Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

Jag och min fästman har båda blivit mobbade. Känns fortfarande overkligt att jag är förlovad för när jag var yngre var jag inställd på att jag skulle vara ensam resten av livet, att ingen skulle kunna älska mig för den jag är. Jag blev mobbad för att jag är blyg, tillbakadragen och folk sa att jag var för smal, anorektisk. Fast jag har aldrig haft nån ätstörning. Fick ta mycket skit för min personlighet, fick höra att jag måste ändra på mig. Detta resulterade i att jag började hata mig själv och livet. Drabbades av psykisk ohälsa som social fobi, depression, panikångest och fick självmordstankar. Jag blev som en zombie, en levande död. Jag var helt avtrubbad, känslomässigt död i många år. Efter jag fick gick ut skolan, kommit ifrån helvetet så sökte jag hjälp inom psykiatrin. Jag klarade inte av att släppa nån in på livet, höll alla på avstånd och litade inte på nån. Men för 4 år sen vände det, jag träffade den stora kärleken, min själsfrände. I början av vårt förhållande var det svårt för jag höll han på avstånd, var jättetystlåten. Jag var livrädd för att han skulle lämna mig, tröttna på mig så som f.d. pojkvänner gjort. Men han sa att han kommer stanna kvar hos mig. Sakta började jag inse att man verkligen kan lita på hans ord och då började jag sakta släppa han in på livet. Jag började i långsam takt prata mer och komma tillbaka till livet, började känna mig levande igen. Han har hjälp mig mer än nån inom psykiatrin kunnat göra, förstår sig på mig bättre än någon annan för att han själv varit mobbad. Min fästman var mobbad i låg och mellanstadiet för att han han har utländsk bakgrund, är adopterad, dom kallade honom för massa elaka saker. Till skillnad mot mig som höll allt inom mig. berättade inte att jag var mobbad för någon så skrek han efter hjälp. Men han fick ingen hjälp, hans föräldrar och bror vände honom ryggen när han behövde dom som mest. Dom ansåg att han fick skylla sig själv, att det var hans fel att han blev mobbad.
Jag försökte alldrig begå självmord men min fästman försökte begå självmord flera gånger när han var tonåring. Vid sitt sista självmordförsök så förlorade han 2,5 liter blod men när han inte lyckades med det så såg han det som ett tecken på att det var meningen att han skulle fortsätta leva. Han bestämde sig för att lämna orten där han är uppväxt och sina föräldrar, bror bakom sig. Han började mår bättre när han började planera för att lämna orten och familjen. Tog körkort, gick utbildning och började jobba som väktare, idag jobbar han fortfarande som väktare. Han såg till att få jobb lång bort från orten och familjen för att bli fri från dom, för dom fick han bara att mår dåligt. För över 10 år sen så bröt han helt kontakten med sin familj, han ser dom inte som sin familj. Hans familj är jag och våra djur och hans bästa vän.
Idag är vi så himla lyckliga tillsammans i vårt hus på landet som vi och våra djur flyttade till för 1 år sen. Vi har båda social fobi, jag har inte varit deprimerad, haft panikångest på många år nu. Jag har aldrig jobbat pga min psykiska ohälsa men min fästman klarar av att jobba heltid trots att det sociala är jobbigt ibland, han trivs jättebra på sitt jobb. Nu mår jag så pass bra att jag söker deltidsjobb, känner att jag aldrig kommer klara av heltid pga sociala fobin. Jag mår mycket bättre än vad jag gjorde när jag var yngre men känner att jag aldrig kommer bli helt fri från sociala fobin. Så jag ska söka  sjukersättning på 50% och hitta ett jobb på 50%.
Idag bor vi på en ort där ingen av oss bott innan, vi ville bygga upp vårt liv tillsammans på ett helt nytt ställe. Vi trivs jättebra och drömmer om att gifta oss, skaffa barn och skaffa hund igen, vår förra hund dog pga sjukdom i början på året. Men vi har fått pausa våra drömmar för jag har bara aktivitetsersättning pga nedsatt arbetsförmåga att leva på. Jag vill ha en stabil ekonomi först, vill hitta ett jobb. Är orolig för att skaffa barn för tänk om dom bli mobbade när dom början skolan. Fast risken för mobbning kommer inte avskräcka oss från att skaffa barn. Vi kommer vara medvetna föräldrar som känner igen signalerna på att nåt inte står rätt till, när nån inte mår bra. 

Jag blev mobbad under många år. Den värsta tiden var i högstadiet då en lärare startade ett rykte om att jag var anorektiker. Jag var hemma sjuk och när jag kom tillbaka till skolan sa en tjej i klassen att läraren hade haft möte med klassen om att jag var anorektiker. Men jag har alldrig haft nån ätstörning, var smal men inte sjukligt smal. Det var ju inte konstigt att jag var så smal med tanke på att jag blev mobbad och mådde skit, hade självmordstankar.
Idag mår jag bättre, jag är lycklig tillsammans med min fästman som gick igenom samma helvete med mobbning när han gick i skolan. Känner en stark längtan efter barn men blir lite tveksam till om vi vågar skaffa barn med tanke på att vi av egna erfarenheter vet hur elaka folk kan vara. Men trots detta så kommer nog det inte avskräcka oss från att skaffa barn. Det är ju bara att hoppas att ens barn får en mycket bättre, trevligare skolgång.