Om ingen av föräldrarna vill vara föräldralediga hur gör man då?

Jag tycker inte att det är något jättekonstigt med att lämna ifrån sig barnet tidigt. 10 dagar kanske är lite väl optimistiskt, man får nog räkna med att kvinnan kan behöva åtminstone 2 månader för att återhämta sig efter födseln. Det är ganska få kvinnor som är i skick att arbeta efter 10 dagar.

I många andra länder är det mycket mer normalt än i Sverige att lämna ifrån sig barnet tidigt och ärligt talat - de blir inte störda psykopater för det. Bara för att vi har extremt långa ledigheter här i Sverige så betyder det inte att det är skadligt med korta ledigheter.

Om ni vill gå tillbaka så tidigt till jobbet så bör ni hyra in en nanny. Det är det bästa alternativet för så små barn om man inte kan vara där själv.

Så, folk, chilla lite. Kvinnor har i alla tider använt nannys eller släktingar för att ta hand om barnet tidigt och kunna gå tillbaka till sitt arbete. Alla har inte den lyxen som vi har i Sverige med långa ledigheter.

Jag tycker att ni ska räkna med att det tar 2 månader, minst, för kvinnan att bli i skick att arbeta. Hennes kropp kommer att genomgå ett trauma och behöver återhämtningstid.

För barnet är det ingen större fara. Det löser sig.

Om ingen vill diska kan man också köpa in en hushållsnära tjänst. Dvs lämpa över problemet på någon annan.

Jag förstår inte riktigt vad det är som är så fel med att leja ut barnomsorg under första året till någon annan. Det är mer regel än undantag att det är s det funkar runt om i världen - och barn växer upp med bra relationer till sina föräldrar även utomlands.

Jag köper inte att tid med föräldrarna första året är så viktigt som vissa hävdar. Jag tycker att det är fullkomligt överdrivet att förespråka en variant där man mer eller mindre ska tejpa fast barnet vid sin kropp tills det kan gå självt.

Äh, försök acceptera att folk är olika. Alla vill kanske inte heller ha en supernära snuttipluttrelation till sina barn. Varför måste alla tycka samma? Är det något fel om man inte är maximalt anknuten till sitt barn? Varför är det så många här som är så himla stängda för att andra vill ha andra typer av liv och andra relationer till sina barn än vad just ni har?

Det finns mycket som kan påverka anknytningen, mer än bara närvaro. I många förhållanden är det en person som tar huvudansvaret under det första året (ofta mamman), men pappan kan ändå bli en bra förälder med en bra relation till sitt barn. Bäbisar är inte allas grej. Man kan leva bra ändå.