Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Jag var egentligen inte "mobbad" men väldigt osynliggjord i skolan. Ingen hade något intresse för mig som person, jag blev aldrig inbjuden att hoppa hopprep eller gå på kalas. Alltid, alltid ensam om inte lärarna tvingade klass-"kamraterna" att vara lite bussiga mot mig. Så fruktansvärt förödmjukande... Jag är blyg och tyst och tog väl ingen plats, men det är svårt att ta plats när ingen är villig att ge en lite plats eller ett leende.

Detta har resulterat i att jag är i det närmaste rädd för barn trots att jag är vuxen, ofta drömmer mardrömmar om min grundskola, alltid förväntar mig att folk är ointresserade av mig eller direkt ogillar mig vid första anblick, att jag kan inte öppna mig, inte ha ett förhållande, visar upp min "normala" fasad men är innombords en rödgråten unge som bara vill vara med och hoppa hopprep. Svårt att leva ett vuxenliv när man inte är "klar" med barndomen.

Fruktansvärt tragiskt att vi är så många som bär på liknande erfarenheter, men skönt att inte vara ensam om det.