• Äldre 8 Sep 11:59
    6028 visningar
    4 svar
    4
    6028

    Så här tänker jag...

    Jag har börjat bli mer och mer inställd på ett barn. Innan vi fick vår dotter tänkte jag att "ja men vi måste ju ha minst två barn i alla fall". Ett syskon var så självklart, fast jag inte ens reflekterade över varför. Jag har själv tre syskon och det är väl bra. Min lillasyster har jag ganska bra kontakt med. Min storasyster är psykiskt sjuk och det tar väldigt mycket energi att vara med henne... Min storebror träffar jag kanske en, max två gånger om året.

    Jag har börjat tänka lite mer på vad vi som familj har för förutsättningar.. Ska man bara skaffa syskon för att vara snäll mot det första barnet? Som en slags gåva som många beskriver det? I en artikel jag läste stod det att barn i en familj som inte har det så bra verkligen behöver syskon "för att överleva". Ska man skaffa ett till barn ifall vi som familj skulle få det dåligt? Och tänk om vi får det dåligt just på grund av att vi skaffar ett till barn?

    Just nu känns vår familj komplett. Men det är många som frågar när nästa ska komma (vår dotter är 2 år och 3 månader), som att det är så självklart som jag själv tyckte förut.. En familj med "bara" ett barn verkar inte riktigt räknas som en "riktig" familj. Vad kommer detta ifrån? Det är väl samhället och dess normer antar jag.. Jag känner mig faktiskt onormal som tycker och tänker så här..

    Det är också andra faktorer som spelar in.. Jag är 26 år, har gått en treårig utbildning som inte leder till jobb (inom kultursektorn, inte särskilt smart!) och har nu börjat plugga till tandhygienist istället eftersom jag vill ha ett praktiskt jobb och träffa mycket människor. Det här med att skaffa ett syskon stressar mig! Vart ska det få plats? Min graviditet gick bra och förlossningen var väl relativt normal, ganska lång och lite oroligt angående dotterns hjärtslag. Tiden efter, den mysiga bebistiden, var inte alls särskilt mysig. Självklart var det jättegosigt att ligga och snusa på dotterns fjuniga huvud men det var också mycket skrik, kolik, sömnlösa nätter, och sjukdomar. Jag vet att sånt hör till. Jag visste bara inte hur negativt jag skulle reagera på det. Särskilt sömnbristen, den gjorde mig faktiskt deprimerad.

    Någonting annat som har påverkat mig starkt är min syster och hennes barn. Hon har fyra barn och orkar inte ta hand om dem. De tre största blir förbisedda medan den yngsta (6-7 år) fortfarande blir behandlad som, och beter sig som, en bebis. Alla barnen har mått dåligt under sin uppväxt och jag har hjälpt till mycket. De två äldsta barnen som är 17 och 14 nu har upprepade gånger sagt att det önskar att de aldrig fått syskon.. Jag ser hur dåligt de mår och tänker att jag vill verkligen känna att jag har tid, ork och lust att engagera mig i mitt barns liv, hela vägen! Inte bara under småbarnsåren.

    Jag har också mått ganska dåligt både psykiskt och fysiskt men har fått mycket bra hjälp! Dock återstår en del och jag vill hinna ta hand om mig själv också.. Har nyligen opererat mitt knä och det väntas en rehab-tid på ca 6 månader. Kanske 2--3 månader innan jag kan gå utan kryckor. Sen är det dags för nästa knä.. Jag känner mig otillräcklig nu ibland. Hur skulle det inte då vara med ett barn till?

    Ja jag vet inte, känner att jag kanske svamlar en del men jag ville bara få ur mig det här och kanske få lite synpunkter från er kloka människor här? :) För ändå tänker jag att vi kanske på något jäkla sätt skadar vår dotter om hon inte får ett syskon.. Gaaaaaah! Vi ska däremot skaffa hund sen. Jag är uppväxt med det och min man älskar djur lika mycket som mig. Och dottern är galen i hundar :p Men då tänker jag att andra kanske ser på det som ett substitut, att vi är lata eller något som inte orkar med ett barn till. Men vi vill ju att alla ska få må bra! Usch... Det är jobbigt det här faktiskt..

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-09-08 14:20
    Förresten. Det här med "bara" ett barn kan jag störa ihjäl mig på också. Vadå bara? Ett barn är väl ett precis lika stort mirakel som vilket att barn som helst?

    Ensambarn. Det låter också så tragiskt liksom.. Som att man är helt ensam för att man inte har syskon.

    Ingen som vill ge någon respons?

  • Svar på tråden Så här tänker jag...
  • icy
    Äldre 8 Sep 18:24
    #1

    Du ska absolut skita i vad andra tycker och säger! Barn är fan inte typ som katter som behöver ett till för ''sällskapens skull' Du väljer om du orkar engagera dig, ge kärlek och omsorg till ett till barn.

