Midsommargänget III

Ja, det är onekligen lite obehagligt det där med de olika rekommendationerna i olika länder. Här far man egentligen inte alls äta motsvarigheten till Alvedon som jag har förstatt, sa just idag känner jag mig ovanligt svensk!

Mat och alkohol är ju samma sak. Vi har en italienska pa besök här just nu (som lyckligtvis är i skidbacken hela dagen sa jag far kräkas i fred) som igar kväll fragade om jag inte ens dricker liiiite alkohol?!? Det hade minsann hennes syster gjort och det var inga problem! Ska bli intressant att höra kommentarerna när jag inte äter nagot av bresaolan och osten som de hade med sig i mängd.

Nu har jag sovit nagra timmar igen och funderar fortfarande pa om jag ska ta en alvedon eller ej... Jag överlever ett tag till utan, men huvudvärken lär ju inte försvinna.

Och snöar gör det fortfarande. Det ligger närmare en meter snö pa vissa tak och alla träd och bilar ser numera bara ut som sma kullar i snölandskapet. Vackert! Men halvkul att skotta...

En orm som svalt en mus... Nope, jag har tittat en gang och tänker inte göra om det!

Alltsa hade det bara handlat om ILLAMAENDE hade det varit helt okej. Men det är ju snarare magsjuka... Jag kräks som en fontän när jag inte tar tabletterna och som en minifontän när jag tar dem. Känns inte riktigt värt att ge upp dem och tillbringa dygnet runt pa knä framför porslinsfatöljen.
Men huvudvärkstabletten kan jag som sagt avsta ett tag till. Fragan är vad som är bäst. En läkare sa en gang till mig att jag ska ta alvedon sa fort jag känner det för att avstyra huvudvärken. Hellre det än att ge kroppen den smärtan som var alternativet, ungefär... Ja, jag vet inte. Det lockar ialla fall inte att ta tabletter i onödan just nu. Inte i vanliga fall heller!

Nej, huvudvärken är en gammal vän som ända har blivit bättre med aren. Tidigare vakande jag ofta av den pa natten när den hade hunnit växa sig outhärdlig utan att jag kunnat stoppa med alvedon. Da rungerade den som en "vanlig" migrän med illamaende och frossa. Nu kommer den nästan alltid pa dagen och stoppas da smidigt med alvedon.

Kräkandet är nog lite annorlunda än ormägarens, ja. Hon skrev nagon gang att hon kände av det innan och kunde strosa iväg till toaletten i sakta mak. Och för hennes del är det nog mest direkt efter maltider om jag har förstatt rätt. Sa är det INTE här.

Jag tycker det verkar som om att det är rätt vanligt med sjukskrivningar. Fast fa säger nog verkliga sanningen de första tre manaderna... Och sedan är det ju faktiskt inte tre manader utan tva för de flesta - vecka 1-4 vet man ju inte att man är gravid och efter vecka 12 kan man kanske berätta anledningen. Men fy fan för att behöva sjukskriva sig atta veckor utan nagon tydlig, uttalad anledning!

Nej, jag vet inte heller hur det funkar med sjukskrivningar. Jag har nog aldrig nagonsin tagit ut en sjukdag i hela mitt liv sa det är inte riktigt mitt omrade.
Men jag har en bekant som blev sjukskriven för "utbrändhet" och vars chef haft daligt samvete tills den verkliga orsaken offentliggjordes. Och en och annan som helt enkelt berättat anledningen redan fran start. Men jag tror inte det är sadär vansinnigt vanligt att man kräks sa. Jag har ett arv att tacka pa den fronten sa jag är kanske inte helt förvanad. Även om jag trodde det handlade mer om inställning...

12. Sa det borde, borde bli bättre snart. Idag är jag alldeles vansinnigt less pa det, men jag ska sluta gnälla nu.

Tack! Ja, det känns helt overkligt! Jag tror att jag inte vagat tro rktigt pa att det skulle funka sa jag har egentligen bara sett hit men inte längre. Att jag skulle fortsätta vara gravid och att det till slut ska komma ut en liten bebis har inte funnits i min tankevärd. Jag far nog börja känna pa den tanken lite nu...

Jo, Timisen jag tänkte just pa det du skrev om att man sa gärna vill bli gravid sa man vore tacksam oavsett hur de nio manaderna fram till bebis förlöper. Du har rätt!
(Och nu har jag stirrat pa skärmen i tio minuter för jag vet inte vad jag ska skriva mer...)
Jag vet att jag borde vara 100% tacksam och 0% gnällig. Ända är jag inte det. Kanske är det normalt att man lever sa i nuet att det är känslan NU som tar över? Kanske har jag inte längtat och väntat tillräckligt länge för att tacksamheten fullständigt ska utplana gnälligheten? Kanske känns en graviditet som en jävulusiskt lang period när man dessutom är halvskraj för hur det blir sedan? Ingen aning. Men du har ialla fall rätt och jag ska skärpa till mig!
Tack för kicken och paminnelsen!!!

Inte en chans att jag tittar närmare pa den bilden!!! Tillbaka till hängpattarna Elin!