man tjänar inte på att vara snäll och trevlig

Det tror inte jag. Jag förstår hur du menar men det är verkligen inte min uppfattning alla gånger. Jag har sett folk ställa upp och hjälpa till i situationer som de hade haft det mycket enklare om de bara flydde ifrån och jag har själv ställt upp när jag egentligen bara velat hem och bada och sova. 

Klart man tjänar på att vara snäll, ödmjuk och trevig!!! Men man måste även ha självförtroendet att kunna säga nej och inte tillåta att folk trampar på en!!

Min man föll för mig och han anser att min bästa egenskap är just att jag är väldigt snäll. Han gör mig lycklig och glad varje dag och jag anser att han är den bästa belöningen man kan få för att vara "trevlig" Det jobb jag har just nu fick jag genom kontakter, de hade hört att jag var positiv, glad och omtycky vilket de trodde skulle vara väldigt bra för  arbetsgruppen. De vänner jag har och älskar de tycker om mig för den jag är och jag tvivlar på att jag hade fått ha så underbara människor i mitt liv om jag inte behandlat de väldigt bra. Visst, att vara snäll, trevlig och ödmjuk kaske inte ger dig en raket karriär men föredrar helt klart att ha människor i min närhet som älskar mig på riktigt och bryr sig om mig av just den anledningen! Och viktigast av allt, jag kan varje kväll se mig själv i ögonen med respekt utan att må dåligt över den jag är eller oroa mig för hur jag behandlat någon annan!!

Nej verkligen inte. Jag önskade att jag sluppit se det jag såg, eller veta om det jag visste. Jag hade ont i magen och mådde dåligt. Så. Är du klar nu? Jag förstår att du lever i den sortens värld där man hjälper en gammal kärring med matkassarna för att man känner sig som en fin människa efteråt. Men en del av oss är genuint intresserade av att hjälpa andra. Och betala priset det kostar. 

Jag for illa som barn. Jag vill inte att andra barn ska behöva uppleva det jag upplevde. Jag har ett eget barn och skulle avsky den vuxna människa som visste om att mitt barn for illa och inte ingrep. Svaret är: Det är min skyldighet. 

I min värld kan man i bland välja att göra Rätt eller att göra Fel. Kanske man tjänar mer på att göra Fel, men man gör Rätt ändå, bara för att det är så man gör om man är en bra människa. Jag håller helt med dig om att det inte går att avfärda "goda gärningar" som egoism, för den eventuella sköna känsla man får av att göra Rätt, den överskuggas ofta av priset man får betala.

Jag gjorde Rätt för ett par veckor sedan. Det har kostat mig en tusenlapp hos kotknackaren (hittills), ett gnagande dåligt samvete över att jag kanske inte gjorde tillräckligt och så har det satt sina spår i den bräckliga hälsa jag lyckats vila mig till under sommaren efter en svår sjukdom. Men om jag hade valet att backa tiden för att ändra på historien, så skulle jag ändå gjort samma sak igen, helt enkelt för att det var det enda Rätta.

Men sådant här har ju egentligen inte med snällhet att göra, utan snarare med att man har ett samvete ...

Nej, man gör något för att världen ska bli en lite bättre och vackrare plats. Det har möjligen med idealism att göra, men inte med egoism.

Det är som att borsta tänderna. Jag känner mig inte som en bättre människa av att göra en sådan vardaglig och nödvändig grej, utan det är något jag bara gör. Varför skulle man gå omkring och "må bra inombords" för att man gör något som är självklart?

Fast sist jag var hjälpsam så var inte känslan varm och skön inombords. Jag ifrågasatte varför JAG alltid kommer till undsättning. Varför gjorde ingen av alla andra som stod runt omkring och såg på något? Varför var det jag som stod bakom åskådarskaran som hörde ropen och rusade fram och var med och tröstade, stöttade, ringde sos osv.
Varför rusar jag blint in i allt och erbjuder min hjälp? Gäller allt ifrån att hjälpa folk att flytta till att baka kakor till andras födelsedagar/dop osv.

Jag upplever mig numera snarare som tom när jag gjort något. Jag vet att för varje gång jag gör något så väger vågskålen för vad jag gör och hjälper andra med så mycket tyngre och tyngre än vad skålen där jag fått hjälp väger.
Jag kan rabbla upp hur mycket exempel som helst för min egen del. Både privata och arbetsmässiga.
När jag började säga emot och sluta ställa upp hela tiden så försvann folk och gissa hur kul det är att inse hur lite folk tycker om en när de bara har offrat sig och umgåtts med en för att suga ut en...
För självklart hörde de bara av sig när de ville ha något/ha hjälp med något vilket blev uppenbart till slut.

För mig är det en självklarhet att man hjälper varandra, ge och ta för att uppnå en balans och harmoni, men efter 35års givande så är jag helt utsugen och slut.
Litar inte på nya människor utan är misstänksam och undvikande, tyvärr. Varför vill de umgås med mig? Vad vill de ha av mig?
Och mycket riktigt så kommer oftast efterfrågan tämligen omgående vid möte med nya människor, men man erbjuder inget i utbyte...