    Vissa säger också att en riktigt familj är en ''kärnfamilj'' med mamma, pappa barn. Det stämmer inte heller!

    Alla familjer ser olika ut, vissa familjer är små och vissa är stora. Det är du som mamma som ska ta beslutet om du vill ha ett till syskon till ditt barn, oavsett vad din anledning är. Gör det hjärtat känner för, och känn ingen press från omvärlden.

    Och sen att din syster har ett sånt jobbigt liv med sina barn betyder absolut inte att du kommer få detsamma, alla barn är olika och alla föräldrar pallar olika mycket och hanterar allt olikt.

    Vissa tycker att ha ett barn är taskigt för den inte har något syskon och blablabla, vissa tycker att ha ett barn innebär att kunna ge all engagemang till det barnet..

    Det är bara DU som kan avgöra vad som är bäst för din familj, ingen annan.

    Min moster har en son, han är ensambarn. Han får allt han behöver av sin familj, kärlek, omsorg, resa, mamma, pappa och det räcker mer än väl för honom och hans familj.

    Du ska inte skaffa syskon för att andras normer säger att det är rätt, utan för att du själv vill. Eller inte, det är ditt beslut och enbart ditt och din familjs :) 

  • Äldre 17 Sep 13:13
    #2

    Skaffa så många barn ni känner för, känns det bra med ett stanna där och vill ni ha fler kan ni försöka med syskon när ni känner er redo i så fall.

    Vad folk säger, ja, det är så typiskt landet lagom att normen säger att man skall ha två eller tre barn annars är man konstig. Ni behöver inte besvara de som frågar, de har inte rätt att få svar.
    Vi har en dotter och vi är en harmonisk familj på tre personer och varför vi inte skaffar ett syskon finns det flera orsaker till, men det har inte nån annan med att göra, vi mår bra och vi har valt detta. Måste man motivera det ? Det är samhället det är fel på när man inte får vara den man är och gå sin egen väg. Ni skall göra det som känns bäst för er, de som frågar, ja säg att det har inte ni med att göra. Varför lägga sig i andras liv ? Folk verkar inte ha nåt eget liv.

  • Äldre 1 Jan 13:53
    #3

    Men visst är det så. Som förälder så blir man automatiskt ett allmänt klotterplank om man avviker från"normen"
    Vi har själva "bara" ett barn. En fantastisk kille på ca 15 månader. Hade inga planer på att skaffa fler heller, men vek som jag är, så påverkas man sjukt mycket av allas kommentarer om huruvida man är en dålig människa som inte skaffar fler?!
    Min sambo är starkare och låter inte allas åsikter bita, men med mig är det värre.
    Jag ägnar alldeles för mycket tid på dagarna och nätterna funderandes om man gör fel?
    Min kropp tog stryk rätt hårt efter grav, och förlossningsdeppression till följd. Ska vi utsätta vår familj för detta en gång till?
    Bara för att han ska få ett syskon?
    Bor 400 meter ifrån sambons kusin som har två barn (lekkamrater i framtiden) och nära våra föräldrar som vi träffar ofta. Han är knappast ensam och isolerad direkt.
    Är själv endabarn och har inte en endaste gång saknat syskon. Detta trots att jag förlorade min mamma när jag var knappt 13.
    Minns bara min barndom som lycklig, och jag var sedd men absolut inte bortskämd.
    Men man får väl bara leva med att folk tittar snett bara för att man inte går samma väg som alla andra....

  • Äldre 1 Jan 16:54
    #4

    Barn skaffar man av egoistiska skäl = man som förälder önskar et barn till. När man väl känner så då kan syskonskapet vara en faktor som stärker den känslan, så tänker jag .

    Vi har två pojkar tätt. Vi skaffade barn nummer två för att vi önskade ett barn till, att vårt första barn fick ett syskon var liksom mer grädde på moset för att vi upplevde det som något positivt....också. Vi hade ju aldrig skaffat ett andra barn enbart för att barn nummer ett skulle få ett syskon. Vi var nöjda med två barn....tills för ett par månader sedan, så nu väntar vi nummer tre......för att vi som föräldrar önskar ett barn till. Samma sak nu. Jag upplever att det är roligt att våra två pojkar ska få ytterligare ett syskon för att vi har upplevt deras syskonskap som något väldigt positivt, men fortfarande är det ju inte orsaken till att det blivit ett barn till .

    Människor runt omkring tycker om allt - oavsett vad. Vi är gamla och skaffar nummer tre vilket är över normen. Vad andra tycker och anser är ju faktiskt helt irrelevant i sammanhanget.

Svar på tråden Så här tänker jag...