Jag är otrogen mot min man med hans kompis och jag skäms inte!

*hostar lite högt och länge*

Nu föresåpråkar jag inte TS gärning men skärp er för i helskotta. Man är varken en slampa eller en psyksjuk person bara för att man väljer att vara otrogen?

Till TS vill jag säga; Jag har varit där jag med. Precis i din sists där sambon gjort allt annat än märkt det som han har hemma. Jag har varit otrogen, detta efter att han varit det (visserligen ett bra par år tidigare än mig), och jag har därefter när jag avslöjat allt och sambon velat att jag ska bryta kontakten med MIN bästa kompis (dvs killen jag var otrogen med). MEN knappt två månader senare märker jag att han ytterligare en gång har en fling på gång. 
Då vi inte längre bodde i samma stad som tidigare så höll de kontakten via sms och mms. Blev ett jävla ståhej om jag får säga det själv!

Jag kände också som du, jag hade inga skuldkänslor över det hela. Han krävde mig på sex, trodde jag skulle spreta på benen på kommando och sedan agera husa för honom. Jag ville bara hämnas till en början men sedan fann jag verkligen någon som jag klickade med. Mina vardagsproblem fanns inte med min bästa kompis!
Summa sumarum så kunde jag inte gå isär från sambon när det väl kom till kritan. Mestadels för att min bästa kompis tydligen också utnyttjat situationen och såg det som ett dödläge, att jag aldrig skulle gå ifrån min sambo, och därmed kunde han fortsätta. Killar gillar jakten!!!!!! För när jag sa till min bästa kompis att jag ska lämna sambon för honom så vände han totalt. Helt plötsligt var han kall och okänslig, jag kände inte igen honom!

Idag är jag och min sambo fortfarande ett par. Vi har kommit ifrån dessa tankar (trots att jag vet att de finns kvar i hans huvud, och min bästa kompis finns kvar i mitt om jag ska vara ärlig) och förhållandet har fått sig en nystart. Det kändes som om detta behövdes för att ruska om det som legat stilla i mer än decenniet...

Frågan är i ditt fall ifall du vill ha kvar din sambo eller ifall detta bara är en fas du går igenom. Gräset är ju inte alltid grönare på andra sidan, det kan ju hända att hans kompis tappar intresse när "jakten" (dvs smygandet) försvinner...? 

Jag känner igen mig i din vardag, detta är något som vi absolut kan konstatera!! Det du skriver kan lika gärna vara mina ord. Speciellt detta med att ens egna hobbyn och intressen flyttas åt sidan för att han ska få plats. Är han trött för att umgås med mig så blir han oftast pigg på att träffa kompisarna. Eller för den delen kan det räcka med att han sitter vid datorn och tråkar... Vår vardag har mestadels blivit att vi sitter på varsitt håll, oftast, oavsett om det är i samma rum och inte gör någonting typ. Visst kan vi kolla på film ibland, även mysa till det men då han slänger sexkommentarer jämt och ständigt blir jag så sjukt avtänd att han tror att det är något allvarligt fel på min sexlust.

Redan igår konfronterade jag honom och sa att det faktiskt inte är något fel på min sexlust men att det är han som är jobbig och ändå trillade inte poletten ner. Det är inte så att han är kass i sängen men allt blir så enformigt, speciellt när man ska vara den duktiga andra hälft och ställa upp på det ena och det andra när man faktiskt inte är tänd. Tror de då inte man blir avtänd av själva tanken att ha sex?

Men en annan sak är just "Patriks" ord om att det är du som är gift och inte han.. Jag har också fått höra de av XX. Har du ställt dig själv frågan hur du skulle känna ifall din man fick reda på din fling då? Är du beredd att gå isär alternativt försvara dig?

Jag försvarade mig själv och höll ändå på för jag tyckte inte vår vardag förändrades trots att alla kort låg på bordet. jag ville verkligen såra honom men trots detta inte gå isär. Inte heller kunde jag veta (vet inte det än!) ifall det handlar om kärlek eller bekvämlighet. Det är mina barns pappa, någon annan på kartan finns inte. Jag är själv ett skilsmässobarn, pappa var upprepligen otrogen mot mamma.. mamma förlät pappa gång på gång men till slut så gick han ifrån henne istället för att hon skulle göra det. Kanske behöver jag något sådant, dvs någon som fattar beslutet för en? Tja jag vet inte. frågorna är många och tyvärr blir man inte klokare. Jag tänker fortfarande på XX som sagt. undrar vad han gör, varför han är tillsammans med tjejen han är med nu, varför de bor ihop när jag aldrig trodde att hans familj skulle acceptera sådant beteende, vad hon har som jag inte hade osv (förutom att jag då hade ett barn och var gift då, men ändå villig att ge upp min vardag för vår skull). 

Jag uppmuntrar inte ditt beteende men jag är inte heller emot det. Du ska vara självkritisk och fråga dig själv vad du vill ha ut av detta. är det uppmärksamhet eller är det en brytpunkt från ditt liv idag?