi som det är och så får de väl bli sura då. 

  • Tor 21 jun 2012 22:26 #15
    Kelebek skrev 2012-06-21 21:49:27 följande:
    Hade totalt glömt bort att kolla den här tråden!! :) Vet inte om ni kommer läsa det här, men skriver ändå. Det har gått bra men vi har inte sagt något utan mest undvikit det hela.. vi försöker mata precis innan vi ska hem till folk så vi vet att han inte kommer vilja ha mer på minst 3 timmar, eller så tar jag honom och "försvinner" när vi märker att han börjar bli hungrig... Jag känner att det är ännu viktigare att bara vi matar nu, för han har ju blivit större och matningen har blivit en fin stund för oss. Han ler jättemycket, håller våra fingrar, smeker oss på armen, leker med mitt hår osv. Det märks verkligen att det är så bra för anknytningen! Sen har han börjat krångla lite med maten. Förut åt han allt på en gång, var tredje timme, men nu äter han bara lite, tar en paus, äter mer, tar en lång paus, osv. Om man ger honom när han inte vill ha så kräks han upp allting, så det går liksom inte bara att stoppa nappflaskan i munnen på honom och hålla den där tills han har ätit upp allt.

    En sak som har underlättat lite är att han ibland blir väldigt mammig (och även pappig!). Ibland när vi är borta hos släktingar blir han helt omöjlig att trösta tills jag tar honom i famnen. Då blir det lättare att inte lämna bort honom när han ska äta. Alla har märkt att han är mammig förutom sambons mamma som vägrar acceptera det. Det är så löjligt för när han börjar gnälla eller skrika så säger ALLA på en gång att han måste vara hungrig, min svärmor vägrade lämna tillbaka honom en gång trots att han skrek och skrek, hon sa att vi måste ge honom mat, och vi måste ta honom till sjukhuset för något måste vara fel! Då skällde sambon nästan ut henne och sa att nu fick hon ge honom till mig, och då lugnade han ner sig på en gång. Hon blev sur och gick därifrån.. Men ja, det gör ju saken lite lättare för oss ;)

    Hittills har det inte blivit någon stor grej eftersom att vi lyckats undvika situationer där andra försöker mata. Vi låter inte nappflaskan stå framme där folk kan ta den bara sådär. Men jag antar att vi inte kommer kunna fortsätta såhär i all evighet, så om de säger något eller blir sura, då säger vi som det är och så får de väl bli sura då. 
    Vad bra att ni kommit på något  

    Annars tänkte jag (som flaskmatat två barn, sonen just nu 3 månader) att det är helt okej att ändra sig oavsett om släktingar blir sura.
    Att säga att om du kunnat skulle du ammat och du känner hur viktigt det är för dig att ni håller kvar den delen med mat/närhet/anknytning och att släkten får mata när han blir större. 

    Vi gjorde så, matade barnet själv tills det kändes bra att låta någon annan mata.

    Lycka till! 
  • Lör 15 sep 2012 12:11 #16

    Visst kan det vara knepigt att skydda sina barn ibland!!!!!!

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll