Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Hej! Skriver från mobilen men återkommer när jag har dator då jag också har en story och även kan läsa era stories också.

Okey, here's my story...

Det började redan första dagen. En flicka började jävlas med mig. Hon var ständigt elak och sedan fick hon resten av gänget med sig. Hela tiden var det mig det var fel på. Om hon sa något elakt till mig och jag kanske svarade lite elakt tillbaka så ansåg lärarna att det var jag som fortsatte bråket och därefter vr det mitt fel. Lärarna letade hela tiden fel på mig eftersom ingen ville ha med mig tt göra. Däremot försökte de kontakta mig då de visste att jag inte  var anträffbar. Exempevis när jag var nyopererad, då hade jag ingen större lust att ta emot besök då jag mestadels låg och sov.

Ju äldre vi blev ju värre blev det, i samma vev kom de på att använda internet så det var då det öppnades en ny värld. De kokade ihop en massa falska rykten om mig och skrev till andra jämnåriga i kommunen för att de också ska tycka illa om mig. I sjuan blev det helt ohållbart så jag bestämde mig att börja pendla 10 mil per dag bara för att komma undan mobbarna men lika förbaskat nådde ryktesjävlarna den nya skolan också.

Jag kämpade igenom högstadiet med ganska bra betyg ändå trots det jag har gått igenom. Idag har jag flyttat till en annan kommun och ska snart gå ut andra året i gymnasiet. Jag  tål inte att vara hemma hos mina föräldrar då jag ofta ser henne och varje gång har jag lust att plåga henne och göra henne lika illa som hon gjorde mot mig. Det gör ont och se att hon inte har några problem med vare sig vänner eller killar. Jag har ringt och konfronterat föräldrar till några av de som bara stod och höll med, och såklart ska ju föräldrarna lägga skulden på mig. Lärarna, rektorn och kuratorn ser mobbaren som stark person medan jag sitter där och kämpar för mitt liv att inte sticka mig med kökskniven.

Jag kan knappt hålla tårarna borta nu när jag skriver då jag mår så inihelvetes dåligt. Jag kämpar emot att ta mitt eget liv, men kniven i lådan känns så lockande. Mina föräldrar har gjort mycket, men de fick inte skolan att göra ett jävla skit. Nu tycker många att jag är patetisk som inte kan släppa det jag har varit med om, men de skulle inte överleva ens en dag i mina kläder.

Det här var en liten liten del av min story. På köpet är jag adopterad och fått höra en jäkla massa elakheter när det gäller mitt ursprung som mitt land, så jag förnekar gärna mitt ursprung. Dock är min mobbares ena förälder flykting från ett land, men det verkar tjejen ha glömt.

Men kort och gott så är det mitt eget fel att jag har blivit utsatt och nu när jag mår förjävligt och tänker ta livet av mig, då ärr jag patetisk. Fine, då är jag väl det!

Kanske! Men det värsta är ju att jag känner mig nertryckt och ignorerad hela tiden. Känns jävligt! Sen har jag inga kompisar eller ens någon jävla kille.

Är jag den enda som är bitter och olycklig som önskar mina mobbare olycka som utan vara satan?

Hej! Lånar din tråd lite. Men är nyfiken. Har någon av er fått ursäkt av mobbarna? Att de har insett hur elaka de varit? Jag har inte fått det, varken av lärarna eller eleverna.

Känner samma sak. Alla tänker med samma hjärna (läs: chefens hjärna). Det hon hatar, hatar de andra också.

Jag har alltid gått min väg och stått vad jag tycker. Därför tror jag att jag blir mobbad.