Vi som väntar tredje barnet i juni/juli 2012 - nu har de kommit ut!

Hoppar in jag med då!

Har ägnat kvällen åt att bryta ihop i en våt liten gråt-pöl. Allt bara rasade ned i huvudet på mig: Kärleken, ansvaret, måstena, ömmande brösten, tacksamheten över allt jag har, oron över att förlora det, eftervärkarna, blodtrycket som inte vill gå ned, tvätten jag glömde hänga... och ungefär 1000 saker till.
Hormoner, någon? Jag bjuder! :-P

Tack och lov har jag en man i mitt liv som är bra på att lyssna, torka tårar och föreslå att vi tittar på nån feelgood-film medan han killar mig på ryggen. Vad jag gjort för att förtjäna en sån vinstlott till livskamrat kommer jag nog undra tills jag dör... Bra för humöret är han definitivt!
Nu ska jag titta på den där filmen!

Vad som är att betrakta som "normalt" avslag verkar variera väldigt. Jag minns inte hur det var med mina första, så jag satte mig och sökte på nätet. Det finns de som blöder några dagar och sen är det klart, andra har rätt ordentliga blödningar i 6-8 veckor. Och så allt däremellan. Inte ovanligt heller att det stannar av för att sen återkomma några varv innan det ger sig helt... Så länge man inte får väldigt ont, feber, att det luktar illa eller så, så ska det inte vara nån fara på taket.
För min del så har det nu gått 6 dagar och jag blöder en hel del och ser inga tendenser till att det tänkt avta. Hoppas jag slipper bli en sån där 8-veckors i alla fall :-/

Helt annan sak: En lite små-speciell släkting till mig tittade förbi oanmäld idag på förmiddagen. Jag hade just klivit ur sängen, med svullna ögon efter gårdagens gråt-attack, håret på ända, mjölk-indränkt linne. Huset är ett kaos av ouppackade saker från midsommarhelgen, papper från BB och allt stök man inte riktigt prioriterar med en nyfödd i huset. INTE läge för oväntat besök, med andra ord. Det hela kändes så absurt så vi bara skrattade när hon väl hade gått. Stackars människa, hon vill så väl men har liksom lite svårt med de sociala koderna

Erik: Jag har också högt tryck (runt 150/100 sen förlossningen den 25:e). Hade högt med första också, då tog det nån vecka innan det började vända nedåt. Denna gång har jag fått medicin, med äldsta fick jag det inte men då höll de mig kvar på BB en vecka... Nu har vi skaffat hem en egen mätare också, så vi kan kolla själva hemma. Det blir ju ohållbart att åka in till sjukhuset på kontroller hela tiden.

Lyssna på kroppen! Vila mycket, både fysiskt och psykiskt. Nån promenad eller liknande "mild" fysisk aktivitet är bra. Och skulle det inte ge sig, eller börja stiga, så bör du kanske få medicin. Det borde ju ge med sig, men tar det tid så är det nog bra med medicin under tiden, det sliter ju på kroppen att gå med högt tryck.

Hormonell hypokondri... Ja, på mig skulle en sån diagnos stämma rätt bra i alla fall

Nyss hemkommen från återbesök på sjukhuset ang. blodtrycket. Nu låg jag på 140/90, vilket förhoppningsvis innebär att det börjat vända nedåt och inte bara var en tillfällig sänkning (har annars legat på ca 150/100 sen förlossning).
Nåja, lugnande besked från läkaren var att det kan ta ett tag innan jag är nere på normalt och att de nivåer jag legat på hittills inte är något att egentligen oroa sig för. Sen skrev han över uppföljningen till min vårdcentral. Skönt, för det innebär promenadavstånd istället för tre mil enkel resa till sjukhuset

Avslaget har avtagit betydligt, stygnen känns inte längre, hormon-känslosvallen och känslan av att brösten ska explodera har också lugnat sig. Och igår upptäckte jag att jag har fått tillbaka mina fotknölar, hurra!
Kort sagt - jag har börjat hitta mig själv igen och njuter storligen av det!

Kom på att det väl är dags att börja med knipövningar nu när inte allt ömmar längre. Hur gör ni andra, alltså vad har ni för "träningsprogram" eller hur man ska säga?

Jag har frågat flera läkare och barnmorskor om orsaken till det höga blodtrycket, men det enda svaret som verkar finnas är "Ja du... Det blir så för en del."

Den lilla feministiska konspirationsteoretikern i mig blir lika irriterad varje gång och tänker att om vi vore medelålders vita män så skulle det finnas hyll-kilometer med forskning om saken. Men förmodligen får jag ännu högre blodtryck om jag tänker på det viset, så jag försöker låta bli :-P

Jag ammar hela tiden, typ Med alla mina tre har jag haft "taktiken" att amma närhelst de knystar lite.
Ibland vill de inte alls. Då är det oftast magen som knorrar och då får de halvsitta lite i mitt knä och få magmassage en stund istället.
Ibland äter de en snutt och somnar sen. Då var det mer ett närhetsbehov.
Och ibland så äter de en längre stund, alltså var de hungriga.
Några tidsintervall har jag aldrig försökt hålla, tycker att bebisen själv brukar hitta vad som passar. Ibland kommer perioder med tätare mellan amningarna, vilket ju är bebisens sätt att öka mjölkproduktionen, så då är det bara att ladda med nån bra bok i soffhörnan och amma på tills det stabiliserat sig igen. (Förutsatt att man själv håller ihop förståss, jag har haft turen att slippa såriga bröstvårtor, stockning och sånt elände.

Nu skickade jag innan jag skrivit klart igen :-/

Alltså: jag har inte fått några råd om att vänta viss tid mellan amningarna och skulle jag få det så skulle jag strunta i det Däremot har jag nu med trean tagit till mig av rådet att amma flera gånger i rad på samma sida om bebisen äter väldigt korta stunder, så att hon får i sig den feta mjölken "på slutet". Märkte direkt resultat på att hon är mätt längre stunder och bajset nu gult och inte grönt. Och det är visst bra :-P

Man ska inte ropa hej... Har varit så glad i några dagar nu över att kroppen börjat återgå mot normalläge. Mindre avslag, mindre öm, mindre hormonsvall.
Och så vaknade jag med feber Ligger under två täcken och huttrar... Inga andra konstiga symptom dock, så vi avvaktar och ser vartåt det tar vägen.
Tur att sambon har semester och kan ta hand om Irma + markservicen.

Erik: Usch, det där låter jättejobbigt ju! Håller tummar och tår för att du är igenom det värsta nu och att det går åt rätt håll hädanefter.
Efter gårdagens mjölkstockning (vilket det visade sig vara), förstår jag precis känslan av att "F-n, jag vill ju kunna njuta nu!" Man vet visserligen att det går över förr eller senare, men samtidigt känns varenda sekund av de här första veckorna så väldigt värdefulla och sköra på nåt vis...

Sköt om dig nu och försök fokusera på din hälsa och din bebis och låt om möjligt någon annan göra resten ett tag. Kram!