Svenska tjejer - ett socialt förfall

Lägg av!!!
Jag har själv jobbat på förskola så pass länge att jag VET att det är bra. 

Och hur ska vi försörja oss har du tänkt? Min sambo är hemma arbetslös utan inkomst? Jag PLUGGAR, men är ledig fram till den 20 augusti. Jag vill väl för fan ha ett jobb? Ett jobb där jag trivs?? Ja! Och därför utbildar jag mig till socialpsykolog

Väljer man fel man så gör man. Det är ett val du gör själv. Folk som dricker för mycket börjar inte dricka sent i livet, dom gör det redan som tonåringar. Folk som är våldsamma börjar inte med det sent i livet, dom har varit det sen barnsben. Du väljer själv att bortse från det.

Vilken synisk inställning! Ingen kan välja om ens man kommer att leva länge eller kort. Avlider han finns plötsligt ingen försörjning om man ska leva så.

Och barnen då?? Ska de också skylla sig själva? Före 1969 hade barnen utanför äktenskapet inte ens arvsrätt. Vissa barn tvingades adopteras bort, växa upp i fosterhem eller hos morföräldrar för att mamman var tvungen att arbeta/inte kunde försörja sig och barnen. Man kan säga att vuxna får skylla sig själva, men barn som inte valt själva ska f-n inte skylla sig själva. 

Fast jag anser att jag har lyckats väldigt bra Jag VILL plugga, jag VILL utbilda mig. Nej, jag har inte hunnit plugga så länge, så jag har inte full koll.
Min älskade sambo har inte alltid varit arbetslös förstås, och han är världens bästa, så, nej, inte heller där är jag avundsjuk på någon annan.
Jag är en fantasiskt mamma, en underbar mamma! Bättre mamma får man leta efter
Äsch, det spelar liksom ingen roll vad någon påstår om mitt moderskap, för jag är en jävligt bra mamma, och det kan ingen ta ifrån mig.   

Cynisk eller inte, det är inga nyheter att folk med alkoholproblem och våldstendenser uppvisat dessa som unga. Det är bara öppna ögonen och se. Väljer man att bortse från det så har man gjort ett medvetet val.

När det gäller dödsfall så finns det försäkringar.

Tillräckligt för att förhoppningsvis få ordning på livet i alla fall.

Suck.

Många i den här tråden verkar ha en totalt idylliserad bild av kärnfamiljen där den skötsamma mannen jobbar, den rara makan sköter hemmet och de trygga barnen leker på gården.

I verkligheten såg/ser det ju inte riktigt ut så.

Utan medbestämmande är man helt utlämnad till sin partners goda omdöme. Om han inte har ett sådant, då?

Tänker på en numera avliden ingift släkting, född i början av förra århundradet. Gifte sig tidigt med en man som hennes far beundrade. Mannen var äldre än hon och konstnär. Själv hade hon också konstnärliga anlag men hon var ju kvinna så det blev inget av hennes skapande, däremot ansågs hon lämplig som konstnärsfru.

Maken tjänade ibland inget, ibland en hel del. Huvuddelen av pengarna gjorde han av med på nöjen och kvinnor. Hans fru fick försöka hitta ströjobb för att inte svälta och för att kunna sköta deras gemensamma hem (som han fullkomligt struntade i, men var det inte välskött slog han henne. Det gjorde han ibland ändå, kanske för att han hade rätt att göra det - måste ju vara skönt att göra sig av med frustrationerna från övriga livet, och att slå hustrun var ju gratis, hans rättighet, enligt vissa hans skyldighet rentav).

Hon fick slita, lida, och tigande se på när han skaffade sig den ena älskarinnan efter den andra. Mitt i detta hade hon två barn som hon hade allt ansvar för men ingen makt över, för makten var ju helt och hållet makens. Uppfostrad att vara lojal och trogen familjen (hon var tyska) så funderade hon inte ens på att lämna honom. 

Förrän hon kom till Sverige. Här var tongångarna lite andra, det var inte lika självklart att hustrun var makens ägodel, knähund och hushållsslav. Dessutom var barnen nu större.

Nu var det ju visserligen inte lätt för en outbildad kvinna utan några egentliga meriter att få jobb, men hon fick i alla fall ett fabriksjobb som hon höll fast vid till pensionen. Och även om hon oftast hade det rätt knapert så slapp hon i alla fall misshandeln, förnedringen och den extra bördan som maken innebar. 

Det här var inget ovanligt kvinnoöde - tyvärr förmodligen vanligare än den där vackra bilden av en amerikansk 50-talsfamilj där kvinnan bakar och mannen röker pipa och alla är lyckliga livet ut. 

Men JAG lämnar inte bort honom någonstans. Det är min sambo som lämnar och hämtar på dagis. Jag skulle helst se att sonen var hemma jämt. Han är alltid hemma när jag är det. Jag pluggar dessutom på distans så jag är knappt borta från hemmet alls. Och när jag är det (kanske har prov i en timma) så är sonen med sin pappa. Det är pappan som tycker att sonen ska gå på dagis, så att han skall kunna söka jobb.
Jag ger min son allt han behöver och lite till  

Vad skönt det måste vara som förälder att kunna skylla på någon annan hela tiden, när barnen beter sig illa.