Au Pair...?

Nej, detta är egentligen en chans man får i livet. Efter man är 26 så får man inte åka som Au Pair till USA längre.
Jag tror definitivt det skulle vara en stor upplevelse och förmodligen väldigt lyckad också, allt beror ju på vad för familj man hamnar hos. Finns ju ett flertal Au Pairer som hamnat hos rätt underliga familjer som behandlat sina Au Pairer illa, men mna ska kunna byta familj om så fallet är.

Kan säga att vårat förhållande är så seriöst som det kan bli. Eftersom vi redan är 20 snart så har vi, tro det eller ej, börjat prata om en framtid tillsammans och jag vill inte riskera att förlora honom och vår framtid, för att jag ska åka iväg i ett år. Jag älskar honom så otroligt mycket och är fortfarande i den förälskelsefas man brukar vara i början av ett förhållande: det pirrar fortfarande när vi ses, tänker på honom väldigt ofta och jag blir alltid lika lycklig när han han ringer/skickar sms bara för att säga att han längtar efter mig etc.  

Vi bor inte ihop än, eftersom det varit svårt sedan studenten att få något jobb, dagens arbetsmarknad är ju skittuff. Så det har blivit att vi läst lite strökurser på universitetet och sökt in till hösten.

Om jag skulle åka iväg så skulle det bli nu eller efter mina studier (då fyller jag 24). Jag tror dock att jag skulle känna mig mer säker på att åka när jag är 24, för om vi fortfarande håller ihop vilket jag är rätt säker på, då kan jag nog känna en större trygghet om att vi kommer fixa det.
Så sant som du säger, så kastar man inte iväg ett 3-4 år långt förhållande bara sådär, och är jag 24 så är det ju ett 6-8 år långt förhållande.    

I vilket fall skulle vi kunna hålla kontakt via skype, men eftersom jag isf jobbar 5½ dag i veckan som Au Pair kan det vara svårt att höras varje dag, tidsskillnaden ligger ju också på 6-9 timmar och om den ena pluggar/jobbar kan det ju vara svårt att höras varje dag. Däremot är helgerna då vi båda är lediga, lätta att kunna höras på.
Sedan får jag 2 veckors ledigt under mitt år, troligtvis under olika perioder av året, dvs den ena veckan i början av sommaren och kanske den andra under hösten. Sådant brukar förvisso variera.
Min pojkvän har sagt att han vill komma och hälsa på, däremot vet jag inte hur lätt jag har det för att åka hem under min semester. Får ju trots allt bara fickpengar i lön och det lär inte räcka för flygbiljett ToR. 

Åker jag och förhållandet spricker - då kommer jag ångra mig att jag åkte.
Åker jag inte och förhållandet spricker - då kommer jag ångra mig att jag inte åkte.    

Det är väldigt fint av min pojkvän att verkligen stötta mig igenom detta, att ställa upp och inte stå ivägen. Vi båda vet hur viktigt det är att uppleva våra drömmar medan vi ändå är unga. Min dröm har alltid varit att åka till USA och jag har en chans nu, för vem vet om man har det sen då det kostar skjortan.
Hans dröm är att få börja plugga det han vill, få en fast anställning och ett bra jobb efter studierna och ett liv tillsammans med mig. Det värmer i hjärtat att höra honom säga det.

Men jag vågar bara inte åka inte nu. Men jag vet inte.. nu, sen eller aldrig.
Jag är rädd för att förlora honom, eftersom man nu säger att man fixar det men sedan kanske sitter där efter 6 månader från varandra och lider..     

 

Killen vill börja plugga till hösten och det vill jag egentligen också göra (hoppas på förskollärare eller webbredaktör) och gärna åka EFTER min utbildning då jag ska fylla 24 (och med förskollärarutbildning får man bättre lön som Au Pair), men vet inte hur man kan lösa det med CSN-lån när man är i USA. Har läst lite om det, men verkar jättejobbigt att betala därifrån. Har därför funderat på om man kan få "hjälp" med att betala csn-lån av föräldrar eller liknande om man skickar hem pengar, men jag vet inte hur CSN ser på det.

Jag vill väldigt gärna åka. Men vill inte lämna pojkvännen, inte just nu iallafall.
Men har som sagt planer på att åka efter utbildningen.. vet inte om jag är redo att åka NU. Även om jag vill, så tar det emot.
Har pratat rätt djupt med detta om pojkvännen nu och han är helt ärlig med det han säger. Vi har diskuterat det så grundligt som det går. Det är bara upp till mig nu...

Är det någon som det hur detta med CSN-lån funkar? Om fallet är att man kan få hjälp av någon att betala in CSN åt en (genom att givetvis skicka pengar!) så tänker jag isåfall åka efter utbildningen, oavsett vad.

