Så här tänker jag...

Men visst är det så. Som förälder så blir man automatiskt ett allmänt klotterplank om man avviker från"normen"
Vi har själva "bara" ett barn. En fantastisk kille på ca 15 månader. Hade inga planer på att skaffa fler heller, men vek som jag är, så påverkas man sjukt mycket av allas kommentarer om huruvida man är en dålig människa som inte skaffar fler?!
Min sambo är starkare och låter inte allas åsikter bita, men med mig är det värre.
Jag ägnar alldeles för mycket tid på dagarna och nätterna funderandes om man gör fel?
Min kropp tog stryk rätt hårt efter grav, och förlossningsdeppression till följd. Ska vi utsätta vår familj för detta en gång till?
Bara för att han ska få ett syskon?
Bor 400 meter ifrån sambons kusin som har två barn (lekkamrater i framtiden) och nära våra föräldrar som vi träffar ofta. Han är knappast ensam och isolerad direkt.
Är själv endabarn och har inte en endaste gång saknat syskon. Detta trots att jag förlorade min mamma när jag var knappt 13.
Minns bara min barndom som lycklig, och jag var sedd men absolut inte bortskämd.
Men man får väl bara leva med att folk tittar snett bara för att man inte går samma väg som alla andra....