Så här tänker jag...

Jag har börjat bli mer och mer inställd på ett barn. Innan vi fick vår dotter tänkte jag att "ja men vi måste ju ha minst två barn i alla fall". Ett syskon var så självklart, fast jag inte ens reflekterade över varför. Jag har själv tre syskon och det är väl bra. Min lillasyster har jag ganska bra kontakt med. Min storasyster är psykiskt sjuk och det tar väldigt mycket energi att vara med henne... Min storebror träffar jag kanske en, max två gånger om året.

Jag har börjat tänka lite mer på vad vi som familj har för förutsättningar.. Ska man bara skaffa syskon för att vara snäll mot det första barnet? Som en slags gåva som många beskriver det? I en artikel jag läste stod det att barn i en familj som inte har det så bra verkligen behöver syskon "för att överleva". Ska man skaffa ett till barn ifall vi som familj skulle få det dåligt? Och tänk om vi får det dåligt just på grund av att vi skaffar ett till barn?

Just nu känns vår familj komplett. Men det är många som frågar när nästa ska komma (vår dotter är 2 år och 3 månader), som att det är så självklart som jag själv tyckte förut.. En familj med "bara" ett barn verkar inte riktigt räknas som en "riktig" familj. Vad kommer detta ifrån? Det är väl samhället och dess normer antar jag.. Jag känner mig faktiskt onormal som tycker och tänker så här..

Det är också andra faktorer som spelar in.. Jag är 26 år, har gått en treårig utbildning som inte leder till jobb (inom kultursektorn, inte särskilt smart!) och har nu börjat plugga till tandhygienist istället eftersom jag vill ha ett praktiskt jobb och träffa mycket människor. Det här med att skaffa ett syskon stressar mig! Vart ska det få plats? Min graviditet gick bra och förlossningen var väl relativt normal, ganska lång och lite oroligt angående dotterns hjärtslag. Tiden efter, den mysiga bebistiden, var inte alls särskilt mysig. Självklart var det jättegosigt att ligga och snusa på dotterns fjuniga huvud men det var också mycket skrik, kolik, sömnlösa nätter, och sjukdomar. Jag vet att sånt hör till. Jag visste bara inte hur negativt jag skulle reagera på det. Särskilt sömnbristen, den gjorde mig faktiskt deprimerad.

Någonting annat som har påverkat mig starkt är min syster och hennes barn. Hon har fyra barn och orkar inte ta hand om dem. De tre största blir förbisedda medan den yngsta (6-7 år) fortfarande blir behandlad som, och beter sig som, en bebis. Alla barnen har mått dåligt under sin uppväxt och jag har hjälpt till mycket. De två äldsta barnen som är 17 och 14 nu har upprepade gånger sagt att det önskar att de aldrig fått syskon.. Jag ser hur dåligt de mår och tänker att jag vill verkligen känna att jag har tid, ork och lust att engagera mig i mitt barns liv, hela vägen! Inte bara under småbarnsåren.

Jag har också mått ganska dåligt både psykiskt och fysiskt men har fått mycket bra hjälp! Dock återstår en del och jag vill hinna ta hand om mig själv också.. Har nyligen opererat mitt knä och det väntas en rehab-tid på ca 6 månader. Kanske 2--3 månader innan jag kan gå utan kryckor. Sen är det dags för nästa knä.. Jag känner mig otillräcklig nu ibland. Hur skulle det inte då vara med ett barn till?

Ja jag vet inte, känner att jag kanske svamlar en del men jag ville bara få ur mig det här och kanske få lite synpunkter från er kloka människor här? :) För ändå tänker jag att vi kanske på något jäkla sätt skadar vår dotter om hon inte får ett syskon.. Gaaaaaah! Vi ska däremot skaffa hund sen. Jag är uppväxt med det och min man älskar djur lika mycket som mig. Och dottern är galen i hundar :p Men då tänker jag att andra kanske ser på det som ett substitut, att vi är lata eller något som inte orkar med ett barn till. Men vi vill ju att alla ska få må bra! Usch... Det är jobbigt det här faktiskt..

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-09-08 14:20
Förresten. Det här med "bara" ett barn kan jag störa ihjäl mig på också. Vadå bara? Ett barn är väl ett precis lika stort mirakel som vilket att barn som helst?

Ensambarn. Det låter också så tragiskt liksom.. Som att man är helt ensam för att man inte har syskon.

Ingen som vill ge någon respons?