Hm, det är en svår situation känner jag.

Fördelen med att dra när jag är klar med utbildningen när jag är 23-24 gör ju att jag får nästa dubbelt upp i lön som Au Pair, som då är väldigt positivt. Samt att jag är äldre, antagligen mer säker på att kunna lämna pojkvännen hemma. En pojkvän ska inte behöva vara ett hinder, men det är svårt att bara resa iväg nu känner jag. 

Jag är rädd för att känna mig ensam, få extrem hemlängtan, börja känna att jag inte trivs osv efter en period och det är ju väldigt fult mot värdfamiljen att avsluta sitt år samt att man måste bekosta hemresan själv.
Trots rädsla för detta, så vilja jag så gärna åka och uppleva USA, leva i en amerikansk familj och börja tänka på amerikanska/blir grym på engelska. Samtidigt är 365 dagar en lång tid från familj och pojkvän..

Men jag förstår verkligen nu vad tidigare Au Pairer menar med att man vuxit som människa efter sin tid som Au Pair. I dags läget innan man åker iväg så känner man sig nervös, osäker, rädsla.. ja, det mesta. Men att faktiskt ¨åka iväg får ju en till att bli självständig och ta ansvar, utvecklas som person.   

Jag vill väldigt gärna åka som Au Pair och helst till USA. Anledningen är för att jag vill upptäcka USA och kulturen och givetvis för att jag älskar barn. Därav utav anledningen att jag vill studera till förskollärare i Sverige (eller IT, det är två yrken jag strävar efter).

Sen också för att jag fortfarande är ung, men vill känna mer trygghetskänslan av att våga lämna allting här hemma. Därför känner jag att det kan vara praktiskt att åka efter studierna, för då är man fortfarande ung men samtidigt lite äldre, förmodligen mer mogen och jag och kille lär har växt båda två tillsammans för att vara mogna nog att hålla ett distansförhållande vid liv. Inte för att jag tror att det inte skulle funka nu, för det gör jag! Men det känns mer som ett säkert kort att åka efter utbildning, delvis för att förskollärare är eftertraktade som Au Pairer och för att jag och killen antagligen lär har vuxit tillsammans.

Så det funkar alltså? Var rädd för att det inte skulle gå, men egentligen bryr sig väl inte CSN om VEM som betalar såvida dem får sitt lån tillbaks.

Jag har läst väldigt mycket om att man ska kunna betala från utlandet, men att det ska vara riktigt dyrt. Och jag känner inte för att spendera alla mina fickpengar på återbetalning utav lån, som Au Pair i USA. Men då kan alltså ens föräldrar t.ex hjälpa en hemifrån Sverige utan problem? Om det är så, kommer jag definitivt åka efter studierna! 

Åh, vilken lättnad! Då kommer jag med störst sannolikhet åka efter studierna, det känns rätt både i hjärtat och hjärnan att göra det.

Jag som trodde CSN skulle bli ett problem, men icke. Problem solved! :)

 

Vaknar liv i tråden igen! Vill väldigt gärna åka iväg och tänker göra det.. tror jag. Familjen finns kvar och pojkvännen vet att vi kan få det till att fungera, gör det inte det så var vi inte menade för varandra heller. Så, jag har talat ut med både pojkvän och familj. Min familj känner sig skeptisk dock, att jag ska vara borta i en så lång tid, men givetvis vill de inte stå i vägen för mina drömmar. Det tycker bara att det kommer bli jobbigt och sakna mig väldigt mycket.

Givetvis kommer jag sakna min familj, pojkvän och mina vänner. Det är numera DET som är problemet. Jag har en enorm rädsla för att drabbas av jobbig hemlängtan, jag vet inte hur jag ska göra. Vill åka, men är rädd för att få svår hemlängtan och må dåligt. Samtidigt om jag inte åker, kommer jag ångra att jag inte ens försökte!
 
Hjälp.. någon? 

Puff..

Funderar på att åka mitt i faktiskt och göra uppehåll, så jo, jag oroar mig.

Är det så lätt att åka hem verkligen? Det kostar ju en del, för att man får betala själv och sedan är risken stor att man gör sin värdfamilj besviken osv. Jag har fått uppfattningen om att det ska vara rätt svårt att ta sig hem om man skulle må dåligt/bli deprimerad/drabbas av svår hemlängtan etc..

Absolut! Fokus ligger på att jag ska trivas så gott som möjligt, träffa andra au pair och hamna hos en bra familj. Då tror jag att det kommer fungera utmärkt! Men jag känner att en plan behöver finns OM något skulle hända. Det är nog viktigt, för man kan aldrig veta.

Så med andra ord: man bör ta chansen oavsett?