Barnsuget kommer inte. Kan man

Ni verkar ha mitt drömliv TS. Grattis!

Njut av det du har! Klart man inte måste ha barn, låt dina vänner leva i kaos och mista sina liv medens ni njuter av livet till fullo! =)

Vill bara inflika att man inte på något sätt kan känna efter hur det skulle vara att ha egna barn genom att umgås med andras.
Att få sitt eget barn, som liknar en själv och den man älskar mest i världen är något helt annat. Känslan av ett "du är den bästa mamman i hela världen" och en varm lite barnahand i sin går inte att förklara i ord och kan inte riktigt hållas emot allt det där praktiska som räknas upp här i tråden.
Att känna sitt eget lilla barn buffa inne i magen ger livet en dimension man inte kan fundera ut med sitt sinne.
Att veta att man kan ge en ny liten människa ett hem, trygghet, lycka och glädje är stort.
Jag tror visst att man kan leva ett alldeles fantastiskt liv utan barn, mycket pga att man aldrig känt de där känslorna man har som förälder.

Min tanke är att även om man har barn så kommer ju den dagen när man är "barnfri" igen och om man får barn tidigt så kommer den dagen tidigt i livet förstås och tvärtom så har man ju många barnfria år INNAN. Men jag tror självklart att man kan leva fantastiska liv utan barn och att skaffa barn om man inte verkligen längtar tycker jag är fel för alla barn förtjänar att vara efterlängtade. Det vet jag särskilt som min morsa alltid varit en ytterst motvillig sådan som bara klantade till det med sina piller hela tiden!

Ja, VET man att man inte vill ha barn ska man givetvis inte skaffa några. Jag är tyvärr i nån sorts mellanläge där jag inte vet om jag vill eller inte vill, och det är så sjukt svårt att reda ut! Och jag är 33 och tiden går... Många många gånger önskar jag att jag vore man istället, så skulle jag inte behöva vara så stressad

Jag och min man levde som ni. Trivdes med det och pratade sällan om barn. Ingen längtan fanns. När vi närmade oss 35 kom barnpratet igång. Vi analyserade, diskuterade, vände och vred på varenda argument. Vi kom fram till att vi inte ville ha barn, men vi ville inte vara barnlösa så vi skulle nog försöka skaffa barn ändå... Låter knäppt. Vi var inte sugna på småbarn, men min man kände att "jo, jag vill nog ha barn och barnbarn och den biten" när vi blir gamla. Vi ville inte vara utan det. Så vi fick en son vid 35 och nu, 5 år senare väntar vi vårt andra barn, galet.. Vi lever ett annat liv nu, men oj vad åren går fort och de växer snabbt! Vi kommer att ha massor med tid att leva som vi gjorde förr, utan barn, sedan. Snart vill de inte hänga med oss i alla fall. Vi är glada att vi gjorde detta. Men jag har verkligen förståelse för de som väljer bort det.

Jag känner att jag skulle ha missat en hel dimension om jag inte fått barn. En hel värld av erfarenheter - från graviditeten och över förlossningen och bebisarna vid bröstet, promenader med barnvagnen, dop, lek i lekparken, kalasen med de första kamraterna, skolstarten, luciatågen, läxorna, idrottsföreningarna där man fått vara funktionär, det första lägret utan mamma...

Man blir mer engagerad i samhället, med skola och centrum och bostadsområden och utemiljöer och arbetsmarknad och politik och allting, när man får barn, för då kan man inte längre tänka att "jag klarar mig nog mitt liv ut hur illa det än blir. Sedan behöver jag inte bry mig mera vad som händer". Man får en väldig lust att vara med och påverka och förändra, så att de nya släktena ska få ta över något bättre!

 Man blir även en del av livets väv, på ett tydligare sätt, när man får barn. Min mamma fick bli mormor och göra det som jag gjorde med min mormor och farmor när jag var liten... och nu är det jag som får ha mammarollen i familjen... och om 10-15 år är det kanske jag som är mormor och farmor, och får DEN rollen som min mamma och mormor haft. Det skulle ha känts avhugget, om allt hade slutat med mig... och jag hade missat de rollerna, och bara levt något slags förlängt tonårsliv livet ut - utan något egentligt innehåll. För bubbelbaden och resorna med mannen blir andefattiga efter några år! De räcker inte som livsinnehåll.

Men oj! 
Menar du att du inte hade något som helst intresse av att påverka samhället innan du fick barn?

För de flesta jag känner har det varit tvärtom... Innan de fick barn så var de engagerade i politik, olika föreningar, andra människor... Men när barnen kommer blir ju engagemanget väldigt barncentrerat (med all rätt).

Men självfallet kan man vara engagerad i annat än bubbelbad med sin respektive (just bubbelbadat har vi aldrig gjort på 10 år tillsammans)! Annars blir det ju som du säger lite "andefattigt" och hade du inget intresse för omvärlden innan du fick barn måste det ju ha varit omvälvande!
Själv har jag alltid trott att det var annat som omvälvande med att få barn, men som sagt, de flesta jag känner har varit engagerade sedan tonåren. 

( som ungdomsledare har jag fått uppleva "första lägret utan mamma" många gånger, på nära håll. Det är alltid värst för  mammorna  )