Min 2åring sparkar och slår mig.

Jag känner verkligen igen mig. Sonen min bits, nyps och sparkas. Jag anses vara en dålig mamma som inte kan sätta gränser för mitt barn och låter honom bete sig hur som helst. Det är grymt frustrerande speciellt eftersom man kämpar som ett djur med ett impulsivt barn som inte går att styra, som inte lyssnar när man säger till eller bryr sig om hur konsekvent man än är. Till på köpet fårn vi knappt sova på nätterna.

Pappan till mitt barn har också en NPS-diagnos och jag tänker att kanske, kanske får vi inte döma de små barnen för hårt ännu. Att visa tydligt att det är jag som bestämmer brukar resultera i att jag som tappar kontakten med honom. Han som försvinner in i sin värld. För mig gäller att hitta andra vägar. Jag ignorerar beteenden som är oönskade och förstärker de jag önskar. Nästan överdrivet. Det fungerar ganska bra.

Tossig, vilket bra tips!

Jag kom till att tänka på en artikel jag läste för hundra år sedan. Den handlade om intermittent profylaktisk favorisering (prosit!), dvs att med ojämna mellanrum förstärka ett önskat beteende i förebyggande syfte. Med andra ord, man ska uppmärksamma barnet när det inte hittar på tokigheter.

Ett exempel kan vara att sätta sig bredvid och prata och leka med barnet när det bara "är", när det t ex leker själv och aktivt söka upp barnet innan barnet söker uppmärksamhet. Jag har av erfarenhet upptäckt att det funkar jättebra för lite äldre barn i barngrupper men har inte jobbat inom förskolan på många år så jag hade helt glömt bort det här.

Enhel del blev bättre när jag började gå därifrån istället och stänga av tvn om vi tittade osv. Men sen eskalerade det igen för 2 veckor sedan, han bits, skallar mig och sparkar på mig, men jag och pappan ska separera nu. Pappan flyttar ut 1 dec, även om vi inte bråkar så är pappan väldigt avståndstagande och stänger in sig i sitt rum och avvisar sonen när han vill ha kontakt och sen när pappan vill gosa så vill inte sonen. Så det är väl sonens sätt att hantera allt nu, att han ger sig på mig men även pappa lite men nu växlar det fort mellan att skalla mig och vilja ligga i famnen som en bebis och bli vaggad. Så jag har bytt taktik lite nu och kör på massa närhet men om han gör mig illa och inte slutar när jag sagt ifrån så går jag igen. Då bryter han ihop men han verkar tagga ner nu. 

Fokusera istället på varför han slåss. Vill han ha uppmärksamhet? Får han mycket uppmärksamhet när han slåss och bråkar? Börja spendera mycket tid med honom där han får vara i centrum. Gör roliga saker, fokusera och beröm när han gör bra saker.

Jag har kommit halvvägs i boken "Fem gånger mer kärlek" av Martin Forster. Superbra bok som jag verkligen kan rekommendera. Man börjar tänka på ett annat sätt än att bara straffa. Man vill ju trots allt ha en fin relation till sitt barn och se till att barnet får både bra självkänsla och självförtroende.

Kram

När mina barn var mindre och sparkade mig eller slog mig så tog jag helt enkelt tag i deras ben/armar med er löst grepp (inte barnaga) bara så att dom inte kunde fortsätta slå mig. Sedan så väntade jag tills dom lugnade ner sig, förklarade att jag bara släpper om dom inte gjorde så igen och att dom inte får sin månadspeng om dom fortsätter slåss med mig eller någon annan. Jag fick göra det kanske 3 gånger med min första dötter och 5 med min yngsta. Idag slår dom aldrig någon annan och bråkar nästan aldrig.

Jag gjorde dessutom samma sak med mina syskon när jag var yngre, när dom bråkade med mig så höll jag bara i deras armar i ett grepp dom inte kunde komma ur så lätt. Det gjorde som sagt inte ont, personen kunde bara inte röra armarna eller benen om jag höll i dom så liksom. :)

Är inne på Luellas linje. I övrigt, går han på förskola? Hur fungerar det där?

nu är tråden 1.5år men ja han har gått på förskola sen han var 1år. Idag så slåss han väldigt sällan, det hjälpte att gå ifrån och markera. Förskolan började använda stopptecken, sätta upp handen och säga stopp det gjorde saker tydligt för sonen så det använder jag hemma med och hinner stanna honom innan saker händer. 

Jag och pappan gick isär också för 1år sedan och det lugnade ner situationen enhel del, pappan såg inte sonen utan sonen blev avvisad om och om igen. Kanske låg endel av frustrationen där med. Det finns starka misstankar på att sonen kan ha någon diagnos för han har bla. otroligt svårt att läsa av andra människor, så jag är tydligare i vart gränserna går och det verkar som det funkar. Trots att många av hans kompisar på förskolan slåss mycket så har han fattat att man inte gör så, även om han också kan knuffas och vara lite hårdhänt ibland så är han bland de lugnare nu :) 

Skönt att höra att det gått bra, vi har kört mycket STOPP med min son också när han var mindre (han har diagnos) vilket var det som fungerat bäst. Vi har också gjort jämförelser när han blev äldre att "så ont som du fick när du ramlade, så ont fick jag när du sparkade på mig" osv då han har svårt att själv känna in och förstå vad andra känner fungerade paralleller med honom själv för att han skulle förstå.