Varför tror du att amningsfrekvensen minskar?

Jag slutade för att det inte fungerade för min del. Min son blev aldrig mätt, han kunde ligga flera timmar och suga och var bara grinig. Klarade av en månad, sedan bytte jag till flaskan.

Det hade nog kunnat ta sig om jag hade kämpat mer, men jag kände mig så nedstämd den första tiden. Stressad av hysterin över amningen, att det kändes som det enda alternativet annars var man en dålig förälder. Hysterin började redan på BB när det skulle komma in 10 olika människor och klämma och dra i mina bröst för att visa hur amningen skulle gå till. Jag kände mig ensam och instängd när jag visste att mitt barn var så beroende av mig, jag kunde knappt ta mig utanför dörren samtidigt som min sambo kunde leva sitt liv mer eller mindre som han gjort förut.  Jag sov inte om nätterna heller, han ville amma en timma i stöten flera gånger på natten.

När jag väl öppnade mig på BVC så sa min barnsköterska att det är ingen fara att gå över till ersättning om det är så att amningen inte fungerar, så jag släppte amningen helt och håller och det kändes så himla bra! Nu är min son 4 månader och är frisk som en nötkärna! Min sambo kan hjälpa mig med matningen, vilket gör honom mer delaktig vilket jag tycker är bra för både mig, min sambo och vår son. Nu kan jag få egentid utan att det blir katastrof!

Men som sagt var det finns alternativ till amning, vilket fungerar precis lika bra som modersmjölk... Samtidigt som den ökade debatten att det ska vara så himla jämnställt i vårt samhälle, att pappan ska vara minst lika delaktig. Då är det väl tur att man kan ge barnet flaskan? 

Instämmer med ovanstående. Det finns bra alternativ till amning och genom att inte amma så har jag fått mer tid för det barn jag redan har genom att pappa kan ta matningar. Vinsten att använda ersättning har känts som större än förlusten med amning.

Jag tror att många mammor känner sig låsta och inte har lust och tid. Jag tror att många tycker det är jobbigt att barnet använder deras bröst.

Jag tror att många får en chock i början av att bebisen mer eller mindre kan ligga vid bröstet jämt den första tiden. Det är knappast den bilden man har av amning. Därför tror jag att många ger upp och går över till flaska. Många tror felaktigt att de inte har tillräckligt med mjölk till bebisen.

Håller med Vattumannen81. Precis så var det för mig med första barnet. Jag ville amma men fattade aldrig att hon skulle amma heeela tiden. Det var en chock för mig. Vi gick över till flaska efter sex veckor.
Jag har ammat de andra två barnen och då vetat om vilken tid det tar i början.

En annan orsak tror jag är BVC's fokusering på viktkurvor. Ammande barn följer sällan kurvorna i början och det blir en hets med vikten och man tror att barnen får för lite mat.

Jag tror att det till mycket stor del beror på okunskap. Folk vet ju inte ens vad amning innebär nu för tiden. Och personal på BB/BVC har inte tid eller kunskap eller lära ut rätt tekniker och rätt kunskap längre. Mammor blir stressade och eftersom alternativt finns så är det alltför lättsamt att bara skita i amningen och ge ersättning istället. Väldigt många mammor ammar sina nästkommande barn i betydligt högre utsträckning.

Dessutom tror jag att samhällets normer om jämställdhet samt självförverkligande och individualism spelar in, dock inte lika stor roll som okunskapen men jag tror absolut att det är en bidragande orsak till den stress som de flesta nyblivna mödrar faktiskt känner. Att de facto känna sig så låst av något så naturligt och självklart som amning tycker jag visar mycket tydligt på hur snedvridet detta då har blivit.

Jag personligen behövde mycket stöd, för jag fick inte till det med hur barnet skulle ligga (hade rejäla bröst). Då ringde jag Amningshjälpen och grät flera gånger. hoppas de finns kvar! Sedan ammade jag i 9 månader, men i början var det problem med stockning och sår. Sedan hade jag hormonsvängningar som påverkade humöret också. Kort sagt behövs mycket stöd och lite stress för att få till amningen.

Okunskapen är stor. Man har en dröm-bild av hur det ska bli att amma, att det är mysigt och naturligt och går ganska fort så där. Och så sitter man där med skrikande bebis, blir stressad, har ont och tror att mjölken inte räcker till.
Bvc är ju inte heller till någon hjälp. Felaktiga råd och är alltför snabba att propsa på ersättning om bebisen gått upp "för lite" en vägning. 

Sedan är vi så måna om att livet ska fortgå utan större störningar. "Egentid" är honörsordet och livsviktigt för att må bra. Det är ju en chock att bli sittande med en ammande bebis dygnet runt, man kan ju verkligen känna sig låst.

Många verkar också förvånade över att barnet plötsligt inte vill amma, efter att man gett flaska ett antal gånger (för att få sova, för att kunna ha barnvakt, för att kunna komma hemmifrån ibland...). Igen - okunskap. 

Kanske de korta bb-tiderna kan spela in också? De flesta åker ju hem innan de fått igång amningen ordentligt. Då är det svårt att få det stöd man behöver.